På spaning efter lämplig fotoplats

När söndagsförmiddagen inte var allt för långt gången så gav jag mig ut med ett kamerahus och mitt 85 mm-objektiv för att spana in lämpliga fotoplatser. Detta var en förberedelse för en utlovad familjefotografering som jag själv inte är skyldig till men som getts bort av andra där jag var den tilltänkta kameraoperatören. Låt gå för detta uppdrag, när det är närstående till en av döttrarnas pojkvän ställer jag givetvis upp. Kanske blir det kul för alla iblandade parter även om det inte alls är inom min komfortzon.

Jag åkte först till Kisäng norr om Stigtomta där jag på förhand visste vad jag hade att förvänta mig. Ett svep ner till badstranden, kolla in klipphällarna vid vattnet, och därefter upp i skogen längst den ringlande skogsstigen. Perfekt så när som på att solen kommer från "fel håll" under förmiddagen. Det löser sig antagligen, prognosen för fredagen är regn ... Och när en av huvudpersonerna är mellan 1 och 2 år gammal kan vi inte skjuta för länge på fotograferingen för vem vill ha ett trött och ledset barn framför kameran?

Nöjd med vad jag hittat vid Kisängs badplats satte jag mig i bilen och åkte söderut mot Bärstabadet. Detta kanske var en bra reservplats för fotograferingen? Nja, vid närmare eftertanke var det inte lika inspirerande men vid mitt söndagsbesök fick jag åtminstone näring till min egen själ. Fågelsången i buskagen mellan stranden och Bärstakärret var hänförande. Färgerna från det blommande rapsfältet och syrenblommorna var betagande.

Om jag missar att fota fler landskapsbilder med rapsfält innan den gula färgen försvinner denna försommar har jag i alla fall några bilder med detta motiv. Det räcker långt för mig. Tyvärr hann molnen dra ihop sig på himlavalvet och den där riktiga lystern försvann i bilderna.

Nu återstår det för mig att hålla koll på väderprognosen för fredagen. Kamerautrustningen ska packas och jag behöver bestämma mig för vilka objektiv som ska göra ett par av kamerahus i packningen. Dessutom ska jag nog leta fram ett par reflexskärmar som kan användas om solen tittar fram och vi fotar i motljus. Det ordnar sig nog.

Livfullt och hoppfullt när maj är som vackrast

Fånga dagen. Ungefär så försökte jag tänka när jag under lördagskvällens tidigaste del satte mig i bilen. Inom kort kommer jag ju inte att få köra bil på många veckor tack vare höftledsoperationen. Nu gäller det att passa på att se mig om och utnyttja möjligheten att själv styra det jag vill se.

Trana som tycks beta i grödorna

Jag tog med mig den lilla fotoryggsäcken men framförallt mitt 300 mm-objektiv som sattes på min Canon 7D Mark II tillsammans med telekonvertern. Fota från bilen funkar hyfsat men då jag försökt använda mitt 400 mm-objektiv har jag lärt mig att det är för stort och otympligt att svinga runt med från förarstolen i bilen.

Lördagen hade bjudit på växlande molnighet och ett par regnskurar. Vid klockan 18 var det fortfarande en mörkare moln i söder som läckte en del längst med min bilresa. Jag valde att åka Hallavägen eftersom den är en av de finare vägsträckor i min närhet.

Rådjursgeten med ett litet kid

Jag stannade till för att fota rådjuret och inte förrän jag tagit ett par bilder såg jag att det också fanns ett litet kid som diade. Sötchock i den spirande vårgrönskan. Tack!

Innan jag kom ut på Katrineholmsvägen stannade jag för att fota regnbågen

Jag valde att svänga vänster i Vrena och åka förbi Tärnö Säteri mot Husby Oppunda. Där tog jag av mot Nyköping, passerade Råby innan jag körde över Täckhammarsbro via Tista mot Stigtomta. En sväng som denna lördag tog lite drygt en timme inklusive de stopp jag gjorde för att fota.

Dovhjort vid korsningen mot Tista slott

Tista slott med det gula rapsfältet nedanför sig

Ja, det är sannerligen galet vackert just nu. Rapsfälten är gula, trädgårdarnas frukträd står i full blom, häggen blommar och snart kommer syrenerna igång. Träden är fortfarande skira i sin grönska. Fantastiskt!

Jag räknar ner dagarna till min höftoperation. Lika delar skräckblandad oro som längtan. Det kommer att vara besvärligt som tusan under en period men därefter hoppas jag slippa de problem som successivt blivit allt värre och som numera gör att jag är oerhört begränsad i min rörlighet.

