Fotokliché och fåfäng fika

Det sägs att man inte ska fota blommor. Att det är en simpel och uttjatad form av fotografering till varken nytta eller glädje. Därför börjar jag detta inlägg med några blombilder. För att jag kan. Bilderna tog jag hemma på tomten med min Canon 1D X och mitt 300 mm-objektiv. Jag hade gjort en inställningsändring på kameran som jag behövde utvärdera. 

Samtliga bilder i detta inlägg är tagna i jpg-format, något jag normalt sett gör endast i sportsammanhang. Det har sina nackdelar när det kommer till bildkvalitén men ger istället ett betydligt snabbare arbetsflöde när många bilder ska processas. (Jpg-formatet är hårt komprimerat vilket bl.a. påverkar det dynamiska omfånget, färghanteringen m.m. Det är nog det vanligaste bildformatet och de flesta av oss har vant oss vid dess egenskaper.) Jag sparar också galet mycket lagringsutrymme genom att inte ta sportbilderna i RAW-format.

Lördagsförmiddagens blom- och fjärilssession hemma i trädgården byttes under eftermiddagen ut mot fika i en betydligt mer älskad och ompysslad grönyta. Ett besök vid Fåfängan inne i Nyköping för att fika stod på programmet för några av oss i familjen. Jag tog med kameran, 1D X fortfarande inställd på jpg-bilder, mitt ultravidvinkelobjektiv samt det senast inköpta 85 mm-objektivet. Åh vad jag tycker om dessa två gluggar!

I skuggan under hasselträden passade det bra med några porträttbilder. Jag plågade båda mina objektiv med att ta några motljusbilder med solen som hittade fram genom grenverken. 85 mm-gluggen spökar lite om man riktar det rakt mot solen och flares dyker upp som ett brev på posten (ibland med andra ord).

Jag bytte till mitt 14 mm-objektiv.

I det lilla caféet serveras lättare maträtter men också något för den fikasugna. Jag gick på det sistnämnda och valde en bulle och en hallongrotta. Anita köpte en glass medan Lovisa gick på smörgås-alternativet. Kaffe förstås, för oss som lärt oss dricka det ...

17-åriga Lovisa avstod kaffet och nöjde sig med en Trocadero

Jag tog ett varv i de nedre delarna av Fåfängans trädgård. Flera av bilderna som jag tog i motljus fick jag kassera hemma vid datorn då de inte riktigt klarade övergången mellan mörka skuggor och ljus himmel. Hade jag fotat i RAW-format skulle jag kunnat rädda dem men denna gång grämde jag mig inte över detta i och med att jag gjort ett medvetet val för att testa.

Till Fåfängan återvänder vi. Fantastiskt charmigt, vackert och speciellt. Deras kulturprogram är fylligt även om det denna sommar får en påverkan av pandemi-restriktionerna. Det är inte hur många platser som helst framför den lilla scenen men det går normalt sätt in betydligt fler åskådare än de 50 som just nu tillåts. Jag hade gärna sett Stigtomta-sonen Mattias Nordkvist i slutet av kommande vecka men de tre föreställningarna är slutsålda (och jag har en begravning att fokusera på).

Bärsta gav mjukstart på ledig dag

Kristi Himmelsfärdsdagen är en dag som jag kan uppskatta eftersom det är en arbetsbefriad dag. I övrigt har jag inte förnuft att att se vitsen med helgdagen eller dess ursprung. Att den alltid inträffar på torsdagar innebär för många att den efterföljande fredagen lockar till uttag av ledighet. Klämdagar har ju en viss lockelse.

Bärstabadet

I år tar jag inte ledigt denna klämfredag. Men det förhindrade mig inte att njuta av den lediga torsdagens sommarvärme. Att det råkade vara vindstilla under förmiddagen var både välkommet och överraskande. Ständig blåst och synnerligen kylslaget väder har annars präglat denna vår.

Efter att jag skjutsat yngsta dottern till hennes matchsamling (jo, fotbollsserierna för barn- och ungdomslagen har precis dragit igång som ett välkommet undantag från alla Corona-restriktioner) så fick jag den goda idén att åka iväg till Bärstabadet strax utanför Stigtomta. Någon fotboll för min egen del var inte aktuell eftersom det inte tillåts någon publik på ungdomsmatcherna.

Klockan var ungefär 09.30 när jag tittade ut över Yngarens stilla vattenyta. Jag satte mig tillrätta på strandkanten vid Bärstabadet, njöt av värmen och stillheten. I de spirande ljusgröna snåren sjöng fåglarna för full hals. En närmast religiös upplevelse, och kanske knöt jag ändå an till Kristi Himmelsfärdsdagen som man borde göra?

