Platser att återvända till

 Badplatsen vid Kisäng är en av de där platserna som jag gärna återkommer till gång efter gång. Inte nödvändigtvis för att bada, mer sannolikt för att fotografera. Det är oftast så belönande.

På väg ner till Kisängsbadet onsdagen den 26/8

I år har jag varit vid Kisäng ett flertal gånger. Endast en av dessa gånger för att bada. Jo, det blev nog enda badet för mig denna sommar. En gång är bättre än ingen gång ...

En folktom badplats en kväll i slutet av augusti

Jag är väl inte helt bekväm med att bada längre, antar jag. Jag har alltid älskat vatten och bad men känner mig inte lika bekväm på badstranden som blekfet gubbskrutt. Men påklädd och med kameran i händerna är jag gärna vid Kisäng när jag kan misstänka att det är folktomt. Det är nog inte så uppskattat att någon går runt med en systemkamera och fotar bland solande och badande människor en solig sommardag.

Övergivna badhanddukar

En stor fördel med Kisäng är att badplatsen är vänd mot väster. Där solen går ner. Där Långhalsens vatten smekande möter sandstranden. Där vassen och de strävsamma björkarna finns i gränslandet mellan fast mark och sjöns vatten.

Jag åkte en sväng till Kisäng efter att jag hade kompletteringsfotograferat några spelarporträtt åt Stigtomta IF:s herrlag. Onsdagskvällen bjöd på ganska mulet väder men det behöver inte vara det sämsta. Eftersom molntäcket inte var en kompakt och jämngrå massa så tyckte jag att det var värt att vända ultravidvinkeln mot molnen och den nästan helt blanka vattenspegeln.

Vågor efter en passerande båt

Hösten väntar alldeles runt hörnet. En härlig årstid i mina ögon. Lugnet som infinner sig i naturen. Harmoni och lockande färgskiftningar i naturen. Jag kommer tillbaka till Kisäng, var så säker.

Stig-karta vid Kisäng

Om det inte blir Kisäng nästa gång jag får fotofeeling kan det mycket väl bli Bärsta. Yngarens vatten och solnedgångarna vid Bärstakärret är ett fullgott alternativ för mig och min kamera.

Finska Diana ger makalös pollenäng

Den mer än lovligt kryptiska rubriken på detta blogginlägg skulle kunna lämnas utan förklaring. Inte ens de följande bilderna skulle räta ut frågetecknen i tillräcklig utsträckning. Men riktigt så kul ska vi inte ha det.

Pollenäng är ett begrepp som jag inte hört förut. Jag googlade och blev klokare. Dessa blomsterängar ger insektslivet en boost men även fåglarna senare på säsongen. Och givetvis är det en fröjd för oss passerande tvåbeningar också.

Att fröblandningen som används heter Diana och är från Finland är det andra mysteriet i rubriken. Så var det med den saken.

För att stämma i bäcken kan jag meddela att inte ett blad eller en blomma kröktes när vi stannade till och fotade vid denna makalöst vackra plats i Södermanland. Det tycktes som om många andra varit där före oss och i kanten av fältet var det tyvärr några korta små nedtrampade stigar någon meter in i blomsterprakten. (Jag har god koll på att man inte ska trampa ner något som någon annan odlat.)

Bilderna är tagna med min Canon 5D Mark IV och mitt 85 mm-objektiv. Den övre av de två bilderna med döttrarna som ingrediens har jag manipulerat en aning då det går en ledning med ett par stolpar genom landskapet som jag valde att klona bort. Lite fusk och friheter får man ta sig i bildskapandet.

Avlägset fikaställe

Det finns vissa ställen vars rykte kan locka besökare från ganska långväga håll. Så är det uppenbarligen med Taxinge Slott vars café utlovar norra Europas största kakbord. Även vi i lilla Stigtomta förstod till sist att även vi borde åka dit och då planerade jag in det under sommarens sista semestervecka. Anita har redan börjat jobba igen så det innebar att en mindre delegation av Team Jansson gav sig ut på en tisdagsutflykt.

Lovisa och Alva är taggade för kakbord

Taxinge Slott såg välkomnande ut

Efter en bilresa som varade i en timme och en kvart kom vi fram. Det gjorde även en hel busslast med tyskar och de kom en minut före oss. En väldigt avgörande minut skulle det visa sig. Vi stod i kö i en timme innan vi kom in för att plocka åt oss av tårtor, kakor och annat gott.

