Helgens trippelnöje

Åh vad fint det är i naturen just nu! Den skira grönskan från träd och buskar ackompanjeras av det allt grönare och frodigare gräset. Dagarna med solsken är fler än dagarna med igenmurad himmel. Vi har sagt farväl till smutsvåren och välkomnat finvåren.

Den passerade helgen bjöd på mer än fint väder och vacker natur. Under lördagen ställde delar av familjen siktet mot Trosa. Där fick vi glädjen att ta del av:

1. Den äldre och vackra bebyggelsen längs Trosaån

2. Familjehäng

3. Trosa Ultra Backyard, ultralöpning med 250 deltagare i seniorklasserna

För mig innebar det att jag kunde göra en sportbevakning och därmed få material till ett blogginlägg i min sportblogg. Det blev även massor av bilder med mitt nya (men begagnade) vidvinkel-zoomobjektiv 16-35 mm. Framförallt blev det ett tillfälle då jag och hustrun i vår roll som förälder kunde sträcka på oss av stolthet över vår näst äldsta dotter Ida som deltog med framgång i ultra-tävlingen.

Om du vill läsa mer om löpartävlingen och se bilder från loppets första två varv så hittar du mitt blogginlägg HÄR >>>

Ida inför tävlingsstarten på lördagsförmiddagen klockan 10.00

Att Ida nådde sitt ambitiösa mål med 24 varv (alltså 24 timmar och 16 mils löpning) var imponerande. Hon lyckades i och med den prestationen att komma tvåa i damklassen och sjua totalt. Hon har sprungit ett par maratonlopp under 2024 men har i övrigt ingen erfarenhet av ultra-maraton.

Vi som inte sprang passade på att äta smörrebröd på det som tidigare gått under namnet Ågården. (Jag tror restaurangen längs ån numera heter Två små svin.) Även om banan var 6,7 km fotade jag enbart på de delar av varvet då löparna sprang på någon av å-sidorna. Det är ju en unik miljö som jag gärna vill ha som fond i sportbilder, åtminstone någon gång i livet.

På lördagsförmiddagen var ljuset inte direkt förlåtande. Stenhårt ljus som kastade knivskarpa kontraster mellan upplysta och skuggade partier i bilderna. Jag experimenterade med långa slutartider ibland, det kan bli effektfullt om man sätter panoreringen. I kameraryggsäcken hade jag packat med två spegelfria kamerahus samt objektiven 16-35 mm, 24-70 mm och 70-200 mm. Det objektiv som bara fick chansen för några få bilder var 24-70 mm-objektivet.

Modernare arkitektur och enda bilden i inlägget med 70-200 mm-objektivet

Med många kilo kamerautrustning på rygg och nacke och lite för många steg hade jag så ont i höfterna och ryggen att jag inte kunde åka upp till Trosa varken på kvällen, natten eller söndagsmorgonen. Å andra sidan hade jag egentligen inte utsatt mig för någonting i jämförelse med vad deltagarna i tävlingen fick utstå ...

Årets blåsippsdos

I två veckor har jag roat mig med en förkylning. Efter tre dagar med feber övergick den i en ständigt närvarande hosta som nu äntligen verkar vara på väg att ge sig. Det är första gången sedan min stamcellstransplantation för 1,5 år sedan som jag åkt på en förkylning och mitt immunförsvar är väl en smula osäkert och förvirrat. Jag har även hunnit med ett läkarbesök, en påfyllning av vacciner och ett tandläkarbesök. Man roar sig kungligt må jag säga.

Förra söndagen packade jag fotoryggsäcken och gav mig in till Rosvalla där jag tänkt fota en fotbollsmatch. Av detta blev det intet, matchen var inställd och jag fick fundera på om jag skulle åka hem eller hitta på något annat. Jag kom på att det var ett tag sedan jag senast besökte naturreservatet vid Linudden och därmed ställde jag in siktet på en blåsipps-exkursion.

