Kan hästar hålla hov?

Ålspånga Säteri är naturligtvis inte bara vackra omgivningar placerad i den sörmländska myllan. Stallet, hagarna och ridhuset har ju några äkta huvudrollsinnehavare i form av hästar. Vad vore platsen utan dessa fyrhovade vänner?

Flugorna var irriterande

Vargen, åldermannen i stallet, kom nyfiket fram för att kolla läget

Några av hästarna kom nyfiket fram för att hälsa, andra var mer reserverade. Jag lät hästarna signalera hur de ville ha det, det är ju liksom ingen idé att strutta runt och försöka klappa varenda djur som man ser. Som om de vore till för att jag skulle få agera "djurvän". Det är onekligen lite knepigt med djurarter som är domesticerade, är de som individer människans egendom eller har de någon form av inhägnat livsrum? Frihet?

På väg till kvällens ridlektion

Hästar har nästan lika stor variation som hundar. Det finns stora och små, slanka och runda. Att det varit ett nyttodjur under årtusenden råder det ingen tvekan om. I dagens västerländska samhälle har nyttan klivit åt sidan för nöjet. Hästarna finns för rekreation, motion, tävling och spel. Oavsett vilket så utgör de ett trivsamt sällskap.

Jag har fått höra att ponnies är envisa rackare. Många gånger har de svårt att motstå de gröna grässtråna på marken vilket kan sätta stopp för hela ekipaget (hur gärna ryttaren än vill att de ska fortsätta). Trots allt måste ridskolehästar beundras för deras tålamod och stabila sinne. De får onekligen stifta nya bekantskaper ideligen.

Alva manar på

Torsdagskvällen var trots den hotfullt regntunga himlen väldigt behaglig. Vindstilla och varm. Även om ridhuset vid Ålspånga är väldigt fint är det mycket skönare att vara ute om vädret och ljuset tillåter. Så uppfattar i alla fall jag en ridlektion när jag står vid sidan av och tittar på.

Pixie betar i gröngräset innan det är dags att flyttas in i stallet över natten

Slut på ridlektionen och dags att ta in hästarna i stallet

Hösten gör sig allt mer påmind och snart är dagsljuset borta på torsdagskvällarna då Alva har sina ridlektioner. För mig som verkligen gillar hösten är det bara att glädjas innan fulhösten gör sitt intåg.

Annalkande regn vid Ålspånga

Det var dags igen, dags för mig att axla rollen som hästtjejsförälder. Mot Ålspånga Säteri med andan i halsen efter arbetsdagens slut. I steget greppade jag en av kameraryggsäckarna, det du ger ju inte att åka in i Flens kommun utan kamera i resepackningen. Och en keps.

Tveklöst stundande regn till senare på kvällen

Stallet och ridhuset vid Ålspånga Säteri i bakgrunden

En allé är alltid lockande att fotografera

Knotig och en aning märkt av tidens tand

Jag insåg att Alva som vanligt skulle klara sig själv och gick istället på den sedvanliga upptäcktsfärden i närområdet vid stallet. Förutom det flyktande dagsljuset var de blygråa regnmolnen det som satte sin prägel på landskapet denna torsdagskväll.

Långt därborta står banvaktsstugan vid TGOJ-banan

Banvaktsstugan fotograferad med mitt 135 mm-objektiv

Jag hade med mitt Canon 5D Mark IV-kamerahus. Till det plockade jag med mitt 50 mm-objektiv och det allt för sällan använda 135 mm-objektiv. De är ljusstarka och det passade en kväll som denna då inte ljusmängden var särdeles generöst.

Jag gick förbi den galet vackra huvudbyggnaden och tog mig ner mot sjön. Det är vackert därnere och värt promenaden. Dit går det galant men vägen tillbaka innebär en motig uppförsbacke. Vem som har förmånen att ha tillgång till den lilla stugan har jag absolut inte en aning om.

Nere vid sjön njöt jag av den vindstilla och ljumma kvällen. Kortbyxor och t-shirt räckte mer än väl men tyvärr gillade även knotten lugnet vid vattnet. Och mina ben.

