måndag 30 november 2015

Ny vinkel och olika brännvidder

Häpp, ännu ett sportfotoinlägg och dessutom om handboll. Jag ska inte tjata om handbollen som sport utan om mina försök att använda olika brännvidder. Kanske kan det fånga ditt intresse ur ett fotografiskt perspektiv. Jag drog till Rosvallas nya och fina inomhushall under söndagskvällen för att fota en division 3-match mellan HK Extra (IFK Nyköpings U-lag) och HF Linköpings Lejon. Precis före denna match gick division 2-matchen som alla, inklusive lokaltidningen, tittade på. Jag fick alltså vara ifred som sportbevakare denna gång.

Hampus Engstrand lobbar in ett av sina 9 mål mot Linköpings Lejon

Jag fotade med min Canon 7D Mark II och började använda objektivet 70-200 mm /f/2.8). Ett flexibelt val som funkar från kortlinjen men som även täcker upp ganska bra från mittlinjen och mot mig.

Utanför 9-meterslinjen får jag bra täckning för spelarporträtt, här är Melcher Melchersson
Även då spelare kastar sig in från 6-meterlinjen funkar 70-020 mm-objektivet. Här Hannes Hejdenberg in action.

Ok, då har jag etablerat att ett ljusstarkt 70-200 mm-objektiv funkar bra för handbollsfotografering från kortlinjen. Ljuset i hallen räcker till slutartider på ca 1/640-1/1000 på ISO 5000  förutsatt att jag fotar på full glugg, alltså f/2.8 med zoom-objektivet. Jag har ju skaffat mig ett 300 mm-objektiv med den ljusstyrkan och denna söndag blev första gången jag testade det objektivet inomhus.

Nu blev försvarsspelet på andra planhalvan åtkomligt med 300 mm-objektivet. Här ser vi Oskar Glysing.
Spelarporträtt ("singel") på mittplanen ungefär

Svårigheten för mig som ovan var att hitta rätt i sökaren när spelet kom nära den kortlinje där jag satt. 300 mm blir väldigt tajt, för tajt, och endast ansikten på spelarna var aktuella att försöka hinna fota när de kom till avslut. Alltså bestämde jag mig för att gå högt upp på läktaren för att se om jag kunde få några bilder. Jag föredrar ju att fota från så låg vinkel som möjligt när det handlar om sport men emellanåt ser jag t.ex. hockeybilder tagna från läktarplats och då kan det ju vara värt ett försök i alla fall.

Spel i bortre straffområdet sett från hög plats vid läktarens avlägsna ände
Ett anfall av Christoffer Eriksson i "min ände" av planen

Det blev en del bilder från läktarplats där jag t.ex. kunde få spelare frilagda mot enbart det blå golvet. Jag ska se om jag kan testa denna metod på en ishockeyrink vid tillfälle också.

När jag kände mig nöjd med mitt försök klev jag ner bredvid ett av målen igen. Där satte jag på mitt fasta 85 mm-objektiv. Eftersom det är så pass ljusstarkt som f/1.8 kunde jag skruva ner ISO-värdet till 3200. Om någon till äventyrs tänker sig fota handboll kan jag rekommendera ett fast 85 mm-objektiv då det funkar bra för spelet vid det närmsta straffområdet. Ett perfekt handbollsobjektiv enligt min blygsamma mening.

Christoffer Eriksson på väg att sätta en kasse mot Linköpings Lejon
Emil Bergkvist avlossar ett skott för HK Extra
Oskar Glysing laddar för avslut i Rosvallas A-hall

Det är roligt för mig när jag gör bevakningar av lag och matcher som annars inte skulle få någon uppmärksamhet alls. Spelarna brukar vara tacksamma och under söndagen kom den spelande tränaren i Linköpings Lejon fram till mig efter matchen och frågade lite försynt om han skulle kunna hitta mina bilder i efterhand på någon lämplig plats ute på internet. Jag förklarade och får väl tipsa även dig om bildgalleriet med drygt 90 bilder som du hittar HÄR.

söndag 29 november 2015

Where have all the flowers gone?

Den gamla folksången som bl.a. Pete Seeger skrivit text till har sitt mer bokstavliga svar i det faktum att det är senhöst. Då frodas inte växtligheten, precis. Förra helgens mer vinterlika landskap har ännu en gång bytts ut mot höstrusk. Och det är bra att hösten hänger i ett tag till, inte förrän på tisdag är det ju vinter enligt min kalender.

I hasselsnåret
Ett par riktiga nötter hängde där som om ingenting hänt

Utanför kyrkan stod ovanligt många bilar. Det var inte vilken kyrksöndag som helst utan 1:a advent. Kyrkoportarna har fått släppa igenom ovanligt många besökare och det lockades med kyrkokören som inte skulle sjunga Slayers repertoar. (Det dubbelkollade jag med initierade källor under lördagskvällens julfest som idrottsföreningen anordnade.)

