Olika nyanser av brunt och grått

November. Olika nyanser av brunt och grått, knappt dagsljus, död och förruttnelse. En månad som utsätter oss för prövningar. En månad som bygger pannben. Fulhösten personifierad.

Vår pelargon är körd. Verkligen körd.

De kvarvarande Ingrid Marie-äpplena har förfrusit

Det är givetvis endast de yttre förutsättningarna som är usla i november. Om den inre glöden kan hållas igång är det business as usual. I skrivande stund har jag jobbat i fem veckor och någon slags vardagslunk har äntligen infunnit sig igen efter den långa sjukskrivningen. Visserligen jobbar jag bara halvtid men det räcker för att forma dagarna och min inställning till tillvaron. Den mentala energin räcker i ungefär fyra timmar just nu och räckviddsångesten gör sig påmind de dagar då jag behöver vara på topp även på eftermiddagarna eller kvällen.

Björkstammar, lång slutartid och uppenbart skakiga armar ...

För ett par veckor sedan gjordes ett par undersökningar av min opererade höft. Ortopedläkaren ville jaga bevis för den troliga infektion som setts på PET-CT-scanningsbilderna som tagits i Uppsala under våren och sommaren. Dels gjordes en punktion för att få ut vätska som skulle påvisa vilken sorts bakterie det handlade om, dels gjordes en traditionell slätröntgen för att kontrollera att ingenting hänt med protesen och dess infästningar mot skelettet. Förra fredagen ringde min ortopedläkare på Nyköpings lasarett och meddelade att han efter konsultation med ortopedteamet i Uppsala kunde blåsa "faran över" för min höft. Vad de sett på PET-CT-bilderna kan de inte förklara men bakterieodlingen gav inget utslag och därmed slipper jag operation för att byta ut protesen. Jippi! Tyvärr har jag fortfarande rätt stora besvär av höften men tålamod och fortsatt träning kan förhoppningsvis råda bot på detta.

Att slippa ännu en sjukskrivningsperiod, obehaget med en höftledsoperation och den efterföljande rehabiliteringen är väldigt skönt. Nu räcker det med att fortsätta vaccinationsprogrammet samt lämna blodprover då och då tills i april då ännu ett benmärgsprov ska tas (1,5 år efter stamcellstransplantationen). Dessa kontroller och uppföljningar känns nödvändiga och givetvis hoppas jag att inte min gamla och felaktiga benmärg ska ta över igen och därmed generera leukemi på nytt. Man kan bli nojig för mindre men jag känner mig just nu ganska trygg med att den behandling jag fått ska fungera fullt ut.

"Tar du ett steg till, gubbskrälle, så sticker jag härifrån!"

Dagarna är korta och vädret har allt som oftast varit mindre lockande vilket har gjort att jag inte varit ute med kameran och fotat. Det jag däremot har gjort de senaste veckorna är att jag besökt ett antal olika matcher, idrottsanläggningar och lag för att fota sport. Och jag har verkligen haft kul! En efterlängtad närkontakt med sportvärlden och med många av dess utövare.

Allt är inte brunt eller grått i november

Ett av mina allra mest använda objektiv fick följa med mig ut på en promenad under torsdagslunchen. Mitt macro (Canon EF 100 mm f2,8) gjorde det jag förväntade mig av objektivet och resultatet ser du i bilderna här ovanför. Vis av erfarenheten vet jag att december kan bli minst lika grå och trist som november och därmed lär inte omgivningarna i närheten av hemmet locka ut mig och kameran. Blir det däremot snö så ändras landskapet och då ökar inspirationen (men även transpirationen av snöskottningen).

På återhörande!

Åpromenad i Nyköping

För en vecka sedan, torsdagen den 24/10, tog jag sista chansen till en solskenspromenad innan jag skulle börja jobba igen. Hösten har hittills varit snäll mot oss och denna torsdag var inget undantag. Förhållandevis varmt i luften och strålande solsken. Siktet ställdes in mot Nyköping och där blev det ett besök hos Sörmlands Museum för att sedan gå fram och tillbaka längst Nyköpingsån.

Hamnrondellen bjöd på spöktema

Museet hade ett par utställningar som roade mig lite extra. Tyvärr har jag missat två utställningar tidigare i år som jag verkligen velat se men min försiktighet p.g.a. dåligt immunförsvar har hållit mig borta från denna typ av miljöer. Min nuvarande status tillåter mig att röra mig mer fritt men jag ska undvika uppenbart sjuka personer och kanske inte heller sätta mig på en fullsatt läktare där det är omöjligt att gissa om någon är smittbärare eller inte.