Nu hade jag inte riktigt de objektiv med mig som jag hade föredragit men mitt 24-70 mm-objektiv fick duga. Marken var täckt av blåsippor medan vitsipporna var i startgroparna. Efter veckans sommarvärme är det säkert lika vitt som det är blått på marken, snart dominerar de något mer trögstartade vitsipporna. Det är något speciellt med blåsippor och jag kan inte sluta att fascineras av deras skönhet.

Söndagsvädret var lite småtrist och mulet, solsken hade varit att föredra för att locka fram lite mer lyster i de blå vårhälsningarna. Kanske hinner jag besöka Linudden ytterligare någon gång innan säsongen är över men om så inte blir fallet har jag i alla fall fyllt min årliga dos av blåsippor.

Snart är påsken här och ett tu tre är vi inne i sköna maj. April är länken mellan smuts-våren och den prunkande våren, vi kan nu se tidiga buskar slå ut sina gröna blad och gräset börjar så sakteliga växa upp med nya och gröna strån. Jag njuter och tar in vad naturen har att erbjuda, så även stundande pollenutmaningar ...

Nytt i fotoryggsäcken och läskig rengöring

I något år har jag sneglat efter att ersätta min vidvinkel-zoom. Mitt Canon EF 17-40 mm f/4,0 har hängt med länge men inte blivit ett dugg bättre bara för det. Bländare 4 håller inte riktigt måttet vid sportfoto inomhus men det är framförallt övriga optiska egenskaper som gärna fått vara bättre än de som 17-40 mm-objektivet besitter. För att vara ett L-objektiv är det i alla fall förhållandevis billigt och hyfsat litet och smidigt. Det kan man inte säga om min nya kompis i kameraryggsäcken.

Trots att jag idag har två av Canons spegelfria kamerahus har jag inte köpt på mig mer än ett RF-objektiv. Nu när jag letat vidvinkelobjektiv har inte heller RF-serien varit riktigt aktuell, jag vill fortsätta använda mina äldre kamerahus ännu ett tag framöver. Canons EF 16-35 mm f/2,8L III USM slutade tillverkas för något år sedan och det är sällan objektivet dyker upp på begagnatmarknaden. Plötsligt och äntligen hade Cyberphoto ett objektiv till salu och jag slog till. Härligt, detta objektiv har kraftigt förbättrats för varje version som släppts och nu har jag en vidvinklig kompis att vara nöjd med.

Även om 16-35 mm passar bra för landskapsbilder är gluggen inte för den svage. Det är en tung klump med glas som gärna hade fått vara lättare om man har objektivet monterat på kameran man bär med sig på promenaderna. I början av veckan sken solen och jag tog en 3 km-runda för att testa objektivet trots att det mesta i naturen fortfarande är hemskt oinspirerande att fota. Smuts-våren är nästan fulare än ful-hösten i november. Allt är grått, smutsigt och dammigt. Vi går dock mot ljusare och finare tider när mars övergår i april.

I samband med min beställning av objektivet från Cyberphoto lade jag även en beställning på ett sensorrengöringskit. Min Canon R6-kamera har fått ett irriterande dammkorn på sensorn och det förbaskade dammkornet sitter nästan i mitten av alla bilder jag tar. Med teleobjektiv syns det inte så tydligt men ju mer vidvinkligt desto synligare är fläcken. Jag har alltid bävat för att själv försöka mig på sensorrengöring men att behöva skicka iväg kameran till Göteborg bara för en sensorrengöring har inte känts lockande. Nu tog jag tjuren vid hornen, vågade riskera att skrapa sönder sensorn och lyckades framgångsrikt städa bort det irriterande dammkornet. Mission completed!

Inför förra helgen drog jag på mig en förkylning med feber, snuva och hosta. En vecka senare är jag fortfarande drabbad av hostan som inte vill ge vika. Jag har jobbat så när som på en dag och nu siktar jag på att ta mig till Eskilstuna under måndagen för ett bokat läkarbesök. Mitt svajiga immunförsvar har fått påfyllnadsdoser av vaccin i veckan. Nu längtar jag efter att bli piggare igen så att jag kan komma tillbaka till gymmet. Det ska tydligen inte vara för enkelt att återfå ett normalt vardagsliv.

