torsdag 22 juli 2021

Ett litet men betydelsefullt avbrott

Sedan tre veckor är mina dagar synnerligen snarlika varandra. Och de är tämligen innehållslösa. Var sjätte timme är det dags att ta någon av alla mediciner som jag ordinerats och däremellan är det promenader mellan TV-rum, skrivbordsstol, kök, badrum och sovrum. Om skugga råder på uteplatsen kan jag även tänka mig att sätta ner rumpan där en liten stund.

Vetefälten står och mognar

Tack vare de två antibiotikakurerna är det lite si och så med koncentrationsförmågan vilket innebär att jag inte lockas att läsa någon av böckerna i traven på nattduksbordet. Varje torsdag har jag haft en läkartid bokad på ortopedmottagningen för att följa upp mina blodvärden, levervärden och "mini-sänka". Torsdagarna har alltså betytt att jag fått se mig om i världen, en tur till Nyköpings lasarett är ju verkligen något att absorbera intryck från. Dessa turer kräver även att jag på något sätt hittar någon i min omgivning som är beredd att agera privatchaufför åt mig.

Gräsen torkar i dikesrenarna

Under onsdagskvällen var tiden mogen att bearbeta en av privatchaufförerna i min närhet. Jag tyckte att det var hög tid att åka med bilen på en liten kvällstur i finsommarvädret. Vad väljer man då som Stigtomtabo? Hallarundan, förstås! Jag lyckades baxa med mig en del av fotoutrustningen också med förhoppning att inte välta med kryckorna när jag skulle hålla kameran framför mig.

Blåklockor vid Harhålet

Vi stannade till vid Harhålet. Tittade på alla husbilar vid ställplatsen men även på ett par tältande entusiaster som åtminstone jag kände var helt rätt ute. När ska man tälta om inte när sommaren är som varmast och finast?

Solen kämpade sig nedåt över Yngaren

Vi gick en bit in mot viken och tog in naturen och omgivningarna. Den av oss som inte konstant bär kompressionsstrumpa avslöjade att vattnet var varmt i strandkanten. Det tror jag säkert men det blir inget bad för mig denna sommar och inte heller någon exponering av min bleka lekamen i solen. Skulle sommaren vara kvar efter den 30/9 kan jag lova att jag badar och solar!

Harhålet


Vi gick tillbaka till bilen och fortatte på Hallavägen mot Katrineholmsvägen (väg 52) mellan Vrena och Bettna. Ett par korta stopp gjordes på den slingrande vägen för att ta del av något intressant i det kvällssolsindränkta landskapet. Siktet ställdes därefter in på Pilgrimsbo i Vrena, en plats man liksom aldrig kan se sig trött på.

Vi spanade på caféets skylt med öppettider i sommar

Solen hade nu sjunkit lågt på himlavalvet. Den behövdes inte för att hålla temperaturen uppe, vid det här laget är marken och vattnen så uppvärmda att det liksom är sommarvarmt av bara farten oberoende av om solen behagar visa sig eller inte. 

Ångbåten Munter vid sin brygga vid Pigrimsbo



Den minnesgode vet att jag faktiskt åkt med ångbåten för några år sedan. Jag passade på i samband med att Vrenadagen arrangerades. Det lockar givetvis att göra en "riktig" tur med Munter men det har ju varit lite trassligt nu i pandemi-tider att styra upp en sådan familjeutflykt. Och med min nuvarande fysisk status bör jag nog inte försöka mig på några vådliga brygg- och båtäventyr.

Pilgrimsbo, Vrena

Så roligt det var att tillfälligt byta sovrummets vita takplattor och badrummets kakel mot grönskande natur i solnedgång. Sinnena behövde dessa intryck och därmed blir det lite, lite lättare för mig att förlika mig med min rörelsebegränsning.