Nu har jag jobbat halvdagar sedan i måndags och det känns huvudsakligen jättebra. Tröttheten är dock påtaglig, tänk att fyra timmars arbete kan vara så krävande om man inte har tränat på detta de senaste 16 månaderna. Jag är ändå inte överraskad, hade förväntat mig att det skulle gå åt mycket energi så här i inledningen av återkomsten. Att jobba bara fyra timmar om dagen är svårt, det känns som om ingenting hinns med på en förmiddag.

Det var många år sedan jag gick på denna sida av Åkroken

Allra mest efterlängtad har kontakten med arbetskamraterna varit. Visst, jag har besökt kontoret några gånger sedan i maj men nu är det "på riktigt". Fördelen med mina tidigare besök är att tröskeln varit lägre att kliva över denna gång. Det gäller både för mig själv och jobbarkompisarna som åter får se mig i korridorerna. Mindre dramatiskt på något sätt.

Nu låter jag det gå några veckor innan jag utvärderar om orken kommer att räcka till för att kliva upp till 100% efter årsskiftet. Mitt mål är givetvis att det ska bli så men den mentala tröttheten efter cellgifterna, sjukdomstraumat och alla komplikationer gör att jag är ödmjuk inför vad krafterna räcker till och hur mycket tid återhämtningen tar.

Bilderna i detta inlägg är tagna med mitt 40 mm pannkaksobjektiv. Jag tyckte de såg lite "mjuka" ut när jag kollade ordentligt på bilderna. Det är åtminstone ett supersmidigt och lätt objektiv och det är värt något i vissa sammanhang.

Höstdetaljer

Nu är det snart helt kalt och tomt på lövträdens kvistar. Fulhösten har knackat på och tyvärr blivit insläppt. Jag går hemma på tomten och blänger på fruktträden där päronträdens löv snart behöver räfsas ihop medan äppleträden håller hårdare i sina löv. Vi har en förskräckligt stor paradisbuske bredvid garaget som släpper ifrån sig galet mycket blad vilka behöver samlas ihop och slängas på komposten. Lite höstpyssel en dag då det varken regnar eller blåser, om det nu är möjligt att uppleva.

En av tomtens björkar för en vecka sedan

En av våra kvarvarande rhododendron (som INTE borde tappa bladen)

Ingrid Marie-äpplena lockar och pockar i trädet!

All min tankeverksamhet går sedan en tid tillbaka åt till det faktum att jag efter 16 månaders sjukskrivning ska börja jobba på måndag. Fram till årsskiftet är det meningen att jag ska jobba 50%. Samtidigt som jag ser fram emot ytterligare ett steg i min normaliseringsprocess genom att komma tillbaka till min jobb så är det måndagsångest de luxe.

Sedan i försomras har jag besökt min arbetsplats några gånger vilket gör tröskeln betydligt mindre. Inte bara för mig själv utan även för mina arbetskamrater. Även om jag antagligen kommer att jobba mycket på distans så är det kontoret och den sociala kontakten där som jag främst längtar till. De första halvdagarna har jag i alla fall tänkt tillbringa på kontoret och som extra infektionskänslig får jag väl hålla i en avståndspurjo som riskminimering.

Gatubild i gamla Stigtomta

Nyare villagata på väg ner mot Tängstaområdet

Surret med ortopedläkaren har påbörjats och jag väntar med spänning på vad som ska hända. En slätröntgen ska göras den 10/11 och de kommer även att boka en tid för provtagning då de sticker in en nål i ljumsken/höften för att försöka få fatt på vävnad som kan odlas och avslöja vilken ev. bakterie som bosatt sig i min opererade höft. Kanske leder detta vidare till att de öppnar upp höften för ytterligare vävnadsprover. Alla cancerrelaterade prover (benmärgsprov och PET-CT-scanning av svalg/matstrupe) har fått grönt ljus och det är ytterst befriande att ha fått dessa positiva besked efter undersökningarna den 7-8/10 i Uppsala.

Från sommaren och den tidiga hösten tar jag med mig ett specifikt minne som kan verka trivialt. Varje gång jag hade varit på gymmet och sedan promenerat hem satte jag mig med en flaska vatten på vår uteplats. Där åt jag även ett äpple, päron eller plommon som jag plockat ner från våra fruktträd. Kände mig levande, nyttig och helt avslappnad. I det lilla ligger det stora!

