Fullt vinterläge i Stigtomta

Dagarna innan övergången till december har Stigtomta klätt sig i fullskalig vinterskrud. Det har varit kallt ett tag men med snö på marken och i träden ändrar omgivningarna karaktär "på riktigt". Och det är onekligen tacksamt ur ett fotografiskt perspektiv även om det för mig som icke-vinter-människa tar emot att erkänna detta faktum.

Min ambition att ta dagliga promenader för att hjälpa till i återhämtningen efter den långa sjukhusvistelsen kräver en viss självdisciplin. Samtidigt har de senaste dagarna bjudit på en hel del solsken vilket underlättar när ytterdörren ska öppnas. Dagens lilla runda hade snömotiv som tema och allra mest hemma på Rogstorpsvägen.

För att få variation valde jag denna torsdagsförmiddag att gå ett halvvarv på Tängstaområdet. Mina broddförsedda kängor är jättebra men jag borde nog försöka få fatt på en ispigg till min krycka, den halkar iväg emellanåt. (Problemet är att jag fick kryckorna av en fysioterapeut på Målarsjukhuset och därmed har jag ingen naturlig kontakt på min vårdcentral för att be om en komplettering av kryckorna.)

Vi gör oss redo för mer snö under andra hälften av denna torsdag. Därefter blir det väl min uppgift att tjata på övriga familjemedlemmar tills det är skottat utanför huset. För motionens skull borde jag kanske skotta själv men det är inget alternativ just nu med tanke på hur svag jag är i höfterna och benen. Tittar jag i SMHI-appen så är det fortsatt vinter den kommande 10-dagarsperioden.

Frubäcken i Stigtomtas utkant

Under onsdagseftermiddagen fyllde jag på fågelborden för första gången denna vinter och nu väntar jag ivrigt på att fåglarna ska hitta tillbaka till "mina" solrosfrön. En fin vinterdag finns det därmed tänkbara fotomotiv utanför köksfönstret vilket kan göra att det är värt att rigga kamera och teleobjektiv på det gimbal-försedda stativet och försöka fota några tappra övervintrare. Torsdagens vinterväder bjuder enligt bondepraktikan på en jul som kommer att slaska, så nu vet vi det ...

Absoluta nollpunkten var nära vid Bärsta

Under lördagen visade sig ännu en gång solen i Stigtomta-trakten och det lockade tillräckligt mycket för att jag skulle greppa kameran och ge mig ut i närområdet. Höfterna skickade tydliga signaler att de inte ville ha någon svårare prövning vilket gjorde att jag istället satte mig i bilen och åkte iväg till Bärsta där badplatsen och kärret var tänkta fotomotiv.

På plats vid sydspetsen av Yngaren lärde jag mig snabbt att de västliga vindarna förde med sig temperatur-nivåer som närmade sig den absoluta nollpunkten. Trots att jag klätt mig klokt, trodde jag, frös jag som en whippet där vid strandkanten. Jag lärde mig också att kärret för närvarande är en no-go-zon.

Till lördagens lilla fotoutflykt valde jag min Canon 5D Mark IV och normalzoomen 24-70 mm. Det fick räcka eftersom jag inte ville ha en ryggsäck med fler objektiv som tyngde mina staplande steg. Kanske hade 25 kg extra på ryggen gjort nytta ifall tyngden gjort att jag fått upp kroppstemperaturen några grader.

Vattenståndet i sjön var tämligen högt, inte helt förvånande efter några månader med mycket nederbörd. De senaste dygnens minusgrader har satt sina spår, isen börjar titta fram närmast land och marken var halvfrusen.

Bärsta är en spännande pärla i min absoluta närhet. Tyvärr inte helt inom promenadavstånd (eftersom det innebär en mindre säker promenad längst den smala landsvägen ner mot Jönåker) men med bilens hjälp tar det endast några minuter från Stigtomta.

Någon timme efter hemkomsten hade jag tinat upp och kan tänka mig fler framtida besök vid Yngarens strand. Väderprognosen utlovar dock inget annat än fortsatta minusgrader vilket gör att jag konstaterar att vintern definitivt är etablerad så här i ingången till adventstider.

Kilometerbegränsning

Viljan att fotografera efter månader på sjukhus är starkare än de faktiska möjligheterna. Det som håller mig tillbaka är huvudsakligen två saker, dels mitt obefintliga immunförsvar och dels mina försvagade höfter. Infektionskänsligheten gör att sportevenemang inte är aktuella och det svider nog allra mest i sinnet, sportfoto är verkligen kul. Höfterna håller mig i schack eftersom mitt nuvarande promenad-max är ungefär en kilometer. Jag har testat i veckan och har fått lida när jag passerat den distansen.

