Furillen blev en bra bonus

Kalkstenen på Gotland sätter sin tydliga prägel. Där man valt att bryta den och förädla den har det uppstått både dagbrott och industriella byggnader. Furillen är ett exempel på detta. Hit lockas man för att se resterna av det som en gång varit men kanske också för att nyttja den konferensanläggning som numera tagit över området.

Jag valde att göra ett stopp vid Fabriken Furillen efter min fredagsstart vid Asunden. Morgonsolen stod lågt och gav ett varmt ljus, då är det mesta tacksamt att återge med kameran. Något längre stopp blev det inte utan jag stannade till med bilen på några ställen och fotade de speciella motiv som fångade mitt intresse.

Jag hade trots allt en tid att passa. Hotellfrukosten i Visby serverades fram till klockan 09.30 och restiden ner dit var cirka 45 minuter. De slingriga vägarna bortanför allfartsstråken är inga fartsträckor, de vanligt förekommande 70-syltarna känns på dessa kringelikrokvägar som önskedrömmar.

Jag lämnade fabriksområdet och kom till ett av de vattenfyllda kalkbrotten. (Hur många sådana finns det egentligen i vårt land?) Sjöfåglarna hade hittat en fristad här och jag försökte ta ett par bilder.

Trots idoga försök att fota de frekvent förekommande rabbisarna lyckades jag inget vidare. Jag hade kameran med mitt teleobjektiv liggande på passagerarstolen i bilen, redo att avfyras. Uppe vid Furillen i tidiga morgontimmen kryllade det av vildkaniner. De utgör på något sätt naturens plockgodis för alla andra djur och därför är det kanske inte konstigt att de har förmågan att lägga benen på ryggen och ta sig i skydd så fort en misstänkt fara dyker upp. Jag var tydligen inräknad i skaran av faror.

En jädra skitbild på en rabbis

Nästa blogginlägg från Gotland ska handla om ett litet sidospår. Ett ytterst dammigt sidospår.

Morgontrött på Asunden

Kylan under den blå timmen förbyttes inför mina ögon till morgonsolens gyllena och värmande strålar. Tyvärr är inte soluppgången vid 10-tiden utan i skrivande stund runt obekväma 05.15. Aj, det smärtar när man är morgontrött. Det är dock belönande på många sätt och att få se en eller annan soluppgång på någon av Gotlands alla fantastiska platser är något jag kan rekommendera även den mest morgontrötte som finns där ute bland allmänheten.

Fabriken i Slite tornar upp sig över det flacka landskapet

Halva månen mötte upp i gryningen

Ön Asunden låg för mina fötter vid 04.30 på fredagsmorgonen

Asunden är en ö utanför Slite på nordöstra Gotland. Det finns väldigt många guldklimpar på den delen av vår största ö. Asunden nås efter en färd på smala och krokiga asfaltsvägar, dammiga kalkgrusvägar och slutligen över en liten bro och konstruerad landtunga ut till den tidigare militärt avspärrade ön.

Raukfältet på Asunden är fint

Iögonfallande stenar

Självklart lockar Asunden tack vare sitt raukområde. Men bortom det finns en intressant strandlinje som består av enorma block som i olika grader vält ner i havet. Uppe på ön går stora svepande dyner av stenar och det böljande landskapet är nästan helt befriat från växtlighet. Fågellivet är trots detta rikt.

Så äntligen tog sig solen upp över dimmbanken ute till havs och det varma ljuset kunde sprida sig över omgivningarna

Den blå timmens kalla ljus var plötsligt bortblåst

Under gryningen gäller det att vara alert om man vill knäppa av några rutor med kameran. Vad gör sig bra, vilka motiv funkar i det snabbt skiftande ljuset. Jag är ingen fanatiker av stativ men innan solen gått upp behövs stativet för att ge skarpa bilder i det svaga ljuset. Stativet gör mig långsam och jag vill ju reflexmässigt ta många bilder, röra mig mellan motiven och variera mig. Jag borde nog träna på att bli en eftertänksam och långsam landskapsfotograf som analyserar, rekognoserar samt i slutänden tar EN bild när förutsättningarna är perfekta. Min sportfoto-nerv kommer i rak konflikt med denna typ av fotograferande och det måste jag förhålla mig till.