Inte riktigt en välkomnande vy

Efter en halvtimmes köande såg Alva så här taggad ut

Detta var en desto mer tilltalande vy

Utöver inomhusplatserna i slottet fanns många utomhusbord att välja bland

Jag var hungrig och valde en laxsmörgås som uppvärmning

Lovisa och bloggaren (fotot taget av Alva)

Men tyvärr måste jag placera Taxinges kakbord i samma undanskymda skamvrå som Smultronstället i Söderköping och Skärgårdsvåfflan i Oxelösund. Ni vet de där ställena som lovar runt men håller tunt. Fantastiska platser och omgivningar men det som erbjuds är sannerligen inte värt köandet eller ansträngningen för att svälja ner det som säljs. Sorry, jag kan inte rekommendera detta och i fallet med Taxinge förstärktes intrycket av prisbilden och den servicetrötta personalen.

Efter ett halvvarv i den vackra slottsparken, med Mälarens vatten som granne, satte vi åter kursen hemåt. För att slippa E4:an valde jag att istället åka väg 223 hemåt. En slingrande landsväg genom det som är typiskt för Södermanland. Ett böljande landskap där odlad mark blandas med skogspartier och sjöar.

Kvällssol som tidsfördriv

Jag kliver in i min sista semestervecka med lätt förvirring. De tre första semesterveckorna har mentalt ägnats åt begravningen som var i slutet av förra veckan. Dessutom har en hel del göromål behövt tas omhand knutna till bortgången av min mor. Det återstår en del men merparten är avklarat. En sommar präglad av pandemin och dess restriktioner har trots allt fyllts. Visst saknar jag Gotland, särskilt när vi nu går in i vecka 32 då alltid Medeltidsveckan brukar äga rum, men ön ligger väl kvar och framtida besök lockar.

Under måndagskvällen var det dags för dottern Lovisa att spela träningsmatch inne i Nyköping. Jag åtog mig att skjutsa henne och en av hennes lagkamrater till Rosvalla dit vi anlände strax före klockan 19. Matchstarten var klockan 20 och jag hade med andra ord väldigt mycket tid att slå ihjäl innan det var dags att skjutsa hem tjejerna till Stigtomta igen. Jo, det är ju fortfarande publikförbud på all fotboll annars hade jag garanterat tittat eller sannolikt fotograferat matchen.

Jag parkerade bilen i Nyköpings hamnområde och sedan gick jag en runda som tog mig runt slottet och tillbaka till den väntande bilen. Det är tyvärr med allt större ansträngning jag går och varje steg är mycket smärtsamt. Artrosen i höfterna måste jag nog ta på fullaste allvar, den långsamma och omständiga processen genom vården måste initieras av herr Jansson.

Jag hamnade nedanför vallarna och framför Svandammen. Uppe på vallarna satt flera mindre sällskap och fikade i kvällssolen. Jag förstår dem, det är en utomordentligt vacker miljö även om trafiken på den alldeles för närliggande Hamnvägen är allt annat än vacker. Jag satte mig på en av bänkarna för att vila höfterna men också för att byta objektiv för andra gången denna kväll.

För att slippa gå hela kvällen valde jag att åka en tur med bilen. Tog mig till Strandstuvikens havsbad/camping. Vid den stranden har jag nog inte varit sedan jag var 7 eller 8 år. Nu konstaterade jag efter en snabb titt att det gärna kan vänta ytterligare 47 år innan jag besöker platsen igen. Campingplatser med uppställda husvagnar där trädäck, staket och blomlådor är riggade får mig både att skratta och känna smaken av magsyra. Om någon råkar fisa kommer alla att anklaga varandra i de 20 närmast närliggande husvagnarna. Usch. Men det är väldigt naturskönt runt Strandstuviken vilket gör att jag någon gång får sikta in mig på att besöka det närliggande naturreservatet.

Tillbaka i bilen började jag fundera på var jag kunde se solens nedgång. Med en halvtimme kvar innan klockan var 21.10 (då solen enligt SMHI-appen skulle glida ner under horisontlinjen) hittade jag fram till Lindbacke. Där har jag inte heller varit sedan jag gick på låg- eller mellanstadiet.

På ryggen av Lindbacke konstaterade jag att jag hade sällskap av ungefär 89430 myggor. De kan ha varit fler men jag tappade räkningen när jag skyndsamt försökte ta mig därifrån samtidigt som jag mosade så många som möjligt av blodsugarna som landat på mina skenben. Ingen vacker syn med en gravt haltande gubbe i nedförsbacke, framåtlutad för att med händerna försöka nå ner under knäna utan att trilla.

Så blev det denna semestermåndag, varken mer eller mindre.