Stigtomta kyrkas portar släppte igenom ovanligt många denna 1:a adventssöndag
Med kyrkan på behörigt avstånd

Till skillnad mot lördagen bjöd dagen på en och annan solglimt. Inte mycket men noterbart. Fulhösten dominerar annars å det grövsta. En färglös era som jag ändå låter förbli i färgformat denna gång. Blommorna som efterlyser i bloggrubriken bjuder inga som helst färger, dock är vissa av dem fortfarande fina i sina torkade former.




Det har kommit en del nederbörd den senaste tiden. Än så länge helt utan inblandning av snö. Min jourberedskap för farstukvistens snöfria bevarande går på halvfart och jag har valt att låta snöröjningsredskapen förbli kvar i boden. Någon måtta får det vara.

Den vattenmättade marken tar inte emot regnet som fallit

Jag avslutar dagens inlägg med ett par motiv som förekommit flera gånger tidigare här på bloggen. Kanske tycker jag extra mycket om dessa vyer eller annars är det ett tecken på att jag inte kan krama fler motiv ur promenadrundan som sträcker sig förbi Skillra, skroten och strutsfarmen.

Den gamla mjölkpallen vid Mårtenstorp
Prästgården

Nu är det hög tid att riva fram staken. Här ska eldas, i alla fall ett ljus. Kanske får även hemmets kopparpryttlar ett svep med putsduken. Traditioner måste hållas annars är det inte traditioner...

onsdag 25 november 2015

Äntligen var det avklarat

Så här inpå jul, jo det är så även om det tar emot att erkänna det, är det några saker som behöver göras. Och det låter sig inte väntas på. En viss planering och ansträngning krävs. Alldeles nyss genomförde jag den beställning som lättar samvetet och talar om att även detta år lyckades jag i rätt tid.

Årets julkort är plåtat. Nästkommande års väggalmanacka till de härdade släktingarna är beställd. Pust.

Mer än så här avslöjar jag inte av årets julkort

Jag tycker själv årets julkort var roligast att genomföra av de senaste årens försök. Hela familjen kommer att vara med på kortet dessutom, tidigare har de fyra döttrarna ensamma fått stoltsera på korten. Ovanstående bild är bara en bild tagen för att ställa in blixtljus och kamerainställningarna. Men vi kan låtsas att det är ett seriöst menat självporträtt...

När jag ändå lyckades samla alla döttrar i samma lokal vid samma tidpunkt var de inte nödbedda att ställa sig framför kameran för en gruppbild.

Systrarna Jansson

Innan någon opponerar sig kan jag berätta att jag inte ställde om blixtljuset för bilderna där barnen agerade modeller framför kameran. De två blixtarna med softboxar fick stå på samma sätt som då vi tog julkortet. Framförallt de äldsta två döttrarna ville sedan ta några plojbilder, vem vet i vilka sociala medier de dyker upp, och då gjorde vi det. Helt improviserat. De flesta av dessa bilder törs jag inte slänga upp här i bloggen, vill de sprida dem får de själva stå för publiceringen.

Här skärper de sig någorlunda i alla fall

Även de två yngsta fick ett par sekunder för sig själva i blixtljuset. De var inte lika ivriga att spela apa och det kanske har att göra med att de inte har samma behov av att spexa till det för kompisar på Instagram eller liknande.

De två yngsta systrarna Jansson

Nu hoppas jag att almanackor och julkort inte fördröjs i leveransen. Det återstår lite pyssel innan allt är distribuerat till intet ont anande mottagare.

Vi rusar vidare och snart börjar de "riktiga" julförberedelserna.

tisdag 24 november 2015

Och så var det hästarnas tur vid Ålspånga

Söndagsbesöket vid Ålspånga Säteri har jag delvis redan redogjort för. De krispiga vinterbilderna där frostkristallerna gjorde skillnad är avklarade. Jag hotade i det sammanhanget med en uppföljare eftersom jag hade några hästbilder att bjuda på också.

Gavelfönster på ridhuset vid Ålspånga Säteri
Loftingång på stallet vid Ålspånga Säteri

Det är lätt att falla pladask för Ålspånga. Jag har ju ingen relation till hästar överhuvudtaget, de ser väl trevliga ut men bits i en ände och sparkas i den andra, de är dock onekligen ståtliga djur. Ålspångas byggnader och omgivningar är det som i slutänden får mig att ta till överord.

Kallvatten i badkaret inne i hästhagen
En något klen upphängaranordning

Min yngsta dotter Alva och även storasyster Lovisa har järnkoll på varenda häst i stallet. Jag ser möjligtvis skillnad på storlek och färg. De namndroppar hästarna ideligen och det är Mulle hit och Pixie dit. I hagen kunde jag i alla fall träffa på några fina fjordingar, en hästmodell utöver ardennerhästar som jag i alla fall känner igen. Hjälpligt.