Rapsgult äventyr i Vrenabygden

Strax innan man kommer in i Vrena från den östra sidan hittar man en grusväg ner mot Länninge. Denna vår kantas grusvägen av rapsgula fält. Oemotståndligt lockande i en tilltalande omgivning. Där stannade jag till under onsdagskvällen för att njuta och fotografera. Själavård.

Precis i början av grusvägen står en blommande oxel. Lockande.

Där vägen korsar TGOJ-banan fann jag en plats att ställa bilen

Jag behövde komma ut en stund i friska luften under onsdagskvällen. Dittills hade jag inte satt min fot utanför hemmets ytterdörr. Efter över 30 år som tjänsteman hade jag tills i onsdags inte jobbat en endaste dag hemifrån trots möjligheter. Visst har jag jobbat hemma på kvällar och helger men alltid åkt till min arbetsgivares kontor under ordinarie arbetstid.

Oxel är en rosväxt som är släkt med bl.a. rönn

Min plan är att jobba en hel del dagar hemifrån de kommande veckorna. Men att inte träffa arbetskamrater för att ägna lite tid åt korridor- och kaffeautomatsnack är otänkbart för mig i längden så viss variation kommer det att bli. Jag har de senaste två månaderna konstaterat att vissa av arbetskamraterna i Nyköping inte har visat sig på kontoret utan jobbat hemifrån hela tiden. Att inte få åka bussen upp till Eskilstuna någon gång i veckan känns också trist, även där har jag arbetskamrater som just nu enbart blir kontaktade med distanserande digital teknik.

I skrivande stund har jag under tre arbetsdagar suttit hemma vid mitt eget skrivbord, i mitt eget kontorsrum och försökt vänja mig vid att "gå till jobbet" på 5 sekunder från det att tänderna är borstade på morgonen. Kaffeförbrukningen har skenat på dessa tre dagar och vårt välbunkrade toalettpapperslager minskar dramatiskt. Aj aj aj.

Ännu en gång konstaterar jag att det är märkliga tider vi lever i och måste förhålla oss till. Hur det blir efter pandemin återstår att se och jag är väldigt fundersam på exakt när någon kan utropa att den faktiskt är över. Vi får vänta och se.

Rapsgult vid Valstaäng

Det händer mer än en gång att jag ser potentiella fotomotiv när jag susar fram på vägarna i min bil. Vissa av dessa fotomotiv är flyktiga, t.ex. älgar, rovfåglar och dimma. Medan andra är permanenta såsom hus, landskap och söndagsbilister.

Emellanåt har jag sinnesnärvaro nog att konstatera att det permanenta fotomotivet skulle göra sig bäst i t.ex. morgon- eller kvällsljus. Ljusinfallet beroende på klockslaget är inte alls ointressant, det kan vara helt avgörande.

Valstaäng

Under onsdagskvällen svängde jag ner med bilen på den lilla grusvägen vid Valstaäng som går ner mot Tallstugan. (Hur många "Tallstugan" finns det egentligen...?) Jag hade sedan tidigare räknat ut att kvällssol skulle göra susen när de kringliggande rapsfälten skulle avbildas. Ja, rapsfälten var helt avgörande för min lilla miniutflykt med kameran redo.

Vissa år har jag åkt genom det sörmländska landskapet och njutit av de otroligt vackra rapsfälten. Ett tu tre är rapsen utblommad och jag har missat möjligheten till landskapsfoton när det är så betagande vackert. I år ville jag inte göra det misstaget och nu kan jag i alla fall vara nöjd med att jag har några gula bilder i arkivet.

Utan att ha någon riktig koll så killgissar jag att raps inte odlas på samma fält två år i rad. Det innebär att vissa år är de "tråkiga" fälten gula, andra år är de "perfekta" fälten gula. De "perfekta" fälten kan vara böljande eller angränsande till detaljer i omgivningarna som lyfter bilderna.

I kameraryggsäcken denna gång hade jag med mig mitt 70-200 mm-objektiv samt mitt ultravidvinkelobjektiv. I ett hörn låg även mitt 28 mm-objektiv men det förblev orört denna afton.

Med ultravidvinkeln blir det onekligen ytterst speciellt

Det kommer ytterligare ett rapsgult inlägg från onsdagskvällen. Jag fortsatte min resa till ännu ett ställe som jag noterat genom bilrutan på väg 52 västerut.