Semester-makro

Så har min första semestervecka inletts. Oftast har jag betraktat sommarsemestern som absolut nödvändig för att vila, ladda om och bygga upp energidepåerna för arbetet som väntar runt hörnet. I år är naturligtvis semestern också välkommen men eftersom jag började jobba deltid i månadsskiftet oktober/november och inte gick upp på heltid förrän i maj så har jag inte känt mig så slutkörd som annars. Det som däremot är väldigt välkommet är att få känna mig ledig på riktigt, det går inte att jämföra semesterledighet med sjukskrivning.

Lavendeln står nu i full blom hemma i Stigtomta

Min första semestervecka tillbringar jag på egen hand innan den andra och bättre hälften går på sin månadslånga semesterledighet. Och det är märkligt hur snarlika dagarna blir jämfört med när jag var hemma förra året. Det är närapå lite mentalt tufft eftersom jag kastas tillbaka till konvalescenstiden. Då fokuserade jag på att tillfriskna, numera får jag oroa mig för att inte bli sjuk igen. Oron tar inte överhanden men när jag från min läkare får höra att jag bör vara observant på hälsoförändringar med tanke på all medicinering jag fått i mig (cellgifter och antikroppsbehandling framförallt) eftersom det ökar riskerna för andra cancerformer. En av de största riskerna är hudcancer vilket gör att jag ska undvika att solbränna mig. Sa någon vampyr?

Med kepsen på huvudet och kameran i högsta hugg åkte jag denna onsdagsmorgon med bilen upp till grusparkeringen utanför Friluftsgården (OK Hällens klubbstuga). Där tog jag en 2 km-promenad på det gamla motionsspåret. Tyvärr har min högra höft blivit så dålig p.g.a. artros att jag inte klarar längre promenader än 2-3 km. Det funkar bra att träna på gymmet, vilket jag gör enligt plan och schema, men promenaderna tangerar numera gränsen till plågsamma. Jag biter ihop och står ut ett tag till innan jag adresserar operationsbehovet till vården.

Annars är jag nog drabbad av löpar-avundsjuka. Den motionsform jag tyckt bäst om förutom lagidrotter och badminton. När näst äldsta dottern numera ägnar sig åt ultramaraton blir jag givetvis glad för hennes skull men skulle väldigt gärna backa bandet 13 år eller längre (det var då det konstaterades att jag hade artros i höfterna). Nu är det som det är och det finns annat att syssla med för att hålla sig fysiskt aktiv. Gymmet på sommaren bjuder dock på utmaningar, varmt och klibbigt. Crosstrainern och motionscykeln står på samma fläck hur mycket jag än trampar och vevar ...

Om allt vill sig väl och hälsan fortsätter att vara stabil siktar vi på en roadtrip norrut under sista delen av vår semester. Många timmar stillasittande i bilen är väl det som talar emot med hänsyn till mina höfter. Nu vill jag gärna tampas med knott och mygg norröver och därmed får jag finna mig i viss obekvämlighet. Någon fiskeresa är det inte tänkt att bli, kanske inte ens ett par spön följer med i packningen. Kameraryggsäcken ska dock packas men med eftertanke för att inte bli för tung.

När jag skruvade på mitt makroobjektiv på kameran denna morgon slog det mig att det var länge sedan jag använde just det objektivet. Det blir inga låga bildvinklar längre, kommer jag ner så kommer jag nog inte upp på fötterna igen. Det roliga med tajta närbilder är att hitta detaljer och under sommarsolens hårda ljus är det lite lättare att hitta gränserna mellan ljus och skugga när bildvinkeln är snäv.

Nu hoppas jag på fler dagar med 18 grader och mulet, det är faktiskt mitt favoritväder sedan länge. Det passar också bra i min nya vampyr-livsstil ...

En spricka i molnen

Under vintermånaderna blir man tydligt medveten om solens närvaro de få gånger den behagar visa sig. Det känns som om någon lagt på ett grått, tjockt täckte över våra huvuden i november och att det ska ligga orört till någon gång i mars. Enstaka dagar, ibland en hel vecka, i samband med ett högtryck kan vi få en molnfri himmel att njuta av men då blir det ju galet kallt istället. Någon slags skev kompensation, typ.

Sol. Grönt. Udda för att vara i början av februari.

