Promenad i en före detta skog

En sak som verkligen är nedslående är att som gammal Stigtomtabo gå i det som en gång i tiden var Trollskogen. Jag har beskrivit detta flera gånger tidigare i min blogg och under onsdagen tog jag en ny runda i området. Naturreservatet som blivit fullskaligt invaderat att granbarkborrar.

Mängder av riktigt grova granar har behövt fällas och mängder av granar återstår att kapa. Barrskogen är nu ytterligt gles med enstaka tallar som enda bevis på att det varit en skog. Markvegetationen lär förändras drastiskt, den inbjudande gröna mossmattan får nog svårt att överleva. Jag hittade dock tydliga bevis på att sippornas tid råder just nu, alltid något.

Idag känner jag tacksamhet för att jag hittills sluppit biverkningarna efter den senaste lymfom-behandlingen. Den cocktail av antikroppar och cytostatika som jag fått vid två tillfällen bjöd mig efter första omgången på några dygn på sjukhus. Jag ska nog inte ropa "hej" riktigt ännu men det ser onekligen bättre ut än efter första behandlingen. Nu håller jag givetvis tummarna för att behandlingarna gör det de är avsedda för och att tumören i halsmandeln ska reduceras och försvinna. En tredje behandling är planerad nästkommande fredag innan en ny röntgen med isotoper ska göras för att analysera effekterna.

Dagar och veckor går och emellanåt känner jag mig ganska less på att vara i min sjukbubbla. Behandlingar, kontrollbesök i Uppsala och blodprover avlöser varandra. Det har pågått länge nu och det definierar mig som person; "den där sjuke snubben". Å andra sidan finns det inget annat än att kämpa vidare och att ha tålamod. Om det inte vore för den kryckkrävande och svaga höften skulle jag känna mig lite friare. Hur mycket jag än nöter på med rehabiliteringen så får den ingen riktig effekt, jag gissar att all energi i kroppen går åt till virusinfektionerna och lymfomet.

Mina kameror har i alla fall fått lite TLC i och med att jag underhållsladdat alla batterier. Det är ju inte bra att batterierna sitter i kamerorna helt urladdade. Tyvärr dröjer det innan det blir frågan om någon sportfotografering, kanske hinner jag till och med köpa in ett sensorrengöringskit för att bli av med dammkornen i min Canon R6 innan jag kan samla in nya dammkorn vid något motorsport-evenemang ...

Vänd, vindar vänd!

Den senaste tiden har olyckligtvis varit tämligen stökig. När jag har önskat medvind har jag fått motvind. De återkommande virusinfektionerna, som startade i mitten av december, ledde i skiftet februari/mars till att jag fick lymfom i en av mina tonsiller. En virusframkallad tumör i halsmandeln samt i närliggande vävnad nere i svalget är inte vanligt bland patienter som genomgått benmärgstransplantation men det förekommer.

Resterna efter påskfirandet

Under mars hann jag med tre sjukhusvistelser på Viktoriaenheten i Eskilstuna. Det inkluderade även påskhelgen då jag på grund av biverkningar efter en behandling fick läggas in via akutintaget på Mälarsjukhuset. Behandlingen jag reagerade på ska ges med tre veckors mellanrum och det är sannolikt att jag kommer att reagera likadant nästa gång det är dags för en dos (fredagen den 12/4).

Rogsmo med TGOJ-banan och Frubäcksvägen i nederkant och Fabriksvägen uppåt

Den där ideala återuppbyggnaden efter fjolårets cellgiftsbehandlingar och stamcellsbyte har verkligen inte blivit som jag hoppats. Det går trögt att hämta nya mentala och fysiska krafter, det är som om all energi i kroppen går åt till virus och numera också tumörer. Lite energi har jag i alla fall för att hålla modet och humöret uppe, det är viktigt.

Nu äntligen gror och knoppas det i naturen

För några veckor sedan blev jag kontaktad av Tobiasregistret som önskade att jag via mina kanaler i sociala medier skulle sprida en kampanjfilm för att få fram fler stamcellsdonatorer. Kampanjen har fotbollsanknytning och målgruppen är personer (främst killar) i åldern 18-35 år. Jag tänker fortfarande hålla mitt löfte till dem men jag har kommit av mig tack vare strulet som nu uppstått för mig i min återhämtning efter leukemibehandlingen.

Den översvämmade Hallbosjön gör sig fortfarande påmind i Stigtomta

Med nuvarande status får jag finna mig i att fortsätta hålla mig på min kant och i min lilla bubbla. Det nya men uppenbarligen trögstartade immunförsvaret bör inte prövas av allt för mycket smittor som finns där ute bland folk. I helgen kunde jag i alla fall äntligen ta ett par kortare promenader för att få njuta av frisk luft. Söndagen bjöd på det utlovade väderomslaget och plötsligt fick vi både solsken och vårvärme.

Sippornas tid är här

Jag tar en dag i taget och återkopplar regelbundet till vården. Tisdagen den 9/4 lämnar jag blodprover på Nyköpings lasarett, fredagen den 12/4 får jag den andra behandlingen (antikroppar och cellgifter) på Mälarsjukhuset mot lymfomet och måndagen den 15/4 är jag i Uppsala för diverse undersökningar samt ännu ett benmärgsprov (6-månaderskontroll sedan stamcellstransplantationen).

