Så har min första semestervecka inletts. Oftast har jag betraktat sommarsemestern som absolut nödvändig för att vila, ladda om och bygga upp energidepåerna för arbetet som väntar runt hörnet. I år är naturligtvis semestern också välkommen men eftersom jag började jobba deltid i månadsskiftet oktober/november och inte gick upp på heltid förrän i maj så har jag inte känt mig så slutkörd som annars. Det som däremot är väldigt välkommet är att få känna mig ledig på riktigt, det går inte att jämföra semesterledighet med sjukskrivning.
 |
| Lavendeln står nu i full blom hemma i Stigtomta |
Min första semestervecka tillbringar jag på egen hand innan den andra och bättre hälften går på sin månadslånga semesterledighet. Och det är märkligt hur snarlika dagarna blir jämfört med när jag var hemma förra året. Det är närapå lite mentalt tufft eftersom jag kastas tillbaka till konvalescenstiden. Då fokuserade jag på att tillfriskna, numera får jag oroa mig för att inte bli sjuk igen. Oron tar inte överhanden men när jag från min läkare får höra att jag bör vara observant på hälsoförändringar med tanke på all medicinering jag fått i mig (cellgifter och antikroppsbehandling framförallt) eftersom det ökar riskerna för andra cancerformer. En av de största riskerna är hudcancer vilket gör att jag ska undvika att solbränna mig. Sa någon vampyr?
Med kepsen på huvudet och kameran i högsta hugg åkte jag denna onsdagsmorgon med bilen upp till grusparkeringen utanför Friluftsgården (OK Hällens klubbstuga). Där tog jag en 2 km-promenad på det gamla motionsspåret. Tyvärr har min högra höft blivit så dålig p.g.a. artros att jag inte klarar längre promenader än 2-3 km. Det funkar bra att träna på gymmet, vilket jag gör enligt plan och schema, men promenaderna tangerar numera gränsen till plågsamma. Jag biter ihop och står ut ett tag till innan jag adresserar operationsbehovet till vården.
Annars är jag nog drabbad av löpar-avundsjuka. Den motionsform jag tyckt bäst om förutom lagidrotter och badminton. När näst äldsta dottern numera ägnar sig åt ultramaraton blir jag givetvis glad för hennes skull men skulle väldigt gärna backa bandet 13 år eller längre (det var då det konstaterades att jag hade artros i höfterna). Nu är det som det är och det finns annat att syssla med för att hålla sig fysiskt aktiv. Gymmet på sommaren bjuder dock på utmaningar, varmt och klibbigt. Crosstrainern och motionscykeln står på samma fläck hur mycket jag än trampar och vevar ...
Om allt vill sig väl och hälsan fortsätter att vara stabil siktar vi på en roadtrip norrut under sista delen av vår semester. Många timmar stillasittande i bilen är väl det som talar emot med hänsyn till mina höfter. Nu vill jag gärna tampas med knott och mygg norröver och därmed får jag finna mig i viss obekvämlighet. Någon fiskeresa är det inte tänkt att bli, kanske inte ens ett par spön följer med i packningen. Kameraryggsäcken ska dock packas men med eftertanke för att inte bli för tung.
När jag skruvade på mitt makroobjektiv på kameran denna morgon slog det mig att det var länge sedan jag använde just det objektivet. Det blir inga låga bildvinklar längre, kommer jag ner så kommer jag nog inte upp på fötterna igen. Det roliga med tajta närbilder är att hitta detaljer och under sommarsolens hårda ljus är det lite lättare att hitta gränserna mellan ljus och skugga när bildvinkeln är snäv.
Nu hoppas jag på fler dagar med 18 grader och mulet, det är faktiskt mitt favoritväder sedan länge. Det passar också bra i min nya vampyr-livsstil ...