Guldskimrande trollslända vid Bärstakärret

Vid Bästa har det renoverats och fixats. Nytt dass, ett par grillplatser, iordninggjord gångväg mellan badstranden och delvis nya spänger vid kärret. Kul och värdefullt att både badplats och naturreservat underhålls.

På min kamera satte jag mitt 300 mm-objektiv. Tanken var kanske att kunna fota en eller annan fågel som inte var allt för skygg. Eller insekter på lagom behörigt avstånd. Jag tänkte faktiskt inte så väldigt mycket när jag valde optik, vad som helst hade kunnat funka i denna varierande omgivning.

Jag skrämde upp den gäckande hägern

Någon eller några gånger om året brukar jag få för mig att besöka Bärstakärret. Det är ett intressant och speciellt område och de kommande månaderna kommer en och annan växt att dyka upp som är värd att kröka rygg för att fota. Spängerna är dock absolut nödvändiga och nu stod mycket av marken under ett tunt lager vatten.

Sädesärlan spatserade stolt på spången med en trollslända i näbben

När mitt besök vid Bärsta var avklarat åkte jag hem och drog igång gräsklipparen. Den magra, torra och nästan döda gräsmattan har i alla fall några strån här och där som har börjat växa.

Nu förbereder jag dagens middag och min födelsedagspresent kommer till nytta för första gången. Den gotländska ryggbiffen med kappa tillagas i sous vide och det har varit ett förskräckligt pyssel att förstå hur allt funkar och hur det ska göras. Om det går att äta är av underordnad betydelse ... Vi har ju en pizzeria i Stigtomta!

Jag påminner mig själv att åka till Bärsta med mitt långa teleobjektiv någon tidig sommarmorgon. Det borde finnas en eller annan fågel att sikta på. Det är alltid bra att ha några idéer på lut för framtida fotoutflykter.

Rapsfjärilarnas sista vila

Under måndagseftermiddagen tog jag en paus från arbetet med att måla om husets farstukvist. Den något mulna sommarhimlen bjöd inte riktigt upp till dans när jag tog den lilla kameraryggsäcken och begav mig till närliggande Bärsta. Jag har varit vid kärret med kameran några gånger tidigare och skrivit om det här i bloggen. Mitt mål var att fotografera sileshår men kanske också få spaning på en eller annan snok. Det förstnämnda fick jag på bild medan reptilerna lyste med sin frånvaro.

Informationstavlan vid Bärstakärret

Innan jag tog mig ut på spången mot kärret gick jag tillbaka en liten bit längst grusvägen som tagit mig ner till badplatsparkeringen. En liten samling blåklockor samt en lysande blåklint i vetefältet kallade på mig och min kamera. Sådant får icke ignoreras!

Blåklockor i en tilltrasslad situation

Blåklint med myrbesök

I ryggsäcken hade jag min Canon 5D Mark II samt macro-objektivet och vidvinkelzoomen. Varför jag släpade med vidvinkelobjektivet kan jag i efterhand undra eftersom inte en enda bild togs med den gluggen.

Spången över Bärstakärret

Jag fick bilderna på storsileshåren. Liggandes på mage på spången kom jag ner till en nivå som var bättre än om jag stått men allra helst hade jag velat vara ännu lägre, i nivå med de centimeterhöga bladen. Hur som helst lyckades jag få några bilder som faktiskt inte liknar något jag någonsin tagit tidigare. Märkliga växter som ser helt otroliga ut med sina klibbiga bollar längst ut på stråna.

Storsileshår

Sileshåren växte på båda sidor av spången, från första till sista metern. Att de växer i näringsfattig jord innebär att de behöver förstärka sitt näringsintag. Då tillkommer tydligen insekter och småkryp på deras meny. Jag kunde räkna upp till ett hundratal rapsfjärilar som ändat sina dagar i sileshårens tentakler. Denna iakttagelse bekräftade växtens matvanor men också att rapsfjärilarna nyligen kläckts.

Rapsfjärilar som fastnat i sileshåren i Bärstakärret

Nöjd med vad jag sett förberedde jag mig för hemgång. För omväxlings skull kom jag på mig själv att sakna vinklingsbar skärm på min kamera. Med denna teknik hade jag kunnat komma helt i nivå med sileshåren. Bärigheten i kärret är förmodligen obefintlig så fotografering från spången är enda möjligheten. Nåja, jag avslutade med en spindelbild tagen rakt uppifrån där den stod framför mina fötter på det grånande träet.

Spindel, spikskalle och spång vid Bärstakärret

Nu ska jag börja måla den förbaskade farstukvisten!