Årets bästa månad är nu!

Sköna maj - nu är det gudagott att vara. Sippornas tid, lövsprickning med skir grönska och allehanda blommor som ivrigt signalerar sin existens. Med bakslags-april i backspegeln, sommarvärme som gör sig påmind, hösnuva och studentstress dröjer till juni. Jag fyller år i maj, med tanke på vad jag har genomgått och fortfarande kämpar med känner jag än mer tacksamhet för att jag har förmånen att faktiskt bli äldre.

Maj är bäst!

Lövsprickningen har exploderat i inledningen av maj

Bilderna i detta inlägg är tagna torsdagen den 2:a maj med min Canon 5D Mark IV samt macroobjektivet Canon EF 100 mm f/2,8. Längre än till vår trädgård gick jag inte. Björkarna är förvisso prydnader men de är också till besvär när de drar både vatten och näring ur gräsmattan som de gränsar till. Sedan bidrar de med en hel del fallna löv när hösten kommer. En liten bonus är de lätträknade blåsipporna som växer glest i skogsdelen av tomten. Några enstaka sippor på ett par ställen där den tidigare lekstugan var placerad.

Nu har maj rivstartat med sol och värme. Svalare väder är på ingång men vi har alla blivit påminda om vad årets bästa månad kan leverera. Inom några dagar är landskapet inte längre kalt, skogskanterna kommer istället att kantas av gröna lövträd. Jag behöver det och gläds i år lite extra, det gör gott för själen. Dessutom blir de ständiga sjukresorna till Uppsala och Eskilstuna något mer uthärdliga när det är vackert utanför taxibilarnas rutor.

Vänd, vindar vänd!

Den senaste tiden har olyckligtvis varit tämligen stökig. När jag har önskat medvind har jag fått motvind. De återkommande virusinfektionerna, som startade i mitten av december, ledde i skiftet februari/mars till att jag fick lymfom i en av mina tonsiller. En virusframkallad tumör i halsmandeln samt i närliggande vävnad nere i svalget är inte vanligt bland patienter som genomgått benmärgstransplantation men det förekommer.

Resterna efter påskfirandet

Under mars hann jag med tre sjukhusvistelser på Viktoriaenheten i Eskilstuna. Det inkluderade även påskhelgen då jag på grund av biverkningar efter en behandling fick läggas in via akutintaget på Mälarsjukhuset. Behandlingen jag reagerade på ska ges med tre veckors mellanrum och det är sannolikt att jag kommer att reagera likadant nästa gång det är dags för en dos (fredagen den 12/4).

Rogsmo med TGOJ-banan och Frubäcksvägen i nederkant och Fabriksvägen uppåt

Den där ideala återuppbyggnaden efter fjolårets cellgiftsbehandlingar och stamcellsbyte har verkligen inte blivit som jag hoppats. Det går trögt att hämta nya mentala och fysiska krafter, det är som om all energi i kroppen går åt till virus och numera också tumörer. Lite energi har jag i alla fall för att hålla modet och humöret uppe, det är viktigt.

Nu äntligen gror och knoppas det i naturen

För några veckor sedan blev jag kontaktad av Tobiasregistret som önskade att jag via mina kanaler i sociala medier skulle sprida en kampanjfilm för att få fram fler stamcellsdonatorer. Kampanjen har fotbollsanknytning och målgruppen är personer (främst killar) i åldern 18-35 år. Jag tänker fortfarande hålla mitt löfte till dem men jag har kommit av mig tack vare strulet som nu uppstått för mig i min återhämtning efter leukemibehandlingen.

Den översvämmade Hallbosjön gör sig fortfarande påmind i Stigtomta

Med nuvarande status får jag finna mig i att fortsätta hålla mig på min kant och i min lilla bubbla. Det nya men uppenbarligen trögstartade immunförsvaret bör inte prövas av allt för mycket smittor som finns där ute bland folk. I helgen kunde jag i alla fall äntligen ta ett par kortare promenader för att få njuta av frisk luft. Söndagen bjöd på det utlovade väderomslaget och plötsligt fick vi både solsken och vårvärme.