Ett ilandflutet träd vars rotsystem sträckte ut sina tentakler i morgonljuset

Fossil

Trots att jag längtade tillbaka till hotellfrukosten och sängen i Visby så tog jag verkligen tillfället i akt att njuta av stunden och vara närvarande i tanken. Det är lätt att plocka fram mobilen och skrolla igenom alla flöden men så här dags på dygnet har det liksom inte hänt ett enda dyft sedan kvällen innan. Jag sökte mig dock tillbaka till bilen så småningom och passade på att åka en kort bit till nästa lilla morgonutflyktsmål.

Asundens strandlinje är spännande

Jag kommer i nästa blogginlägg att visa några bilder från Fabriken Furillen. Ett gammalt kalkbrott på ön Furilden som definitivt bör besökas om man är i denna hörna av Gotland.

Brucebos sippor

När jag under torsdagseftermiddagen lämnat bilfärjan i Fårösund och var på väg ner till Visby igen så bröt sig solen fram genom de moln som så envist täppt igen himlen. Jag funderade en stund och kom fram till att jag borde chansa på att det växte blåsippor vid Brucebo naturreservat. Om det gjorde!

Brucebo naturreservat ligger strax norr om Visby på Gotlands västra sida. Jag upptäckte området när jag var på "ensamresa" i september 2017. Stigar tar besökaren från klinten ner mot havet och det är både intagande vackert och intressant. Det visar mycket av det som är speciellt med Gotland, dess geologi och flora.

Alla blåsippor är inte blå

Jag hittade en ledig plats på den minimala parkeringen inne i skogen och redan där var marken täckt av vita och blåa sippor. Jordmånen på den kalkrika ön måste vara ypperlig för sippor. När jag under dessa dagar på Gotland rörde mig över ön såg jag blåsippor på väldigt många ställen, inte direkt som det ser ut hemmavid i den sörmländska myllan.

Detta är ingen sippa utan den giftiga tibasten som blommar tidigt

Med macro-objektivet på kameran tog jag mig långsamt fram mot klintkanten. Förbi de spännande grottorna och en liten bit ner mot havsnivån. Jag gick inte mer än några hundra meter innan jag vände. Det behövdes ingen längre promenad i jakten på motiv.

Jag träffade verkligen helt rätt med min Gotlandsresa. På många sätt. När det handlade om sippornas blomning var det perfekt, men med Gotland finns det nog bara perfekta tillfällen oavsett när på året man åker (för det finns alltid något att se och upptäcka). I nästa blogginlägg berättar jag om mina vedermödor en tidig fredagsmorgon på nordöstra Gotland.

Sommarparadiset Fårö

Efter det förra gråa blogginlägget från Fårö borde jag följa upp det med ett färgsprakande fyrverkeri som beskriver ön som en turistattraktion av rang. För det är ju precis det som Fårö blivit. Sudersand i sällskap av en miljard andra människor som ser sol och bad som den ultimata förströelsen. Nu är det väldigt svårt att få till en illusion av detta med kameran när man besöker ön en gråmulen, blåsig och kall aprildag.

Sanddyner vid Sudersand

Så kan då gå om man glömmer solskyddskrämen

Fårö har så mycket mer att erbjuda än strandbarer, toalettköer, campingträngsel och rejält äckliga hamburgare på Ebbes i vägkorsningen. Hela Gotland har ju unika naturegenskaper och från detta skiljer sig Fårö ytterligare något snäpp. Sanddyner inne i skogen och ännu kargare än vad huvudön är. Fårö har också raukfälten som sticker ut lite extra, ett fiskeläge som i alla får mitt hjärta att slå frivolter i bröstkorgen.

Fårö Fyr, 176 km från den gotländska sydspetsen vid Hoburgen

Som vanligt gick mitt fågelfotograferande sisådär

Sädesärlan letade mat i sjögräset

Trolsk skog vid Norsta Auren

På långt håll såg jag inte vad det var som flutit iland vid Norsta Auren men ...

... en närmare inspektion visade att det var ska från blåmusslor

Det är väldigt, väldigt många rödhakar på Gotland har jag noterat

Jag snurrade ett varv på Fårö men ville undersöka hur det såg ut vid den omtalade gården Stora Gåsemora. Populär så det rinner över på somrarna då de bl.a. arrangerar konserter. Någonstans läste jag att det var värt ett stopp bara för att se sig om i omgivningarna. Nu förstår jag vad som menas.

Så fick det bli den här gången. Fårö återvänder man till, så är det bara. Jag vände mot färjan över till Fårösund och när molnen sprack isär över huvudön chansade jag på att åka till Brucebo och naturreservatet. Det var en bra chansning! Mer om det i nästa blogginlägg.