Isformationer vid Femöre

Det är nu dags för det sista blogginlägget i trilogin om Femöre. Allt hade sin början i mitt söndagsbesök vid kanten av Södermanland där hav möter land. De kyliga förhållanden som rådde under söndagen antydde något som bekräftats å det bestämdaste de senaste två dagarna.

Under de sista skälvande dagarna av februari har vintern etablerats och tvingat in oss i sitt järngrepp. Rackarns så mycket vinter det blivit. Det är ett hårt slag mot alla människor i avsaknad av självkontroll. De som äter semlor i mellandagarna, klär granen i november, äter midsommarsillen i maj och öppnar födelsedagspresenterna två månader innan de fyller år. När blir det vår? Det ska vara vår nuuuuu!

Under tisdagen vräkte snön ner utanför kontorsfönstren vid stadsfjärden inne i Nyköping. När jag kom hem till Stigtomta hade det kommit 0,5 cm. Snacka om att ovädret slog extremt olika på relativt kort sträcka. Det har pratats om snökanon men allra mest corny är kvällspressens krigsrubriksättning "snösmocka", jisses så dumt.

Mer snö är att vänta och kylan består under ett flertal dagar enligt väderprognoserna. Jag påminner ännu en gång om vårvintern 2013, då släppte inte vintern greppet förrän månaden mars var avklarad. Låt mördarsniglarna och fästingarna få sig några slag av den där snösmockan!

Nu räcker det med kverulerande, jag kryper ihop framför braskaminen och låter lite av veden jag högg i somras komma till nytta. Jodå, den värmde mig när jag högg den och den värmer mig garanterat nu också.

Kylslaget Femörehuvud

Indränkt i solsken men ack så kall. Spetsen av Femöre lockar och pockar, oavsett yttre förutsättningar. Kanske är det den vackra och idylliska fyrvaktarbostaden, kanske är det de rundade klipporna. Men allra, allra mest tror jag det beror på havet. Den obrutna linjen mellan hav och himmel. Långt därute kommer vi sörmlänningar åt horisonten. På riktigt.

När jag är på Gotland kan jag bli fullständigt uppslukad av den där horisontlinjen. Den hypnotiserande, lockande, mystiska övergången mellan havets vidsträckta storhet och himlens oändlighet. I Södermanland har vi en hel del skärgård som är i vägen. Femörehuvud erbjuder oändlighet, om än i begränsad och mindre skala. Om nu oändligheten kan graderas.

Klipporna vid Femörehuvud får sällan vara ifred. Ständigt påminns de om havets närvaro. Vågorna slår in mot dem. När det är så kallt som det är just nu får isen fäste. Högt upp från vattenlinjen. Det verkar som om jättarna hällt stearin längst strandlinjen.

Ändå är det nog byggnaderna som för de flesta besökare på Femörehuvud sätter sin prägel. Som ger igenkänning och utgör flitiga fotomotiv. Det av människan skapat brukar vara förgängligt och så är det självklart också med dessa trähus. Längst uthållighet torde fyren i betong ha.

Jag fotade samtliga bilder med min Canon 5D Mark IV samt mitt vidvinkelzoom 17-40 mm. Jag skruvade på mitt polarisationsfilter. Att jag dragit ovanligt friskt i Photoshop-spakarna på många av bilderna får ses som ett trevande försök att göra något annorlunda, att förstärka, lyfta och dämpa. Allt är inte som ögat såg det, men kanske som hjärnan vill minnas det.

Ännu en gång fick jag stor glädje av de nya kängorna med dubbar under sulorna. Den såphala isen hanterades galant och inte ens på de rena och släta klipporna riskerade jag att slinta med fötterna. Lätta att gå i, varma och goa. En grymt bra julklapp helt enkelt.

Fördelen med den nya kamerans moderna sensor är att skuggor går att lyfta (ljusa upp) samt att de ljusa partierna i bilderna inte fräts ut lika lätt som med mina äldre kamerahus. Större dynamiskt omfång är en bra krockkudde för mig som mestadels ögonblicksfotograferar och inte tar mig tid att läsa av, ställa in och mixtra i det oändliga innan jag tar EN bild.

Några bilderna jag tog var nog omöjliga för kameran att lösa. Övermod av en hybrisfotograf? Ja, eller kanske en experimentell chansning. Det KAN ju bli bra ändå.

Sen började det snöa. Och jag gick den ringlande vägen tillbaka mot parkeringen. Där träffade jag på en fotoentusiast som är så galet skicklig att han får alla oss andra att verka dåliga. På ett bra sätt. Om Mårten Erlandsson fick ut något av sitt sena eftermiddagsbesök på Femörehuvud lär märkas så småningom. Har du Instagram tycker jag du ska leta upp @marten.erlandsson. En friluftsmänniska som förmodligen värderar utomhusvistelsen mer än om han verkligen får med sig någon bild från utflykterna. Och det är gott så.