Kanske ser fjordingen tillräckligt under pannluggen
Vinterpälsen på hästarna kommer till pass nu i vinterkylan

Jag var gladast över att få fota de hästar som var utomhus. Inne i ridhuset var det visserligen ganska ljust men det är långt ifrån optimala förhållanden när man måste skruva upp kamerans ISO till 3200 eller liknande.

Alva inne i ridhuset
Häst, Alva, Lovisa och medföljande kompis i Ålspångas ridhus
Ponnyridning är populärt bland yngre deltagare
Alva har satt sig tillrätta på hästryggen
Ridhuset vid Ålspånga är fantastiskt fint invändigt
Ännu en selfie i spegelväggen inne i ridhuset

Även om det var några grader varmare i ridhuset så sökte jag mig utomhus igen. Ännu en gång lockade hästhagen i ekbacken ovanför ridhuset. Och varför inte, jag fick tiden att gå under den timme Alvas ridlektion pågick.


Fjordingarna lät sig väl smaka från höbalen



Nu under vintermånaderna kan man bäva lite för vägen mellan Bettna och Flen. Ålspånga Säteri ligger en bit in på denna kostig till landsväg och den är varken rak eller bred. Lite halka på det så har man fullt upp att framföra sitt fordon. Det återstår att se huruvida jag gör Alva sällskap några fler gånger den närmaste tiden. Om det blir fler besök lär det också bli fler selfies i spegelväggen. Just sayin'...

söndag 22 november 2015

Frost vid Ålspånga Säteri

Du vet de där gångerna då man blir som uppslukad. Tagen av naturens skönhet. Förnöjd över utomhusvistelsen och det solen och den friska luften har att erbjuda. Så var det för mig idag. Och jag är tacksam för det. Dessutom blev det tredje gången jag besökte Ålspånga Säteri, den fantastiska plats i Södermanlands innersta där min yngsta dotter Alva rider.

Ålspånga Säteri
Grind, så som de "ska" se ut
Grindstolpe vid Ålspånga

Jag blev utsedd till chaufför inför dagens ridlektion. Jag var inte svårövertalad. Dessutom passar det mig utmärkt att Alva numera rider på söndagarna istället för tidigt på fredagskvällarna. Helgens väder har varit toppen men också vintrigt kallt. Lördagens tillbringade jag inomhus, fotograferande futsal-spelare i Rosvallas innanmäten. Det är bara att konstatera att höstmånaden november övergått till att bli vintermånaden november. Vare sig jag vill eller inte.

Taket på Ålspångas ridhus
Ridhusets gavel i bakgrunden

Jag gjorde inte Alva särskilt mycket sällskap under ridlektionen. Istället för att stå och titta i ena änden av ridhuset så tog jag stora kameraryggsäcken och gick ut på mini-äventyr under den timme vi var vid Ålspånga. Kylan och frosten bidrog till mängder av motiv. Och ett välkommet motivskifte från gråmulet höstrusk till krispigt vintrigt.


Härliga gamla kittade fönster
Intressant vattentunna på en vagnskonstruktion

Jag har valt att konvertera dagens bilder till svartvitt (med ett undantag). Tycker att det passar. Och det är kul att dra i de spakarna också, för att ge mig själv variation under bildbehandlingen. Jag fotade med min Canon 5D Mark II och mitt macro (100 mm) samt det suveräna 300 mm-objektivet.

Även på längre avstånd har 300 mm-objektivet ett visst skärpesläpp

Detta blogginlägg visar bilder tagna med båda dessa objektiv. Många bilder. Jag kommer att följa upp inlägget med ytterligare ett, men då fokuserar jag mer på verksamheten och framförallt hästarna. De förtjänar lite eget utrymme :-)

Frostiga löv på marken #1
Frostiga löv på marken #2 (nedtonad i färgerna men ej svartvit)
Frostiga löv på marken #3
Frostiga löv på marken #4
Frostiga löv på marken #5

Jag går inte in på vilka av bilderna jag tagit med vilket objektiv. Faktum är att det går att ta snarlika bilder med de två nämnda gluggarna. Närgränsen skiljer sig dock en hel del, allra helst som 300 mm-objektivet har en närgräns på 2,5 meter...

Iskristaller i barrväxt vid Ålspångas stallbyggnad
Frosten har den torra växten i ett stadigt grepp


Tistel på väg ner mot sjön

Vid sjön kunde jag konstatera att de lugna delarna av vattnet frusit. Tittade jag längre ut mot mitten av sjön guppade vattnet fortfarande i den svaga vinden. Oavsett fruset eller öppet vatten lockade det inte till bad.

Isen har fått grepp om en vattenväxt
En liten brygga vid Ålspånga Säteri

Jag ber att få återkomma med fjordingar, hästtjejer och lite mera färger under de kommande dagarna.


Ha en härlig söndagskväll!