Stegrad träning

Efter några dagar med yttest låg himmel trodde man att det inledande solskenet under söndagsmorgonen var inledningen på något ljusare och gladare. Nja, riktigt så bra blev det inte eftersom molnen slöt sig på nytt över våra huvuden. Men varmare blev det i alla fall och 19 grader funkar utmärkt för mig.

I torsdags besökte jag en sjukgymnast på vårdcentralen Åsidan i Nyköping. Det var dags att se över vilka rehab-övningar jag sedan tidigare hade fått att jobba med och tilldela mig ett helt batteri med nya övningar. Och utfallet av mitt besök hos sjukgymnasten är att jag sedan dess kämpar hårt med att hålla ihop kroppen. Jag välkomnar detta alldeles otroligt mycket! Träningsvärk är helt okej, den tar jag gärna eftersom den indikerar nytta. Nu är jag dock så öm att jag inte vet vad som är ont och vad som är träningsvärk ...

Sjukgymnasten föreföll duktig och hon tittade på hur jag rörde mig och hur jag gjorde mina tidigare tilldelade övningar. Hon konstaterade att min muskulatur runt höft och rumpa på den opererade sidan inte på långa vägar är återställd. Jag vaggar som en optimistjolle i kastbyar om jag försöker gå utan kryckor. Men från och med i torsdags försöker jag ta mina dagliga promenader på 2-4 km med hjälp av endast en krycka. Och det är väl på tiden, nu har det gått drygt 12 veckor sedan den ursprungliga operationen och 9 veckor sedan sista (?) operationen. Det är tydligt att musklerna runt höften tagit stryk och att min sjukhusvistelse med efterföljande återhämtning inte gjort underverk med min rörlighet.

För att råda bot på ledan som uppstått av att i flera veckor gått samma rundor i Stigtomta tog jag bilen till grannbyn Vrena där motionsspåret intill Mårtens Vall lockade. Ett spår jag gått flera gånger tidigare och även berättat om här i bloggen. Skönt att gå i skogen även om asfalt är slätare och lättare för gubbar med krycka att sväva fram över. Motionsspåret verkar dock få en hel del TLC både vad gäller underlaget och belysningsstolparna (som var nya med LED-lampor högst upp).

Jag borde nog göra mina 14 rehab-övningar tre gånger per dag (a' 10 repetitioner i två set). Men stegringen har varit så kraftig så jag klarar för närvarande inte av att göra dem mer än två gånger per dag än så länge. Och väntar jag till kvällen med promenaden är benen redan så möra att det knappt kan kallas "promenad" utan snarare ett "stilla släntrande i grannskapet".

Söndagspromenaden togs mellan de två passen med rehab-övningar. Krut fanns i tillräcklig grad för att även bära kameran runt nacken. Det är inte lätt att fota som kryck-brukare, den förbaskade pinnen ska ställas eller läggas åt sidan så fort en bild ska tas. Och några låga fotoställningar är inte att tänka på, kommer jag ner till marken kommer jag garanterat inte upp igen. Något som fått mig att lockas ännu mer av ett kamerahus med vikbar display ...

Jag vill betona att även om jag kan förefalla gnällig så försöker jag verkligen att ta saker och ting för vad de är. Nu har jag hamnat i denna situationen och jag jobbar utifrån de förutsättningarna. Humöret är gott även om det krävs mer tålamod än vad jag var beredd på. Min ursprungsplan för följderna av höftoperationen har kraftigt fått revideras och den processen står jag mitt i.

Nu ska jag ta en allvarlig funderare på hur det blir med ett nytt kamerahus.

Ett besök till kolonierna

Under lördagseftermiddagen roade sig Team Jansson med en samling på Ängstugans koloniområde i de östliga delarna av Nyköping. Mina samlade erfarenheter av koloniområden är ytterst begränsade och under åren har jag kanske varit vid en kolonilott tre-fyra gånger.

Kolonistuga vid Ängstugan

Nu när näst äldsta dottern via sin pojkvän har en kolonilott att sköta var vi intresserade att inspektera ägorna. De har med nöd och näppe hunnit boa in sig. Den lilla stugan kommer att få ytterligare lite omsorg men det är framförallt på den lummiga odlingslotten som deras kommande arbete kommer att synas. Än så länge har de lagt tid på att rensa ogräs men till nästa säsong har de säkert klart för sig hur de vill odla.

Fika i bersån

Jag lyckades ta mig runt stugan med mina två kryckor och med kameran hängande på en av nackkotorna. Valet att montera på ultravidvinkelobjektivet handlade nog mest om mina egna fotografiska utmaningar.

