Till slut så vänder det

Med en stor portion tålamod belönas den som väntar tillräckligt länge. Efter två prövande månader har vindarna äntligen vänt. Januari och februari kan läggas bakom mig, rackarns skitmånader, och nu är äntligen kroppen och sinnet inställt på mer än bara sömn och vila. Febern som började dagen innan trettonhelgen gav sig i mitten av februari och därefter har saker och ting sakta men säkert pekat i positivare riktning. Orsaken till denna långa ökenvandring hittades aldrig, febern och de höga CRP-värdena var symptom som kom och gick utan att presentera sig ordentligt.

Kalmar i slutet av september -24

Kalmar slott

Söndagen den 2:a mars vågade jag mig tillbaka till gymmet för första gången sedan nyårsaftonen då jag senast tränade. Välkommen träningsvärk, nu kör vi igen! Med tilltagande krafter ger jag mig i kast med ett allt hårdare tryck i arbetet. Jag är sjukskriven på 25% t.o.m. april, jobbar alltså 30 timmar i veckan, och det är rejält knepigt att få omgivningen i regionen att förstå att jag inte är tillbaka till 100%. Det var lättare när jag jobbade 50%, då var det mer uppenbart att jag inte var på plats hela dagarna.

Norra Öland, stranden där vraket Swiks tar sin sista vila

Trots att det gått månader och t.o.m. år sedan min leukemibehandling befinner jag mig fortfarande i en normaliseringsprocess. Allt blir inte exakt som före diagnosen, omkalibreringen av själen tar tid och känslorna bearbetas fortfarande. Då och då påminns jag mer konkret om vad som hänt, de allt glesare läkarkontrollerna och tidsbokningarna för vaccinationer "hjälper" mig att inte glömma. Igår gjorde jag mig en otjänst när jag tittade in i bildgalleriet på min surfplatta som gjorde mig sällskap när jag var inlagd på sjukhus. Jag tog regelbundet självporträtt där jag låg i sjuksängen, en skägg- och hårfri gubbe som emellanåt var lite kortisonsvullen och vissa gånger såg sliten ut men emellanåt ändå kunde dra på mungiporna.

Neptuni åkrar vid Byxelkrok på norra Öland

Bilderna i detta blogginlägg är tagna i samband med en liten tripp till Kalmar och Öland som gjordes i höstas. Då var det oerhört välgörande att komma iväg några dagar, byta miljö och känna sig lite fri och normal. Höstens sista varma dagar innan skiftet kom och vi inte längre kunde förneka vilken årstid vi hade att förhålla oss till. Jag hade bara varit på Öland en gång tidigare (sommaren 2013) medan Anita varit på den långsmala ön några gånger tidigare. Vi hittade de uppenbara utflyktsmålen som jag redan besökt men Neptuni åkrar fick jag nu se för första gången. En höjdare!

Byrums raukar

De allra bästa timmarna blev när vi besökte Ölands södra udde med Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan som uppenbart blickfång. Där fick jag äta stekt strömmingsflundra med potatismos, skirat smör och rårörda lingen. Kungsfåglarna irrade runt i ett träd bredvid oss, flyttfåglarna drog söderut. Vi träffade bekanta från Stigtomta och pratade oss igenom ett par timmar i det sommarvarma solskenet. En energi-boost som räckte länge efter hemkomsten.

Metallskarv nedanför Långe Jan

Ölands södra udde

Hur fångar vi dagen på bästa sätt? Hur lär man sig att leva i stunden? Svaren på dessa fråga bär var och en på och de är olika för varje individ. Många med mig har inte ens svar på dessa frågor, det blir som det blir typ. Denna helg ska jag försöka ta mig iväg och fota handboll för första gången på väldigt länge och sedan ska jag ge mig i kast med redskapen på gymmet innan söndagen är över. Det är också ett sätt att tillbringa sina dagar.

En spricka i molnen

Under vintermånaderna blir man tydligt medveten om solens närvaro de få gånger den behagar visa sig. Det känns som om någon lagt på ett grått, tjockt täckte över våra huvuden i november och att det ska ligga orört till någon gång i mars. Enstaka dagar, ibland en hel vecka, i samband med ett högtryck kan vi få en molnfri himmel att njuta av men då blir det ju galet kallt istället. Någon slags skev kompensation, typ.

Sol. Grönt. Udda för att vara i början av februari.

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag haft feber i ett par veckor. Det har fortsatt till skrivande stund. Inte så hög feber men likväl feber. Något är fel men jag vet inte vad. Höften har undersökts ännu en gång, de har gjort en punktion för att ev. hitta bakterier som orsakar en infektion. Jag tvivlar på att det är där felet ligger. På tisdag ska magen DT-röntgas och det är mer sannolikt i den trakten som något felar. Det onda i höfterna har klingat av sedan tre veckor tillbaka.