Jag kämpar vidare!

Rasta Asta

Hundvalpen Asta är ett riktigt energiknippe med massor av spring i benen. Med omättlig nyfikenhet och sylvass alligatorkäft tar hon sig an omgivningarna även om de emellanåt blir lite läskiga. Häromdagen sammanstrålade jag med Asta när hon tillsammans med sin matte luftade lungorna på allmänningen ner mot Tängstaområdet i Stigtomta.

Kryckkäppar är läskiga grejor!

Med långlinan hängandes efter sig visade Asta att det finns tusen sätt att sno in sig när man rusar fram och tillbaka över det beigegröna underlaget. Det vårtrötta gräset gick för övrigt bra ihop med Astas päls, hon föreföll tämligen bra kamouflerad.

Till detta hundmöte hade jag plockat fram mitt Canon 5D Mark IV-hus samt telezoom-objektivet 100-400 mm. Inte den mest snabbfotograferande kombon vilket märktes på de bilder jag försökte ta då Asta kom springandes rakt emot mig. Där hann inte kamerahuset med att sätta skärpan. Tyvärr hade inte någon av mina "sportfotokameror" laddade batterier så kameravalet blev som det blev.

Så här i mitten av mars kan vi notera att våren har anlänt men att den ännu inte är så pålitlig. Några fina solskensdagar har vi fått samtidigt som väderprognosen utlovar snö under den kommande helgen. Precis som det ska vara i mars med andra ord.

Yes, gäss!

Jag kämpar vidare i takt med vårens intåg!

Hamnsightseeing i grannkommunen

Planerna började formas under lördagsförmiddagen för en liten utflykt till Oxelösund. Vädret var tilltalande, kamerabatteriet var laddat och bilen var tillgänglig. På kort varsel kom mina planer på skam, jag fick finna mig i att vara hundvakt hemma i Stigtomta istället. Nu är denna syssla inte den sämsta, tvärtom är det ett väldigt välkommet uppdrag. Istället för en lördagsutflykt i strålande solsken blev det en söndagstripp i betydligt molnigare väder till kommunen i öster där jag tittade till några hamnar som besökts och fotograferats åtskilliga gånger. Huvudsaken var inte bilderna utan min önskan att få ut huvudet utanför den snäva bubbla som omger mig just nu.

Jag tror att samtliga bilder jag tog i Oxelösund denna söndag blev repriser på bilder jag tagit åtskilliga gånger tidigare. Sådant kan funka men då bör man helst jaga yttre betingelser som sticker ut lite extra, t.ex. oväder eller spektakulära ljusförhållanden.

Efter första stoppet i Gamla Oxelösund tog jag mig vidare till gästhamnen. Där var det synnerligen lugnt och stilla, båtsäsongen är låg snarare än hög i mitten av februari. Några söndagsflanörer kunde iakttas här och där med ett epicentrum på vägen ut mot Femöre där en motionsbingo arrangerades av OK Måsen.

När jag tittat till fiskehamnen kände jag att det fick räcka för denna gången. Det blev dock en snirklig omväg tillbaka till Stigtomta i och med att jag valde att åka förbi Stjärnholm, Palmtorps Allé, Bränn-Ekeby, Tuna och Enstaberga. "Hemma" för mig en gång i tiden och det finns alltid massor att titta på när jag passerar dessa trakter. För ett gäng år sedan parkerade jag bilen och promenerade på vägarna runt Bränn-Ekeby, något jag borde göra ytterligare en gång. Synen av Lövhagens gamla skola och Lövsta handel m.m. väcker liv i det nostalgiska hjärncentret.

En dag i taget

När jag skrev mitt förra blogginlägg berättade jag om en tyngre period som fortsatte ytterligare ett par veckor. Akademiska sjukhuset hittade viruset som orsakade den andra infektionen som jag fortfarande inte blivit av med (BK-virus som finns hos de flesta människor men hålls i schack av ett normalt fungerande immunförsvar). Efter mer än fyra veckor med lätt feber är jag i alla fall lite piggare sedan ett par veckor tillbaka.

Björkdunge med Halla Bil & Plåt i bakgrunden (tidigare en Coop-butik)

Eftersom jag blivit något piggare har jag kunnat ta mig utomhus på kortare promenader. Mitt nuvarande promenadmax är ca 2,6 km och sedan får jag ont i min opererade höft. Jag nöter på med promenader och rehabiliteringsövningar för höfterna, väl medveten om att det kräver tålamod och disciplin för att till slut kunna lämna kryckan hemma.

Takåsar på en bild som togs från järnvägsbron på vägen mot Jönåker

Innevarande vecka slipper jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för kontroller. Det bedömdes att det räckte med att jag i måndags lämnade blodprover på Provtagningscentralen på Nyköpings lasarett och ett par dagar senare hade telefonkontakt med en av mina hematologi-läkare i Uppsala. Slipper jag åka på veckovisa kontroller i Uppsala är det positivt, dessa resor börjar kännas riktigt sega. Fem timmar i baksätet på en taxi för resan Stigtomta-Uppsala t.o.r. är inte högst upp på min önskelista.

