Perioden och Hållet på Valborgsmässoafton

Egentligen skulle jag och familjen varit på Gotland sedan torsdagslunchen. Så blev det av förklarliga skäl inte. Men min ledighetsansökan sedan i februari fick ligga kvar. Det blir förvisso långhelg ändå men jag kände att jag behövde andas lite extra. Vädra skallen.

När två av fyra familjemedlemmar lämnat hemmet på morgonkvisten återstod jag och den gymnasiestuderande dottern som denna valborgsmässoafton hade studiedag. Jag gissar att lärarkåren inom gymnasiet har en hel del att planera för att hantera distansundervisning och stundande betygssättning.

Lovisa förefaller tveksam till andeväsendena

Andakt vid Nyköpingsån

För att komma hemifrån en stund lurade jag med mig Lovisa och vi åkte till Nyköping. Där parkerade jag på regionens personalparkering och vi gick över gång- och cykelbron vid Perioden. Därifrån sökte vi oss längst den stig som går på norra sidan av Nyköpingsån. Efter en lummig tunnel inledningsvis konstaterade jag att det ännu var ganska kalt i naturen. Och askträdens sjukdom har fällt mången träd det senaste året. Mayhem.

Lovisa var extremt skeptisk

"Fladdermushotell"?! Corona-associationer även om vi inte tänkt provsmaka ...

Hängbron vid Hållet går parallellt med E4:an

På motorvägen rullade trafiken tät precis som vanligt

Vi mötte ovanligt många som var ute och promenerade denna torsdag. Mestadels såg det ut att vara äldre personer som antagligen uppnått pensionsålder. Oavsett vilket så uppskattas naturupplevelser och en smula fysisk aktivitet. När vi kom fram till motionsspårets äckliga backe slängdes jag tillbaka till min ungdom och jag mindes åtskilliga backintervaller. Nu kom jag knappt upp i promenadtakt ...

Den här backknäppan mår man ju dåligt av att skåda

Vi kom upp på Hållets högsta topp och där hade man minsann gjort iordning runt gruvhålet. Informationsskyltar, trappa ner i gråberget och allmänt tillfixat sedan mitt senaste besök. Vi var nyfikna och gick givetvis ner för att titta på bergväggarna.

Gustav Adolfs Silvergruva

Mina höfter började få nog av promenaden och därför var det skönt att terrängen sluttade nedför på återstoden av sträckan vi skulle klara av. När vi kunde räkna in alla insektsholkar förstod vi att vi hade Fåfängan runt knuten. Denna pittoreska och charmiga pärla i Nyköping som öppnar på lördag för säsongen. En fika i den Nangijala-liknande miljön borde locka en och annan besökare.

Insektsholk vid Fåfängan

Fåfängan vid Perioden/Hållet

Vi fick nog av friskluft och drog till Donken för att käka lunch. Sedan ett varv inne på Ica och därefter hem till Stigtomta igen. Så kan man slå ihjäl ett par timmar den sista dagen i april nådens och pandemins år 2020.

Svanviken lockade mer än Ryssbergen

Helt oförhappandes fick jag ett ärende till Ryssbergen under tisdagskvällen. Familjens näst yngsta dotter skulle backträna tillsammans med några av lagkompisarna i IK Tuns damlag. Man kan tillbringa en tisdagskväll på många sätt men att köra backintervaller i en slalombacken är nog inget gemene man skulle välja som första, andra eller inte ens tredje val.

Inte en backsippa men likväl en blomma i en backe

De var inte jättemånga men typ entusiastiska inför mjölksyrepåslaget

Jag tog med kameran eftersom väderprognosen utlovade uppsprickande molntäcke. Tji fick jag, någon sol eller blå himmel såg jag inte till förrän en timme efter hemkomsten till Stigtomta. Efter en regnig dag låg de askgrå molnen kvar på himlen och inte ens de arktiskt kalla nordanvindarna lyckades flytta på dem för min skull.

Svanviken ligger bortanför dass och träspång

Alarna kantar vägen ut till fågeltornet

Att stå och glo på några fotbollsspelare som skenar upp och ner i en slalombacke lockade inte lika mycket som att gå ut mot fågeltornet i Svanviken. Jag hade inte grejor med för fågelfotografering, ett 70-200 mm-objektiv räcker inte särskilt långt, men lite allmänfotografering kunde jag ju försöka mig på.

A room with a view

Nyköpings lasarett där borta i fjärran

Regnet som fallit under dagen gjorde vägen ut mot fågeltornet en aning hal. När jag kommit halvvägs fick jag nära nog hjärtstopp eftersom två gräsänder flaxade ut under mina fötter med buller och bång. De kanske blev skrämda av min närvaro men de skrämde mig tio gånger värre.

En häger sträckte ut i riktning mot Lindbacke

Jag knatade fram till fågeltornet men vände omgående tillbaka mot skidbacken. När jag närmade mig foten av Ryssbergen såg jag fotbollstjejerna på väg ner från backens topp. De var tydligen klara efter några pulshöjande ryck. Gott så. När jag blev erbjuden lite fika efter deras träning avböjde jag med den givna motiveringen att jag inte gjort någonting för att förtjäna detta. Belöning till de som förtjänar det!

Imorgon är en ny dag. Då ska jag troligtvis inte till Ryssbergen.