Sippornas tid är här

Jag tar en dag i taget och återkopplar regelbundet till vården. Tisdagen den 9/4 lämnar jag blodprover på Nyköpings lasarett, fredagen den 12/4 får jag den andra behandlingen (antikroppar och cellgifter) på Mälarsjukhuset mot lymfomet och måndagen den 15/4 är jag i Uppsala för diverse undersökningar samt ännu ett benmärgsprov (6-månaderskontroll sedan stamcellstransplantationen).

Jag kämpar vidare!

Vår med viss tveksamhet

Nu får vi väl ändå utropa att det äntligen är vår? Eller ska vi vänta in valborsmässoaftonens sedvanliga kyla innan vi med säkerhet är i mål? Några soliga dagar har vi ändå haft och denna helg har solen definitivt hittat ner till oss sörmlänningar. Under söndagens promenad i utkanten av Stigtomta lärde jag mig dock att inne i skogen har inte upptorkningen hunnit så långt, för mindre än en vecka sedan låg det fortfarande snö här och där i skuggpartierna.

Påskliljorna på farstukvisten går det ingen nöd på

Snödroppar i kanten av TGOJ-banvallen

Hela lördagen lades på ishockeycup och efterföljande bildredigering. Jag anar att det var sista gången på ett tag som jag hade både dunjacka och långkalsonger. När söndagen kom kände jag ett visst behov av fysisk aktivitet så jag plockade fram min Canon R6 (den jag nästan uteslutande använder för sportfoto nuförtiden) och det enda RF-objektivet jag äger, mitt 35 mm macro-objektiv som köptes samtidigt som kamerahuset.

Min R6:a beredde mig stora problem för någon månad sedan då jag fotade bandy i kalla Kronfågel Isarena. Då trodde jag att det eventuellt var kylan som spökade tills jag kom på att det var en mjukvaru-uppgradering i kameran som orsakade problemen. Utan att avslöja alla problem som den nya versionen ställde till med tvingades Canon släppa ytterligare en ny version för att rätta till "några enstaka buggar". Jo tack, med den nyaste versionen i kameran så funkar allt som förut igen.

Mayhem i Trollskogen

På bilderna här ovanför ser man hur Trollskogen i kanten av Stigtomta numera ser ut. Jag har skrivit om det förut och jag blir mer och mer nedstämd för varje gång jag går genom det tidigare så mysiga naturreservatet. Granbarkborrarna har nu haft ihjäl de allra flesta granarna och träden har successivt sågats ner för att inte rasa över förbipasserande. Några enstaka skogspartier är än så länge befriade från besök av skalbaggarna men det är nog bara en tidsfråga innan varenda gran är angripen och död.

Jag kom till en mossbeklädd glänta i slutet av stigen inne i Trollskogen och där kunde man för en stund förvillas att tro att allt var som det alltid varit inne i skogen. Att marken inte riktigt torkat upp blev extra tydligt här men vad gör väl ett par blöta skog när man får tröst av bofinkarnas sång uppe i trädkronorna?

Så här vill man minnas hela Trollskogen

Vid den gamla skylten var det förr en vägg av tät skog

Resten av promenaden hemåt gick längst villa gatorna. Och i denna tillrättalagda miljö fanns förutsättningar för lite mer skydd och värme vilket hade lockat upp några tidiga vitsippor och den sedvanligt ivriga scillan.

Imorgon bitti får jag fundera och försöka ta det svåra beslutet om vårjackan och vårskorna ska på eller vara kvar i hallen till förmån för kängor och dunjacka. Den förväntat kalla morgonen ska bytas ut till betydligt varmare temperaturer senare under dagen och då lär jag smälta bort när jag ska traska tillbaka till bilen på den något avlägsna personalparkeringen vid arbetsdagens slut. Ack denna veliga vår som spelar oss spratt hela tiden.