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag haft feber i ett par veckor. Det har fortsatt till skrivande stund. Inte så hög feber men likväl feber. Något är fel men jag vet inte vad. Höften har undersökts ännu en gång, de har gjort en punktion för att ev. hitta bakterier som orsakar en infektion. Jag tvivlar på att det är där felet ligger. På tisdag ska magen DT-röntgas och det är mer sannolikt i den trakten som något felar. Det onda i höfterna har klingat av sedan tre veckor tillbaka.

Vad det än är i kroppen som inte är som det ska så är jag galet trött. Daglig feber i fem veckor tar också på krafterna. Trots detta har jag i februari gått upp i tid och jobbar nu 75%. Några gymbesök är inte att tänka på, senast jag svettades på gymmet var på nyårsaftonen. Med en infektion eller inflammation i kroppen är det inte lämpligt på en fläck att ägna sig åt pulshöjande träning. Promenaden på 3 km förra helgen (då bilderna i detta inlägg togs) var mer än tillräcklig för att jag skulle se stjärnor framför ögonen ...

Trollskogen är numera enbart en sorglig syn för ögonen

Nu känner jag att jag gnällt väldigt mycket, det börjar dock att bli jobbigt att hålla ångan uppe och humöret glatt. Den energi jag har går till fullo åt till jobbet som kräver mer och mer för varje vecka som går. Det är svårt att jobba deltid på en heltidstjänst, omgivningen matar på som om jag hade all tid i världen.

Ge kaprifolen någon plusgrad och den får bråttom att komma igång

Jag biter ihop och krigar vidare i väntan på svar från vården. Vårdens fördelar är många men eftersom jag i första hand är en hematologi-patient är deras expertis inte alltid den som behövs. Visst, de remitterar mig hit och dit för att rätt diagnoser ska ställas och korrekta behandlingar ska sättas in och det är definitivt något som andra patienter också får finna sig i. Jag har tagit del av kompetensen hos bl.a. infektionskliniken, ortopeden, specialisttandvården, onkologin och radiologin. Man lär sig hitta på sjukhusen!

Den knäppa fasantuppen fortsätter besöka vår tomt och plommonträdet där fågelmataren hänger. Jag har inte sett den äta några solrosfrön men den kanske är sällskapssjuk och vill hänga med talgoxarna, pilfinkarna och blåmesarna?

Olika nyanser av brunt och grått

November. Olika nyanser av brunt och grått, knappt dagsljus, död och förruttnelse. En månad som utsätter oss för prövningar. En månad som bygger pannben. Fulhösten personifierad.

Vår pelargon är körd. Verkligen körd.

De kvarvarande Ingrid Marie-äpplena har förfrusit

Det är givetvis endast de yttre förutsättningarna som är usla i november. Om den inre glöden kan hållas igång är det business as usual. I skrivande stund har jag jobbat i fem veckor och någon slags vardagslunk har äntligen infunnit sig igen efter den långa sjukskrivningen. Visserligen jobbar jag bara halvtid men det räcker för att forma dagarna och min inställning till tillvaron. Den mentala energin räcker i ungefär fyra timmar just nu och räckviddsångesten gör sig påmind de dagar då jag behöver vara på topp även på eftermiddagarna eller kvällen.

Björkstammar, lång slutartid och uppenbart skakiga armar ...

För ett par veckor sedan gjordes ett par undersökningar av min opererade höft. Ortopedläkaren ville jaga bevis för den troliga infektion som setts på PET-CT-scanningsbilderna som tagits i Uppsala under våren och sommaren. Dels gjordes en punktion för att få ut vätska som skulle påvisa vilken sorts bakterie det handlade om, dels gjordes en traditionell slätröntgen för att kontrollera att ingenting hänt med protesen och dess infästningar mot skelettet. Förra fredagen ringde min ortopedläkare på Nyköpings lasarett och meddelade att han efter konsultation med ortopedteamet i Uppsala kunde blåsa "faran över" för min höft. Vad de sett på PET-CT-bilderna kan de inte förklara men bakterieodlingen gav inget utslag och därmed slipper jag operation för att byta ut protesen. Jippi! Tyvärr har jag fortfarande rätt stora besvär av höften men tålamod och fortsatt träning kan förhoppningsvis råda bot på detta.