Dottern och hennes pojkvän är lägenhetsboende i Rosenkälla så en kolonilott passar dem utmärkt. Den ligger dessutom inte alls långt från deras hem. På de få veckor de haft tillgång till stugan så har jag hunnit se åtskilliga bilder på hur de grillar.

Vi tipsade om att de skulle peta ner vitlök och ha egenodlad att skörda till nästa höst. Och det blir säkert några ruggar med färskpotatis nästa sommar. De befintliga pallkragarna kommer att kompletteras med ytterligare några stycken och snigel-lister har monterats på kanterna eftersom dessa slemmiga odågor plågar även kolonisterna.

Vi tog med oss en kruka med oasis-monterade hortensiakvistar hemifrån i ett försök att överlämna en enkel inflyttningsgåva. Kanske står de sig någon dag i alla fall.

Hortenisan är fotograferad med mitt 135 mm-objektiv

Det blev en lagom lång utflykt för mig, mina ärr och kryckor.

En ickerapport

När jag tänker efter har jag ingenting att skriva om som lyfter blicken från min egen skröpliga lekamen. Dagarna och veckorna går, det mesta flyter fram i en jämngrå trögflytande ström. Sedan en vecka tillbaka har jag i alla fall fått ytterligare fler rehab-övningar att göra några gånger per dag, då med inriktning att aktivera min snittade lårmuskel. Träningen innehåller just nu 10 övningar för höft och lår som jag gör tre gånger per dag i två set om tio repetitioner. Utöver detta försöker jag gå ett par kilometer (mitt max just nu) varje dag. Båda kryckorna behövs vid promenader och ska enligt Nyköpings ortopedmottagnings rekommendationer användas ytterligare flera veckor.

En lilja som planterats hemma i trädgården

Sedan någon vecka tillbaka har jag kunnat plocka bort all smärtstillande medicin. Nu är det länge sedan jag behövde äta starkare läkemedel (morfin) men paracetamol behövs alltså inte längre heller. Kvar i dosetten ligger den nödvändiga men ack så eländiga antibiotikan, två olika sorter som ska intas på bestämda tider. Klockan ringer 06.00 varje morgon för den första omgången och sedan rullar det på. Varför "eländig"? Jo, jag mår apa av antibiotikan. Kass mage, minskad aptit (vilket kanske är bra för mig ...) men allra värst är det eftersom jag får koncentrationsproblem och känner mig konstant trött och seg. Jag biter ihop eftersom detta är mitt öde tills kurerna mynnar ut i slutet av september. Tre månaders behandling som inte passerar obemärkt förbi, jag lovar.

En ros som nästlat sig in i buxbomen

För drygt en vecka sedan satte jag mig bakom ratten på vår automatväxlade bil för första gången på åtta veckor. Det är skönt att inte vara beroende av andra för att ta sig till olika platser i närheten. Jag kan äntligen köra själv även om jag inte bör köra längre sträckor p.g.a. ovan nämnda koncentrationssvårigheter och trötthet.

Kanadensiskt gullregn

Det där med att undvika att utsätta mig för solsken har sina sidor. Antibiotikan gör att jag kan få permanenta pigmentförändringar av solens strålar. Nu när vädret har blivit ostadigare är det lättare att sticka ut nosen utanför dörren även dagtid men annars är kvällarna min tid på dygnet. Bara inte kvällen blir för sen, vid 21 börjar jag titta på klockan och längta tills det är tillräckligt sent för att gå och lägga mig för natten. Jag har alltid varit mycket kvällspigg men nu är jag som en klubbad säl alldeles för tidigt på kvällarna.

Mer kanadensiskt gullregn

Man kan tycka att jag skulle ha oändligt med tid för att fotografera just nu. Men med den begränsade rörligheten jag har är det inte riktigt läge. Kryckor i båda händerna och en kamera som hänger runt nacken är inte optimalt. Allt har sin tid och jag är fortfarande i fasen läkning och återhämtning. Häromkvällen var jag på Stigtomta IP för att dokumentera ett världsrekordförsök i bolljonglering och då blev det en krycka för en kort stund. Resultatet av detta kan du läsa om HÄR >>>

Hortensian växer in över gången upp till huset men jag har inte hjärta att tukta den

Det kliar i fingrarna när det kommer till sportfotografering. Men det är inte läge att falla till föga för de locktonerna riktigt ännu. I helgen är det tourfinal för Swedish Beachtour uppe vid Frisksportartorpet i Nyköping, en plats och en idrott som är perfekt för foto. Men antagligen inte med mig på första parkett med kamerorna. Och all lokal fotboll lockar något förskräckligt men även där får jag nog finna mig i att vara "vanlig" åskådare ett tag framöver.

Dagarna och veckorna får fortsätta gå med mig kvar i min lilla läknings-bubbla.