Vi kallar den Salingerundan

Sedan årets början fyller jag veckorna med en viss dos av träning. Totalt blir det tre timmar med pulsträning och styrketräning på gymmet och 1,5 timmar hemmavid där rehab-övningarna genomförs. Detta fördelas på 6 dagar, den sjunde dagen ska vara en vilodag. Det är dock svårt för mig att hålla mig i viloläge när jag känner att jag har energi nog för promenader. Är dessutom vädret bra är det etter värre.

Stigtomtas gamla brandstation

Kyrkbyn

Delvis renoverade fasader vid Klockarbol

Stigtomta kyrka

Efter att ha testat skrotenrundan för ett par söndagar sedan så var det idag dags för Salingerundan. Den är en halvkilometer längre men det avskräcker inte längre. Drygt 7 kilometer är kanske ingen sträcka att yvas över men för mig har det varit ett hinder under flera år. När jag senast försökte gå denna distans fick jag så ont i höften att jag knappt lyckades ta mig runt. Det var i mitten av maj 2020 och du kan läsa om det här.

Stora Ramshult

Denna söndag tänkte jag utnyttja solskenet men det dröjde så länge för solen att bryta igenom molntäcket att jag till slut inte ville vänta längre. Istället för att fara ut vid 8-tiden blev klockan 10.30 innan jag begav mig av hemifrån. Jag tog med mig min Canon 5D Mark IV och mitt 85 mm-objektiv. Bilderna jag tog på promenaden har jag nog tagit många, många gånger tidigare. Tittar man noga kanske man ändå kan se detaljskillnader. Och om du följde länken här ovanför så inser du att sköna maj sannerligen bjuder på mer inbjudande landskap och natur än slutet av februari.

Den välfotograferade mötesplatsskylten bakom Stora Ramshult

Salinge, själva orsaken till namnet "Salingerundan"

Vid 11-tiden fick jag äntligen se blå himmel

Tallstugan

Innan jag kom fram till Tallstugan hade jag det stora nöjet att på avstånd betrakta en örn som slog sina lovar ovanför Udden. Jag hörde den innan jag lyckades få ögonen på den. Tyvärr är inte ett 85 mm-objektiv något att komma med om man vill fota örnar på flera hundra meters avstånd.

Starrlösa på behörigt avstånd

Jag ljuger om jag säger att inte den 7,25 kilometer långa promenaden känns i benen. Nu framåt kvällen är benen som stolpar, stela och trötta. Jag har dock inte ont i några leder och träningsvärk i musklerna har jag ju konstant av all annan träning. Det gäller väl att hitta en hälsosam belastningsnivå och förhoppningsvis kan jag även bygga på ytterligare uthållighet när det handlar om promenader så småningom.

"Se så alla barn, ut och lek PÅ sandlådan nu!"

Jag är medveten om att bilderna i detta inlägg inte är några kioskvältare. Jag ser dem som bevis för att jag tog mig runt hela Salingerundan och idag var promenaden huvudmålet.

Mot nya mål och promenadrundor!

Hundpromenad i grannbyn

Helgen har bjudit på riktigt finväder. Inför lördagen och söndagen har det fallit lite snö och på dagarna har solen strålat. Så ska det väl vara i en vintermånad som februari. Man kan i alla fall inte prata om ”bakslag” när det snöar i februari.

Motionsspåret vid Mårtensvall i Vrena

Vi har varit hundvakter i helgen. Och då passar det ju utmärkt att promenera med den fyrfota vännen när det är snö och inte slaskig lera som underlag. Jag påminde mig om att söndagen är veckans vilodag och att ambitionen att ta en långpromenad varken passade min förmodade vila eller en fransk bulldoggs fysiska förutsättningar.

Enzo inledde promenaden med att kissa. Förstås.

Vinterskor

Enzo flexar med fruset dregel i mungiporna

Någon 7-kilometers Salingerunda blev det således icke utan turen gick till Vrena där vi tog oss runt det fina motionsspåret vid Mårtensvall. Där blev det 2 kilometer i lagom långsam takt som frallan i sällskapet satte upp.