Att slippa ännu en sjukskrivningsperiod, obehaget med en höftledsoperation och den efterföljande rehabiliteringen är väldigt skönt. Nu räcker det med att fortsätta vaccinationsprogrammet samt lämna blodprover då och då tills i april då ännu ett benmärgsprov ska tas (1,5 år efter stamcellstransplantationen). Dessa kontroller och uppföljningar känns nödvändiga och givetvis hoppas jag att inte min gamla och felaktiga benmärg ska ta över igen och därmed generera leukemi på nytt. Man kan bli nojig för mindre men jag känner mig just nu ganska trygg med att den behandling jag fått ska fungera fullt ut.

"Tar du ett steg till, gubbskrälle, så sticker jag härifrån!"

Dagarna är korta och vädret har allt som oftast varit mindre lockande vilket har gjort att jag inte varit ute med kameran och fotat. Det jag däremot har gjort de senaste veckorna är att jag besökt ett antal olika matcher, idrottsanläggningar och lag för att fota sport. Och jag har verkligen haft kul! En efterlängtad närkontakt med sportvärlden och med många av dess utövare.

Allt är inte brunt eller grått i november

Ett av mina allra mest använda objektiv fick följa med mig ut på en promenad under torsdagslunchen. Mitt macro (Canon EF 100 mm f2,8) gjorde det jag förväntade mig av objektivet och resultatet ser du i bilderna här ovanför. Vis av erfarenheten vet jag att december kan bli minst lika grå och trist som november och därmed lär inte omgivningarna i närheten av hemmet locka ut mig och kameran. Blir det däremot snö så ändras landskapet och då ökar inspirationen (men även transpirationen av snöskottningen).

På återhörande!

Höstpromenad i motionsspåret

Efter många om och men är det äntligen dags för mig att påbörja vaccinationsprogrammet efter stamcellstransplantationen i mitten av oktober -23. Redan i februari började läkarna på BMT-mottagningen i Uppsala prata om detta men mina återkommande virusinfektioner och sedermera även det virusframkallade lymfomet med efterföljande behandling sköt dessa planer i sank. Måndagen den 30:e september beger jag mig till Mälarsjukhuset för den allra första vaccinsprutan. Vaccinationsprogrammet inleds med lunginflammation och följs därefter av Covid och säsongsinfluensan. Det är tydligt att luftvägsinfektionerna är farligast för mig och ska mottas i grinden först.

Början av motionsspåret vid Friluftsgården utanför Stigtomta

Nästa planerade vårdinsats är undersökningarna jag ska göra på Akademiska sjukhuset den 7-8:e oktober. Årskontrollen efter stamcellstransplantationen innebär bl.a. undersökning av lungfunktionen (spirometri), kontroll hos specialisttandläkaren av slemhinnorna i munhålan och det alltid lika "trevliga" benmärgsprovet. Efter en övernattning på patienthotell och sedvanlig fasta ska jag rullas in i en PET-CT-scanner för kontroll av lymfkörtlarna i halsen och bakterieansamlingen i höften. 

Hackspetten bearbetade en av belysningsstolparna vid motionsspåret

Mina förhoppningar är att jag ska slippa fler bakslag, undersökningarna som rör min behandlade leukemi och lymfomet ska förhoppningsvis ge positiva besked. Värre är det med höften, jag känner att det inte är som det ska vara runt protesen. Den senaste månaden har jag inte behövt använda krycka när jag går men jag haltar och besväras när jag är ute och promenerar. Mentalt förbereder jag mig på det ortopeden målade upp som tänkbart scenario; efter kontroll av PET-CT-scanningen kommer de att boka in mig för att ta en biopsi på vävnaderna runt protesen för att göra en bakterieodling. De kommer tillfälligt att öppna upp och därefter sy ihop mig igen. Bakterieodlingen kommer att ge svar på vilken bakterie som bosatt sig på protesen, ge mig en antibiotikakur och därefter placera mig i ordinarie ortopedkö för ett kommande protesbyte.