Hemmets trygga famn

Bänk utanför grannens tomt, lite för nära för att redan här vila

För att vara november har det unika inträffat att vi haft några solskenstimmar de senaste dagarna. Fantastiskt välgörande att få vistas ute i friska luften med solen i ansiktet och det har lockat mig att ta kryckan och traskat ut på de närliggande gatorna. I torsdags fick även kameran följa med när jag gick en liten runda.

Det lilla pannkaksobjektivet Canon EF 40 mm skruvades på min Canon 5D Mark IV. Tillräckligt lätt och smidigt att ha hängandes runt nacken då krycka i högerhanden är nödvändig. Ett objektiv med fast brännvidd styr mitt val av fotograferingsavstånd och motivval på både gott och ont. Historiskt har jag tagit överlägset flest bilder med mitt 100 mm-macroobjektiv, både för närbilder men även utsnitt av landskapet i mina närliggande omgivningar.

Pegevägen i Stigtomta

Huset vi bodde i mellan 1993 till 1999

Sist i raden av hus på ena sidan av Pegevägen

För att anpassa promenadlängden så gick jag upp på Fabriksvägen och vek av in på Pegevägen. På den bortre hälften av Pegevägen byggdes en bostadsrättsförening med fristående hus som färdigställdes 1993 och dit flyttade vi för 30 år sedan. Mycket har hänt med husen och tomterna sedan -93, allra mest efter konkursen -99 eftersom husen successivt köptes loss och tillbyggnader gjorts på flera av fastigheterna.

Ett välkommen solsken i november

Gång- och cykelbanan mellan Tängstaområdet och Frubäcksvägen

Allra bekvämast för de dagliga promenaderna är att gå en runda hemmavid men ur ett fotografiskt perspektiv behöver jag nog sätta mig i bilen och hitta destinationer i närområdet där jag kan gå en sväng och hitta fotografisk variation. Vi får se vad jag orkar och hittar på.

Äntligen hemma

Sedan onsdag eftermiddag den 15/11 är jag utskriven från Akademiska sjukhuset. En efterlängtad milstolpe, nästan fem månader efter inskrivningen på Viktoriaenheten i Eskilstuna den 21/6. Att det egna hemmet lockar är sjävklart även om tryggheten som sjukhusens vård erbjuder inte på långa vägar uppfylls inom det egna hemmets väggar. Möjligheten att slappna av på hemmaplan och njuta av den frihet som normalt tas som självklar är påtaglig nu när det gått några dagar sedan hemkomsten.

Jag har inte gjort många knop sedan jag kom hem. Tyvärr är jag fortfarande besvärad av den virusinfektion jag fick i urinblåsan under de sista två veckorna på sjukhuset även om det blivit marginellt bättre. Jag njuter däremot av att kunna sjunka ner under en filt i TV-soffan och bara slappna av. Nu inser jag också vilket tydligt behov av vila och återhämtning jag har och att det är något som kommer att ta tid. Förhoppningsvis uppstår inga större komplikationer men jag måste ha i medvetandet att det inte är ovanligt att man under någon kortare period blir inlagd igen under den fas jag har framför mig.

För att ha koll på bland annat mina blodvärden så behöver jag åka till Uppsala regelbundet för provtagningar och kontroller. Första tillfället är nu på tisdag då jag åker taxi från hemmet till Akademiska, en tur och retur-resa på nästan fem timmar. Om det räcker med en resa i veckan eller om det blir mer frekventa kontroller får vi väl se utifrån provsvaren. Jag vet bara att jag fick ont i höften när vi i egen bil åkte hem från Uppsala i onsdags, och då hade vi ändå ett lunchstopp i Enköping längst vägen.

När jag blev inlagd var det högsommarvärme och ett par dagar till midsommar. Nu när jag kommit hem möts jag av minusgrader, fallna löv och ett tunt snötäcke. Något har onekligen hänt på de fem månader som passerat. Även om jag är trött så kliar det i fingrarna att ta tag i vissa trädgårdsrelaterade sysslor men där får jag hålla mig i skinnet, kontakt med partiklarna i jorden är allt för vådligt för mig och mitt ynkliga immunförsvar. Jag ska även hålla mig på avstånd från folk med luftvägsinfektioner, större folksamlingar och viss föda. Det tar tid innan immunförsvaret är någorlunda återställt igen (och ett kommande vaccinationsprogram ska ge mig skydd mot flera av de infektioner jag tidigare haft eller vaccinerats emot).

Med hänsyn till allt ovan nämnda så håller jag mig försiktigt ödmjuk, skyndar långsamt och inser att allt måste få ha sin gång och ta sin tid. Inga överambitiösa projekt vilket fortfarande gör att årets julkort och köttbullstrillandet är i riskzonen. Sorry.