Rastplats vid Hallbosjöns strandkant

Nu passade finvädret alldeles utmärkt och för en gångs skull inträffade det när vi var lediga. Under måndagen väntas alldeles utomordentligt uselt väder. Då sitter jag gärna inomhus och jobbar. Tyvärr behöver jag dock promenera den kilometerlånga sträckan mellan personalparkeringen och kontoret vilket normalt sett är trevligt men inte i snöblandat regn.

Vrena IF:s klubbhus vid Mårtensvall

För övrigt så ska det återigen spelas seniorfotboll på Mårtensvall säsongen 2022. Ett herrlag ställs på benen i division 7 och gissa om jag ser fram emot att besöka dem. Kanske när det blir derby mot Stigtomta IF:s nystartade U-lag i division 7. Oj så kul och trevligt!!

Enzo ville inte hoppa in i bilen när vi gått ett varv på motionsspåret

Nu laddar jag om och ser fram emot ännu en arbetsvecka där ett Eskilstuna-besök står på schemat. Förhoppningsvis blir det drägligt väglag för bussen som ska ta mig i båda riktningarna på väg 53.

Upplyftande men tröttande och gråtråkigt

Tänk att en promenad på knappt 7 kilometer skulle kännas så omvälvande i min ålder. Det var något år sedan jag mäktade med att gå en av 7-kilometersslingorna vi har här i Stigtomtatrakten. Höftartrosen har förhindrat mig men nu när rehabiliteringen efter sommarens operationselände äntligen börjar ge tydligt resultat var det värt ett försök under söndagen. Kanske en aning dumt när jag egentligen hade en vilodag från träningspassen.

Snödropparna verkar inte bry som om annat än att antalet timmar med dagsljus har ökat

Med en av mina kameror riggade med det sällan använda 50 mm-objektivet tog jag mig ut i gråvädret. Några plusgrader i luften, blåsigt och en himmel som var ljust blyertsgrå inbjuder ju inte direkt till någon foto-inspiration och visuell upplevelse-explosion. Men fotoambitionen hjälpte till när jag nu skulle ge mig på att gå skrotenrundan för första gången på länge.

Till Skillra och Prästgården är det inte särskilt långt och där har jag gått förbi många gånger med och utan kryckor, med och utan hund. Men när jag svängde av mot Mårtenstorp blev det många kära återseenden av detaljer i landskapet som jag inte sett på länge.

Det kändes som ett bra alternativ att konvertera dagens bildskörd i gråskalans tecken. Särskilt mycket färger är det ju inte i naturen just nu. Någon snö ligger inte på marken men det har stormat några gånger den senaste tiden vilket avslöjades av ett antal vindfällen på min väg runt strutsfarmen och skroten.

Björkdungen vid Mårtenstorp blev föremål för några försök att ta bilder med lång slutartid och vertikal rörelse av kameran. Sedan närmade jag mig det fantasieggande området där Stigtomta flygfält en gång låg. Jag har nyfiket gått runt och tittat på de få rester som finns kvar men för den som vill läsa mer om vad som en gång varit kan bl.a. göra det HÄR >>>

Det gamla ladvärnet still goding strong

Denna söndag hade jag ursprungligen tänkt ägna åt att fota handboll för första gången på länge. Men efter lördagens futsalfotografering kände jag att jag istället behövde vila för att ta mig an nästkommande arbetsvecka. Det är oerhört mycket att göra sedan jag kom tillbaka efter min långa sjukskrivning och all energi som finns i min kropp och knopp går åt till att jobba och rehab-träna.

Kommande vecka verkar det komma en hel del nederbörd. En del som regn och en del som snö. Vi får väl se om det blir kvar något vitt på marken till nästa helg. I så fall ändras uttrycket i naturen på ett mycket påtagligt sätt och det är inte enbart av ondo när allt är brunt, grått och tråkigt.