Höstbesök vid Horsvik

Oktober är en vansklig vädermånad men när den visar sig från sin välvilligaste sidan är solen i kombination med höstfärgerna synnerligen belönande. Tisdagen den 15:e lät jag siktet ställas in på en resa längst kusten upp mot Studsvik. Det normala för mig har hittills varit att svänga höger mot Stendörren men denna gång fortsatte jag till vägs ände där Studsviks brygga ligger. Innan man kommer fram till bryggområdet finns en tämligen nyanlagd parkeringsyta för de som vill besöka naturreservatet Horsvik.

En av flera informationsskyltar vid naturreservatet Horsvik

Jag önskar att någon med koll kan avslöja för mig hur Horsvik ska uttalas. Är det "Hårrsvik" eller kan man verkligen säga "Hors-vik"? Nåväl, platsen är sedan några år tillbaka tillgänglig för allmänheten tack vare kommunens inköp av fastigheten från Studsvik AB. Land möter hav, beteslandskapet glider över i fiske för husbehov.

Kommunen beskriver naturreservatet på sin hemsida som du kommer till HÄR >>>

Gårdshusen vid Horsvik

Båthuset vid Horsvik

För min del blev det ett kortare besök och jag gick runt och utforskade platsen under en dryg timme. Hann även äta ett medtaget äpple under utflykten. Wow, liksom. (Kaffe hade smakat jättegott men därtill var jag uppenbarligen för lat för att ordna innan avresan hemifrån.)

Det blev väldigt många bilder tagna under min runda i området och jag har fixat ett litet bildgalleri med 36 bilder HÄR >>>

Gör gärna ett besök vid Horsvik, jag rekommenderar det och kommer förhoppningsvis att göra fler besök vid naturreservatet.

Bärbohöst

När jag går igenom äldre blogginlägg med bilder från Bärbo inser jag att jag allt som oftast besökt denna plats när hösten gjort sitt intåg. Denna lördag följer således ett invant mönster, nästan en tradition, och markerar att hösten nu står på sin absoluta topp.

Bilrutan avslöjar den envisa nattfukten som präglar hösten

Allén vid Tista slott går inte av för hackor

Det är märkligt men visst är det så att det går att utropa en specifik dag på hösten som den dagen då årstiden peakar? Något sådant kan man knappast säga med samma säkerhet under våren, sommaren och vintern. Lördagen den 12:e oktober måste vara den dagen anno 2024 då hösten nådde sitt all-time-high, hädanefter går det bara utför ...

Nu är det farligt nära att björkarna börjar glesa ur "för mycket". Lönnarna har glidit över i de vackraste av höstfärger. Rönnarna har fått på sig sina djupaste färger, vissa aspar har intagit den orangea färg de kan få medan bokarna inte riktigt kommit in i sin finaste höstfas. Innan man kommer fram till Bärbo finns det en dunge med bokträd som jag brukar åka till för att fota men denna lördag var de fortfarande mestadels gröna och sommarklädda. När de skiftat färg har förmodligen de övriga träden mist sin höstlyster.

Som fotografiskt sällskap denna tidiga lördagsförmiddag hade jag med mig min Canon 5D Mark IV samt objektiven 17-40 mm f/4,0 och 85 mm f/1,2. Den förstnämnda vidvinkelzoomen ligger allt som oftast orörd i min sportfotoryggsäck och det snällaste jag kan säga om detta Canon-objektiv är att det är billigt för att vara ett L-objektiv. 85 mm-gluggen är fint men har sina små egenheter jag behöver lära mig bemästra bättre än vad jag gör idag.

Jag är inte religiöst troende och borde därmed inte vara "kyrklig" men ändå uppskattar jag kyrkor och dess omgivningar. Inom Stigtomta-Vrena församling finns det flera fina kyrkor där de flesta ev dem är relativt små. Jag har besökt kyrkorna i Stigtomta, Vrena, Nykyrka, Halla och Bärbo. Det är bara vid Husby-Oppunda jag hittills inte stannat till. Det finns fortfarande saker att upptäcka med andra ord.

Väderprognosen för söndagen utlovar inte riktigt ett lika muntert väder som under lördagen. Moln och lätt regn hör visserligen hösten till men det bjuder inte på samma färgexplosioner som sol från en klarblå himmel. Det gäller att passa på!