Vad det än är i kroppen som inte är som det ska så är jag galet trött. Daglig feber i fem veckor tar också på krafterna. Trots detta har jag i februari gått upp i tid och jobbar nu 75%. Några gymbesök är inte att tänka på, senast jag svettades på gymmet var på nyårsaftonen. Med en infektion eller inflammation i kroppen är det inte lämpligt på en fläck att ägna sig åt pulshöjande träning. Promenaden på 3 km förra helgen (då bilderna i detta inlägg togs) var mer än tillräcklig för att jag skulle se stjärnor framför ögonen ...

Trollskogen är numera enbart en sorglig syn för ögonen

Nu känner jag att jag gnällt väldigt mycket, det börjar dock att bli jobbigt att hålla ångan uppe och humöret glatt. Den energi jag har går till fullo åt till jobbet som kräver mer och mer för varje vecka som går. Det är svårt att jobba deltid på en heltidstjänst, omgivningen matar på som om jag hade all tid i världen.

Ge kaprifolen någon plusgrad och den får bråttom att komma igång

Jag biter ihop och krigar vidare i väntan på svar från vården. Vårdens fördelar är många men eftersom jag i första hand är en hematologi-patient är deras expertis inte alltid den som behövs. Visst, de remitterar mig hit och dit för att rätt diagnoser ska ställas och korrekta behandlingar ska sättas in och det är definitivt något som andra patienter också får finna sig i. Jag har tagit del av kompetensen hos bl.a. infektionskliniken, ortopeden, specialisttandvården, onkologin och radiologin. Man lär sig hitta på sjukhusen!

Den knäppa fasantuppen fortsätter besöka vår tomt och plommonträdet där fågelmataren hänger. Jag har inte sett den äta några solrosfrön men den kanske är sällskapssjuk och vill hänga med talgoxarna, pilfinkarna och blåmesarna?

Uppsamlingsheat med två fotoutmaningar

De senaste två veckorna har jag haft Alvedon-dygnet-runt-ont i min höft. Tyvärr. I samband med ett inlämnat blodprov konstaterades att jag hade höga CRP-värden vilket tyder på infektion eller inflammation. Lite feber på kvällarna ger samma fingervisning. Inte kul, nu blir det ett nytt varv hos Ortopedmottagningen och en ny punktion för att spåra bakterier. Tänk att det aldrig får vara riktigt lugnt.

Med tanke på smärtorna i höften har det inte blivit varken utomhusvistelser eller sportfotografering de senaste två veckorna. Dock har jag lyckats klämma in två undantag, till sin karaktär väldigt långt ifrån varandra men icke desto mindre fotograferingsbara. På Trettondagsafton blev jag med kort varsel indragen i en vigsel-fotografering. Kul! Jag hittade ner till Lastudden (nära Stjärnholm i Oxelösunds kommun) och eftersom vigseln ägde rum utomhus tackade alla inblandade för det optimala vinterväder som rådde denna söndag. Kallt som sjutton men vintervackert.

Nästa fotograferingstillfälle blev i helgen som precis passerat då hustruns födelsedag skulle firas med barnen och två av döttrarnas pojkvänner. Vi bowlade och gick på tapas-restaurang i Nyköping. Bowling är precis omöjligt att fota vilket ledde till att jag mestadels tog porträttbilder på deltagarna när de inte rullade kula.

Min nya dator rullar på riktigt bra när jag väljer ut och redigerar bilder. Den onödigt dyra Apple-skärmen är utomordentligt bra och när jag äntligen fick uppdatera programvaran i min Canon 5D Mark IV går det utmärkt att flytta över bilder från kamerorna. (De äldre kamerahusen är inte testade och fungerar antagligen inte men då kan jag alltid plocka ut minneskorten och läsa över innehållet via en USB-ansluten kortläsare.)

Jag gör mig redo för en "vanlig" läkarkontroll hos hematologiläkaren i Eskilstuna under onsdagen. I samband med resan till Mälarsjukhuset passar jag på att jobba mina fyra timmar på vårt nordliga IT-kontor. När februari kommer är jag förhoppningsvis redo att gå upp till 75% och sedan får jag se hur det går. Tröttheten finns där fortfarande men den klingar förhoppningsvis av så småningom.

Mellandagsutflykt till Nävekvarn

Inaktiviteten i mellandagarna, trots ett par besök på gymmet hemma i Stigtomta, gjorde att idén om en liten utflykt slog rot i min skalle på söndagsmorgonen. Vi kraftsamlade vilket innebar att även dotterns hund Enzo fick följa med till de sydligaste delarna av Södermanland.

Vädret har varit alldeles utomordentligt trist de senaste dagarna men denna söndag hängde i alla fall inte regnet i luften. Det blåste däremot vilket vi fick känna på när vi klev ur bilen på hamnplanen i Nävekvarn. Himlen var inte helt jämngrå, ljusare partier i molntäcket gav i alla fall lite variation på himlavalvet. Och banne mig om inte solen tittade fram under en minut också!