I mitten av oktober lär jag veta lite mer om hur tankarna går kring mina höftrelaterade problem. I slutet av oktober mynnar min nuvarande sjukskrivning ut och då är det troligtvis så att jag kommer att börja jobba så smått igen. Det är en massiv tröskel att ta sig över för att komma igång igen på ett produktivt sätt men under hela min sjukskrivning sedan juni -23 har jag hållit mig uppdaterad på vad som händer inom regionen. Jobbdatorn har varit igång regelbundet och min inkorg har jag haft daglig koll på via mobiltelefonen. Den stora nackdelen är väl om jag inom någon månad behöver vara sjukskriven igen p.g.a. protesbytet.

Skrivbordet hemma i vårt lilla kontorsrum har rensats så att jag återigen ska kunna sitta där för att jobba på distans. Pandemin lärde oss att det går utmärkt att jobba hemifrån men nu är det bara jag som behöver tänka "pandemi-avstånd" medan övriga världen har gått tillbaka till normala rutiner. Min infektionskänslighet kommer jag att behöva ta hänsyn till under en längre tid framöver innan vaccinationsprogrammet kommit i mål och det handlar snarare om år än månader.

Undantaget min strulhöft har jag kunnat bygga upp fysiken igen. Sedan i juli har jag tränat på gymmet och det har varit nyttigt och behövligt. Det mest påtagliga som är kvar efter min leukemi- och lymfombehandling är den mentala trötthet som dagligen gör sig påmind. I våras sov jag åtminstone 9 timmar varje natt samt någon timme varje eftermiddag. Nu klarar jag mig med 8 timmar per natt och jag sover sällan på dagarna, dock behöver jag gubbvila en stund under de flesta eftermiddagarna. Gör jag något extra utöver gymmet eller promenader, t.ex. att titta på en fotbollsmatch på någon lokal fotbollsplan, blir jag fortfarande trött i huvudet. "Fatigue" kallas det och jag har lärt mig att förhålla mig till detta i min nuvarande tillvaro.

Bilderna i detta inlägg tog jag i torsdags då jag med bilens hjälp tog mig till motionsspåret vid Friluftsgården som ägs av OK Hällen. Strålande solsken och 100% höst. Härligt! Jag knatade runt i 2 km-slingan med min kamera och mitt makroobjektiv för att hitta så många höstmotiv som möjligt.

Jobba, sova, träna och äta

Nu har jag befunnit mig i hamsterhjulet tillräckligt länge för att känna igen mönstret. Livet bjuder för närvarande på följande huvudaktiviteter som också räknas upp i fallande skala vad gäller tidsåtgången; jobba, sova, träna och äta.

Om jag har en gnutta tid och energi till övers försöker jag klämma in någon sportbevakning med fotografering. Skulle det utöver detta bli någon tid över orkar jag kanske ta fram "finkameran" för att fota något helt annat. I söndags blev det villatomtens exploderande växtkraft. En bit in i maj månad är det onekligen så att allt i naturen vill synas och höras.

 

I skrivande stund är jag på väg att packa in fotogrejorna för en tripp till Enstaberga IP där det spelas fotboll. Helgen för övrigt bjuder inte på någon lucka för att klämma in någon annan match. Tyvärr. Men å andra sidan ska jag på äventyr under hela lördagen och det ser jag verkligen fram emot.

Hustrun och jag åker tåg upp till Stockholm för att sedan ta oss vidare med tunnelbanan till Stockholms Stadion. Klockan 14.00 är det avspark i rugbylandskampen mellan Sveriges och Tjeckiens herrlandslag. Gruppfinal för att kvalificera sig till Europas högsta rugbynivå. Nej, jag kan inte fota denna match. När jag fick frågan från arrangören tvingades jag tacka nej i och med att jag konstaterade att det inte finns några parkeringsplatser i närheten av Stadion. Och jag kan inte bära den tunga fotoutrustningen hur långt som helt men inte heller åka kollektivtrafik med dessa otympliga grejor.

Hustrun är lite lagom entusiastisk och tycker att jag mer eller mindre kidnappat henne för denna rugby-utflykt till huvudstaden. Jag ser det som en trevlig dag med trevligt sällskap. Tänk så olika perspektiv man kan ha ...

Söndagen får jag betrakta som låst p.g.a. födelsedagsfirande. Det får nog också belasta nöjeskontot. Så mitt utrop om jobba, sova, träna och äta behöver justeras en aning. Även om jag sedan hoppar in i hamsterhjulet igen.

Trevlig helg!