Inget spårspring längre över TGOJ-banan (men en livsfarlig passage över järnvägsbron)

Nog borde jag kunna fotografera mer än vad jag gör just nu, eller? Jovars, men om det inte varit för halt ute har det varit oinspirerande väderomständigheter och för korta promenadstråk för att hitta några vettiga fotomotiv. Bilderna i detta inlägg är från tisdagen den 6/2 innan snön återigen började falla från himlen. Jag monterade mitt 70-200 mm-objektiv på kameran och valde att gå fram till Prästgården och Skillra innan jag vände hemåt igen.

Skillra i utkanten av Stigtomta

Det gamla magasinet vid TGOJ-banan som numera inhyser en golfsimulator

Faluröda fasader med vita husknutar vill man ju ha i denna miljö

Den tappade aptiten återfanns för ett par veckor sedan och det är jag tacksam för. Nu kan jag t.o.m. tänka mig eftermiddagskaffe! Ska jag dessutom promenera en sväng varje dag och göra övningar så behövs mer energi än vad som går åt om jag ligger på sofflocket hela dagarna.

Jodå, detta motiv är uttjatat vid det här laget ... (vägen upp mot Prästgården)

Många döda träd har tagits omhand vid Skillra och Prästgården

Den gula Prästgården tittar fram bakom kullen

En av grindstugorna vid Prästgården med Tiondeboden i förgrunden

Tiondeboden som sköts av Hembygdsföreningen

Nu laddar jag om för nästkommande veckas Uppsala-resa. Det finns inte mycket annat i min kalender att hålla ordning på. Nej, det kryper inte i kroppen eller knoppen av otålighet och leda. Krafterna finns inte ännu för några aktiviteter eller äventyr dessutom behöver jag fortsätta hålla mig någorlunda isolerad från omvärlden med hänsyn till mitt immunförsvar. Allt har sin tid och just nu är det så här, det funkar bra med tanke på alternativet som kunde ha varit så galet mycket sämre.

Midvinterkyla med solbonus

För den som gillar riktig vinter har det varit en period med mycket av den varan. Vi har fått några dagars andhämtningspaus med enstaka plusgrader men nu väntar återigen sträng kyla. För min egen del har vädret dock inte haft någon praktisk betydelse den senaste månaden, jag är tyvärr för hängig för att ta del av vad som händer utanför ytterdörren.

Den senaste månaden har varit en prövning kantad av en eller två olika infektioner. Jag konstaterades ha en virusinfektion som ger körtelfeber (samma virusstam som även ger vattkoppor och bältros) och fick en antikroppsbehandling en gång i veckan under tre veckor. De två första behandlingarna gavs på Viktoriaenheten i Eskilstuna där jag också fick övernatta i samband med behandlingen.

Efter den tredje behandlingen, som jag fick på Onkologmottagningen på Nyköpings lasarett, såg värdena bra ut och jag slapp en fjärde dos av antikroppsläkemedlet (en form av cytostatika). Kände mig lite piggare fredagen den 5/1 och passade på att ta en kort promenad i kylan och solskenet. Någon dag senare började jag hosta, fick feber och har sedan dess varit orkeslös, trött och allmänt ynklig. Nya prover som i alla fall visar att det inte är Covid, vinterinfluensa eller RS-virus. Inte heller har jag någon bakteriell infektion och övriga värden är bra. Det viktigaste provsvaret om jag återigen fått ökade värden av EBV-viruset (körtelfeber) har dock inte kommit i skrivande stund.

Egentligen borde jag vara mentalt förberedd på denna fas i återhämtningen efter leukemi-behandlingen där infektionsriskerna är påtagliga. Efter en månad av orkeslöshet är dock energidepåerna ganska tomma och jag kämpar för att hålla mig flytande. Jag tappar dessutom i vikt eftersom mat verkligen inte lockar. Att få rådet av min läkare att "äta allt jag kommer över" kan låta som ett kalas-erbjudande men det har visat sig svårt att efterleva.

Vad händer på dagarna då? TV-soffan och varierande sittställningar där jag matas av TV-reklam för slem- och bajslösande preparat. Med ett rejält tilltaget Viaplay-abonnemang och flera olika streamingtjänster kan det väl aldrig bli tråkigt? Jodå, jag lovar att det till slut inte finns något som lockar att titta på. Då somnar man istället ...

Nu längtar jag efter att bli feberfri och piggare så att jag återigen kan ta mig ut på kortare promenader. Den friska luften och fysiska aktiviteten är så viktig för återhämtningen. Livet inne i min bubbla är sparsmakat och andra intryck än vad TV-kanalerna kan erbjuda är välkomna (förutsatt att jag orken att ta mig an vad omvärlden har att erbjuda).

Det finns inget annat än att bita ihop, uthärda och hoppas på en ljusare morgondag. Jag längtar inte riktigt lika mycket till alla dagar i väderprognosen med -10 grader eller kallare. Dubbla filtar i TV-soffan!