Vi gick bort till campingen och badplatsen men valde bort alternativet att fortsätta ut på Skäret. Det får bli en annan gång, Nävekvarn har sin givna plats på min utflyktslista (om den hade existerat). Det blev även en snabb inspektion av vår gamla båtuppläggningsplats som vi hade fram till 2010.

Sju plusgrader gör ingen vinter, det snötäckta landskapet lyser än så länge med sin frånvaro. Jag gillar ju inte direkt snö men nog sjutton är det en välkommen variation under vintern så att inte fulhösten och smutsvåren flyter ihop till en eländig visuell och mental prövning.

Apropå de två bilderna på båten Ernst som du kan se i detta inlägg så lockades jag att göra en internetsökning på båten. Det visade sig ge en intressant sökträff som du kan hitta HÄR >>>. Kul, en bogserbåt som ursprungligen var ångdriven från 1897. Sedan 2022 har den sin hemmahamn i Nävekvarn.

På hemvägen från Nävekvarn tog vi vägen via Koppartorp där vi stannade till och tog ett varv till minneslunden. Sedan hemåt via Buskhyttan, Bränn-Ekeby, Fada och Enstaberga. Om tid finnes åker jag gärna runt i mina barndomstrakter.

Gott slut!

Den avslöjande oskärpan

Jag har aldrig riktigt gillat mitt 50 mm-objektiv. Som nybliven digitalfotograf köpte jag Canons billiga och plastiga EF 50 mm f1,8-objektiv och det var, trots sin billiga prislapp, betydligt bättre än vad man kunde förvänta sig. När jag sedan tyckte att det var dags att levla upp så köpte jag Canons EF 50 mm f/1,4. Ett klart dyrare objektiv men inte på långa vägar lika dyrt som Canons röda-ringen-alternativ (50 mm f/1,2). Sedan dess har jag aldrig riktigt varit begeistrad i att sjunga normalobjektivets lov. Brännvidden på en fullformatskamera sägs ju vara just "normal" och fånga allt ungefär såsom ögonen gör utan förvanskning. 

På grund av ett påtvingat datorbyte i början av denna vecka så behövde jag ta några testbilder med ett par olika kameror för att testa överföringsfunktionerna mellan kamera och dator. Datorbytet kändes på sätt och vis onödigt eftersom min iMac 27'' oförtrutet snurrat på riktigt bra när jag kört Photoshop och Lightroom. Den senaste tiden har dock uppdateringarna från Adobe protesterat och klagat över att datorns operativsystem inte längre är kompatibelt med den nyaste versionerna av bildbehandlingsprogrammen. Jag tvingades tänka efter och konstaterade att datorn varit i min ägo i ungefär 9 år, operativsystemversionen har stannat på version 12 och de senaste versionerna från Apple är 15. iMac säljs inte längre i en 27'' version så jag valde att köpa en Mac Mini med Apples separata 27''-skärm. Alla lagrade bilder ligger på en separat hårddisk (som jag tar backup på till en molntjänst).

Efter mycket trixande och fixande fick jag allt att rulla med filöverföringarna från ett par av mina kameror. De testbilder jag tog är verkligen inte något att skryta med men de var intressanta ur ett perspektiv eftersom de tydligt visar varför jag inte hyllar mitt 50 mm f/1,4-objektiv. De första tre bilderna är tagna med mitt billiga 28 mm f/2,8-objektiv som knarrar när det fokuserar (saknar Canons USM-motor som de hade i många av sina objektiv). Jag valde att konstnära lite och tog medvetet ett par bilder med varje objektiv för att få oskärpecirklar från belysningen på vårt hus farstukvist.

 Bilderna med 28 mm-gluggen gav runda och fina cirklar. Annat är det med det förbaskade 50 mm-objektivet, där ser man tydligt kantigheterna från lamellerna inne i objektivet. Usch.

Roligare bilder än så här blir det inte i dagens blogginlägg. Förutom några sportarrangemang har jag inte fotat någonting. All energi har gått åt till att jobba halvtid samt träna på gymmet. Dessutom kan jag inte vara ensam om att notera hur gråeländigt vädret varit de flesta dagarna de senaste veckorna. Nu närmar vi oss julen och jag har jobbat 8 veckor på halvtid. Under januari fortsätter jag på 50% innan jag kliver upp till 75% i februari. Min mentala energi har räckt för att göra nytta under fyra timmar med därefter är jag dränerad på hjärnkraft. Detta kallas fatigue och enligt en av mina läkare är det inte onormalt eller konstigt utifrån det jag varit med om och de tunga behandlingar som bombarderat min kropp.

Nu laddar vi inför storhelgerna och kanske, kanske tar jag fram någon av kamerorna för att ta de sedvanliga detaljbilderna på pyntet och allt som plockats fram till jul.