Torsdagsbesök vid Pilgrimsbo

Pilgrimsbo i Vrena är vackert oavsett när man besöker platsen. Placeringen vid inloppet till Vrenaån mellan Hallbosjön och Långhalsen gör sitt till. Det finns något speciellt med platsen även om det är lågmält snarare än extraordinärt. Att få uppleva en solnedgång vid Pilgrimsbo när Hallbosjön ligger spegelblank är värt mycket, trots att den lummiga grönskan ännu inte infunnit sig.

Jag har tagit bilderna med min "sportkamera", Canon 1D X, som har en fullformatssensor. Trots att det fanns ett flertal objektiv i kameraryggsäcken valde jag att enbart använda min ultravidvinkel Sigma 14 mm f/1.8 Art. Som du kan se på flera av bilderna ger objektivet möjligheten till stjärnform på ljuskällorna i motiven (förutsatt att mindre bländaröppningar väljs).

Den gamla landsvägsbron vid Pilgrimsbo

Naturupplevelser på vackra platser behövs. Allra mest nu i dessa oroliga och mörka tider då det är lätt att tappa fotfästet. Att ge sig själv utrymmet att kontemplera och bara vara en stund är välgörande, till och med nödvändigt. Passa på att ge dig ut i naturen och ta in omgivningarna där fåglarna ackompanjerar den skira grönska som med ivrig livskraft växer fram.

Strandängen anno 2020

De senaste åren har det blivit ett och annat besök vid Strandängen i Vrena. Ibland med kameran i händerna, oftast med ett nät med fotbollar. Det där med fotbollar och Strandängen är egentligen helt knasigt, detta är ju det mest klassiska vi har i bandyväg i mina hemtrakter.

Stigtomtas nystartade damfotbollslag tränade på Strandängen den 23/4 -20

Jag har tyvärr aldrig upplevt en bandymatch på naturisen som en gång i tiden spolades på Strandängen. Vrena IF har i skrivande stund varken bandylag eller seniorfotbollslag kvar i sin verksamhet. Under de senaste åren har dock lag från Stigtomta IF tillåtits träna fotboll på ytan innan de egna fotbollsplanerna varit klara att beträda. Strandängens gräs behöver man inte vara rädd om på samma sätt som en fotbollsplan där en hel säsongs seriespel ska äga rum. Och Vrena IF har ju sin fina Mårtensvall där fotbollsverksamheten har (haft) sitt näste.

Det var något år sedan jag var vid Strandängen senast. Förfallet bland byggnaderna har fortgått och numera är några av bodarna uppeldade under överinseende av deltidsbrandmännen i Vrena. Flera vårsäsonger har jag varit på plats i egenskap av flickfotbollsledare, denna gång som skjutsande fotbollsförälder när Stigtomtas nybildade damlag genomförde säsongens första grästräning på oömma Strandängen. Jag fördrev väntetiden med att fotografera och sökte mig ner till bortre kortsidan av planen och skogsdungen som lockade med sin skira grönska.

När jag legat raklång på marken tillräckligt många gånger för att bli ordentligt smutsig så gick jag tillbaka mot de tränande damspelarna. Kvällen var fantastiskt fin och jag fick idén att ta bilen till närliggande Pilgrimsbo. Mer om det i ett kommande blogginlägg.

Den ljumma och fina vårkvällen lockade till både träning och fotoutflykt

Strandängen, bandyn i Vrena och kulturen kring detta förtjänar sin egen historieskrivning. Tyvärr är inte jag rätt person att skriva denna. Tyvärr är inte heller Wikipedia rätt ställe att leta på och artikeln som finns om Vrena IF är inte längre aktuell.

Slottet som är en herrgård som är ett slott

Lördagsutflykten norrut i länet innebar att en packad picknickkorg fanns med i bilen. När vi hade avverkat gravfältet och de ljuva backsipporna var kaffetermosen och bullpåsen fortfarande orörda. Vi befann oss på Selaön och nog borde där finnas mer att se än Åsa gravfält? Jag hade googlat innan vi åkte hemifrån och Mälsåkers slott dök tidigt upp bland tipsen. Det fick duga.

Där borta skymtade Mälsåkers slott

På Wikipedia inleds texten om Mälsåkers slott med texten "är en slottsliknande herrgård..." och därefter benämns byggnaden som slott hela texten igenom. Slott eller herrgård, en fin byggnad är det sannerligen. Och läget skäms liksom inte för sig heller.

Team Jansson redo för fika framför Mälsåkers slott

För den som åker till slottet/herrgården under sommaren så erbjuds också visningar. När vi besökte området fanns det några få pandemi-flyktande besökare men vi var lätträknade. Att huset är byggt på en senmedeltida stenhög var inget vi visste när vi tuggade på våra bullar och inte ens varsin banan gav oss insikten att nuvarande byggnad började uppföras på 1660-talet.

Mälarens vatten framför Mälsåkers slott (Björkfjärden)

Kaffe smakar alltid bäst ute av någon anledning. Och en kanelbulle eller två slinker ner utan att man tvångsmatas. Vi satt nere på piren nere vid Björkfjärden och slottsparken. Fint ska det vara.

Sothönsen for runt tämligen planlöst

Vi åkte över Marifred och Södertälje på vägen hem. E4:an är inte den roligaste men man äter mil utan problem. Allra helst när det knappt är någon trafik. En lördag vid 18-tiden brukar det inte vara glest på E4:an söder om Stockholm. Det är märkliga tider vi upplever just nu, usch.

Selaön är definitivt värd fler besök men det vore praktiskt om någon kunde flytta ön närmare Stigtomta. Tack.