För övrigt har jag nu lyckats rädda tillbaka alla mina bilder med hjälp av en ny hårddisk och en återläsning av den molnplacerade backupen. Ca 500 000 filer och 3,5 TB. Tyvärr saknas de bilder jag tagit under maj månad, en period då uppenbarligen backupen slutat funka utan min kännedom.

fredag 9 juli 2021

När det inte alls blir som man vill eller tänkt sig

Jag vill med detta blogginlägg ge en kort lägesrapport då jag inser att det var väldigt länge sedan jag skrivit något. Det blir både utelämnande och kanske lite för privat. Bloggen borde vara en fotoblogg och inte en dagbok. Nu har det ändå blivit så att jag inte kunnat hålla i någon systemkamera den senaste månaden av skäl som framgår här nedanför.
Natten mellan den 13:3 och 14:e juni, akuten på Nyköpings lasarett

Efter min höftledsoperation den 3/6 fick jag en och en halv vecka på hemmaplan. Söndagen den 13/6 blev det ambulansfärd in till Nyköpings lasarett. Enorma smärtor i höften och sätesmuskeln vilket skulle visa sig bero på både infektion och blödningar. Fullproppad med morfin hamnade jag på Nyköpings ortopedavdelning där tre operationer genomfördes under en dryg vecka.

Utsikt från den lilla fönsterspringan i mitt rum på Ortopeden

Eftersom oturen grinande mig rakt i ansiktet fick jag även min vänstra lårmuskel uppsnittad eftersom jag fått kompartment syndrom. Muskelhinnan behövde skäras upp för att lätta på trycket, i annat fall går helt enkelt de underliggande muskelfibrerna sönder för gott. Vätskebildningen och framförallt blödningarna upphörde dock inte och det blev fyra dygn på Karolinska i Solna. Ett angio-ingrepp avbröts kvällen innan midsommarafton eftersom ingen ny blödning kunde konstateras.

Efter 2,5 veckor på sjukhus hade jag haft infarter överallt på underarmarna och händerna

Midsommarlunchen på Karolinska

Dränage sattes i mina två operationssår och läget stabiliserades. Jag fick komma tillbaka till Nyköpings ortopedavdelning måndagen den 28/6 och sedan blev jag hemskriven onsdagen den 30/6. Tiden därefter har inneburit vila och återhämtning på hemmaplan. Det är förvisso tryggt att vistas på sjukhus men naturligtvis är hemmet en betydligt muntrare miljö för återhämtning.

Tilltufsad men vid hyfsat gott mod

Jag har hunnit besöka provtagningslabbet och ortopedmottagningen några gånger sedan hemkomsten. Mina usla blodvärden (p.g.a. blödningarna) och levervärden m.m. måste regelbundet kontrolleras framöver. De två olika antibiotikakurerna jag måste äta under tre månader påverkar mig och min lever. Jag får inte vara i solsken, magen pajar och aptiten är bortblåst.

Ortopedmottagningen på Nyköpings lasarett

Rehabiliteringen och träningen som jag i normalfallet skulle ha kommit långt med fem veckor efter höftledsoperationen har inte alls gått att ta tag i. Jag är kvar på ruta 1 i detta avseende. Och jag ropar definitivt inte hej eller blåser faran över, infektionen kan fortfarande ställa till det för mig och risken finns att hela höftprotesen måste bytas ut om inte antibiotikan biter på infektionen. Det gör mig väldigt ödmjuk inför mina kvarvarande utmaningar.

Inte särskilt vackert

Jag vill avrunda med att lyfta och hylla vår vårdpersonal. Oavsett om det varit ambulanspersonal, operationspersonal eller all personal på ortopedavdelningen har jag känt mig omhändertagen och trygg. Jag var nojig inför min höftledsoperation men när jag blev akut sämre var det bara att "go with the flow" och släppa kontrollen. Om jag behöver kuratorhjälp för att hantera det jag varit med om kan jag inte riktigt säga ännu men erbjudandet från vården kvarstår. Värst har det nog varit för mina anhöriga som till och från varit väldigt oroliga (jag har ju hela tiden vetat vad som händer men det har inte alltid varit lätt att förmedla det till omgivningen i rätt tid). Jag vill även tacka alla er som är blodgivare, utan ert bidrag skulle jag vid det här laget vara tom på blod.

Eget rum med TV även om skärmen är frimärksstor

Jag ägnar nu dagarna åt att streta runt med min kompressionsstrumpa, mina stramande operationssår och ett idogt läkemedelsintag. Enklare rehablitieringsövningar görs några gånger per dag. Återgången till normalläge kommer att dröja, något som också betyder att fotografering (framförallt sport) ligger i en avlägsen och okänd framtid.

Nu vet du vad jag haft för mig den senaste månaden.