I nästa blogginlägg kommer några hästbilder. Det går ju inte att åka till ett säteri utan att fotografera några av huvudrollsinnehavarna.

Ålspånga Säteri

Tack för idag, slut för idag.

Hästkastanjer och hästrumpor

Vilken galet men mystiskt varm försommar vi fått. Nästan 30 grader i mitten av maj. Denna värme sätter onekligen fart på saker och ting ute i naturen. Till min förfäran såg jag under torsdagskvällens promenad vid Ålspånga Säteri att gräsen börjar blomma. Redan.

Mogen timotej. Tjohej och attjo prosit.

Jag har ju stora, STORA problem med min bil. Sedan två veckor står den på verkstad med kraschad turbo (efter att ha fått en NY i november) och familjen får klara sig med hushållets andra-bil. Den lilla obehagliga Skoda Fabia vägrar att inse sina extrema begränsningar och bara rullar och rullar. Provocerande, minst sagt. Nu är faktiskt den stora SUV:en vid ett vägskäl; skroten alternativt lagas och säljas ögonaböj.

En sådan här kanske är ett transportalternativ? Om jag bara blir en säkrare ryttare undrar jag om någon kan tala om hur lång tid det tar på en sån här för att ta sig mellan Stigtomta och Norrköping?

Med hjärtat i halsgropen styrde jag den rangliga Skodan från Stigtomta till Ålspånga Säteri under torsdagskvällen. Som sällskap i bilen hade jag yngsta dottern Alva och en av hennes ridskolekompisar (tillika fotbollsspelare i näst yngsta dotterns fotbollslag). Givetvis följde även kameran med och på den satt mitt högt värderade och flitigt använda macro-objektiv.

Ovanför stalltaket höjer sig den vackert blommande hästkastanjen

Nu var det inte bara hästkastanjerna och deras vackra blommor som fastnade på kamerans minneskort. Innan jag visste var tjejerna skulle ta vägen denna ridlektion hann jag utforska stallets närområde under några minuter.

Gullvivor i det oslagna gräset vid säteriet

Och ett tu tre var tjejerna färdiga för att ge sig ut på en tur i finvädret

Jag följde efter de fyra hästarna utan att ha en aning om vilken runda de skulle ta. Det blev en ganska lång tur på grusvägar, skogsvägar och stigar. Tempot var lågt och jag hade snarare problem att inte gå förbi hästarna på vägen. Nu ville jag varken störa eller oroa så jag höll mig på behörigt avstånd från den häst som låg i kön. Tjejerna red barbacka och för mig som okunnig verkar det rent ut sagt skitsvårt.

Vi passerade denna vackra vy nedanför Ålspångas Säteri

På den nysådda åkern var mönstret fortfarande perfekt

Sedan blev det väldigt många bilder på hästrumpor. Det blir ju lätt så när man är längst bak i ett led med hästar. Nu försökte jag ändå göra något med bilderna där macro-objektivets 100 mm brännvidd ger tajta utsnitt men ändå med möjligheter att få med omgivningarna.

Grusvägen smalnade av och fick en frodigt grön mittremsa. Lockande för vissa av hästarna som inte kunde motstå att böja ner huvudet och ta en eller annan tugga av grönskan. Vi hamnade slutligen i skogen där plötsligt hästarna reagerade starkt. En rörelse i kanten av vägen avslöjade att ett rådjur sprungit rakt mot oss och tvärnitat. Under några sekunder stod bocken helt stilla innan den lade iväg parallellt med skogsvägen för att sedan skutta över den längre bort från oss. Tänk att hästar ryggar för rådjur... de är inte direkt kända för sina rovdjursegenskaper.

Rådjuret tog ett par skutt och var sedan försvunnen i skogen på andra sidan av skogsvägen

Ett idylliskt torp låg inbäddat i skogens grönska

När vi närmade oss stallet mötte vi ett annat gäng med ardennern Pixie i spetsen

Ormbunke under utveckling

Den molnfria himlen och den behagliga kvällstemperaturen gav en riktigt, riktigt härlig kvällspromenad i sällskap av de sympatiska hästarna. Jag får nu fundera vidare på om det blir en häst eller ett fordon med ännu fler hästkrafter som nästa transportmedel.