Jag återkommer med ytterligare ett kylslaget inslag från Femöre innan jag uttömt mitt snapshot-förråd från i söndags.

Fyrvaktarens båthus

Kylan består. Solskenet också. För att riktigt skaka av mig de sista resterna av den föregående arbetsveckan bestämde jag mig för att ge mig ut på en utflykt. Ett kustnära mål sattes upp och jag drog iväg till grannbyn i sydost.

Välskyltat vid Femöre

Med en termometer som i gryningen visat -12 grader var det läge att klä sig varmt. Vetskapen om att nordanvindarna regerade spädde på insikten om att ha en bra isolering mot kölden. Mitt val att åka till Femöre i Oxelösund var väldigt medvetet och det jag hoppades på infriades med råge.

Östersjöns bräckta vatten hade frusit på de översköljda stenarna

Det behövs ordentlig kyla för att Östersjöns vatten ska övergå i fast form. Något istäcke syntes inte till, därtill har inte kylan pågått tillräckligt länge. Men istäckta stenar och klippor samt issörja med sjok av isplättar i vikarna bjöds. Och isande kalla vindar.

Fyrvaktarens båthus i bortre delen av viken

I lä och med solens värmande strålar mot kroppen var det däremot väldigt behagligt. De 5-6 minusgrader som naturen bjöd vid 14-tiden var fullkomligt överkomliga. Det var tyvärr inte odören från järnverket. Vindriktningen förde nämligen med sig en svavelosande stank från traktens tyngsta industri. Om jag någongång funderat på hur det skulle lukta i Mordor finns svaret snubblande nära i denna iakttagelse. Tyvärr.

Ett isdraperi från båthusets tak

Det blev ett foto-intensivt besök på Femöre denna söndag. Jag sökte mig så småningom bort från viken och båthuset och hittade ut på Femörehuvud. Men det berättar jag om i nästa blogginlägg.

Fyrvaktarens båthus på Femöre

Trots en välfylld kameraryggsäck använde jag bara mitt 17-40 mm-objektiv denna gång. Och ett polarisationsfilter. Mycket släpande i onödan med andra ord. De övriga objektiven får vila till ett annat tillfälle.

Peace out

Frostbiten

Ännu en underbart vintervacker förmiddag bjöds på sportlovets näst sista dag. För några veckor sedan fick jag nära på en religiös naturupplevelse och denna lördagsförmiddag stod inte långt efter. Under promenaden hann dock den mest skimrande glansen försvinna, i takt med vindpustarna som skickade de enorma frostkristallerna till marken. Solsken, åtta minusgrader och det tunna snötäcket bidrog tillsammans med de vackert formade kristallerna till en inramning värd att uppleva live. Jag fotograferade naturligtvis också men det är svårt att göra verkligheten rättvisa med platta bilder ur en kamera.

Solrosen kämpar på

Vy ner mot Skillra

Jag hade inte tagit många steg förrän jag insåg att jag borde haft solglasögon. Så väldigt ljust det var. Solen gnistrade och reflekterades från allt runt omkring mig. Ögonen tårades och jag tvingades hålla upp ena handen för att ge skugga över korpgluggarna. Trots kylan gladde jag mig åt att februarisolen också gav ifrån sig lite värme. Det var sannerligen inte fy skam.

De kvarlämnade asplöven var delvis klädda i vit frost

Version 1

Version 2

Dagen till ära dammade jag (bokstavligen) av mitt gamla kamerahus Canon 1D Mark III. En 11 år gammal kamera (lanserades 2007 om jag inte tar fel) som på alla sätt blivit frånsprungen av nyare teknik. Men den är min, den är betald, den har karaktär och den fungerar. Utmärkt.

Eklöven såg ut att ha fått fjäderdräkt under natten

Jag funderade både en och två gånger på vilket objektiv jag skulle välja. Med facit i handen skulle jag ha tagit mitt macro, särskilt med hänsyn till frostkristallerna. Nu blev det istället en "test-kombo" bestående av mitt 70-200 mm-objektiv och 1,4-telekonvertern. Tja, tele ger tajta bilder och detta funkade nästan som närbildsutrustning också.

Skillras ladugård

Snö? Nej, de små vindpustarna skakade loss frosten från grenarna i närheten

Vintern frodas och lever. Kyla, en gnutta snö och ibland lite gnistrande sol. Ganska behagligt faktiskt. De gråmulna dagarna blir färre och färre, precis som det brukar efter de dystra månaderna november, december och januari. Ljuset är efterlängtat och nödvändigt, både för oss människor och för växtligheten (som förvisso fortfarande är försatt i vinterdvala).

Vintermotionär

Jag stuvar bland sakerna som kan göras i helgen. Det blir nog något av denna helg också, i slutänden.