Reprisresa till Bärstabadet och Harhålet

Med kameran och mitt 300 mm-teleobjektiv instuvade i bilen tog jag mig i torsdags ut på en minimal roadtrip. Första stoppet blev vid Bärstabadet och där var jag sannerligen inte ensam. Fyra campingvagnar samt två bilar med tält uppresta bredvid sig hade lagt beslag på delar av parkeringsplatsen. Registreringsskyltarna avslöjade att de kom från Tyskland respektive Polen. Tänk att de hittat till lilla Bärsta av alla ställen. Utöver flertalet bord och bänkar på gräsmattan finns ett utedass som bekvämligheter vilket ur ett turistperspektiv är tämligen sparsmakat. Men det är vackert, och det räcker ganska långt.

Ny spång över Bärstakärret är fixad sedan i vintras

Efter min promenad över Bärstakärret satte jag mig tillrätta i bilen och drog vidare på den slingrande Hallvägen. En favoritväg där jag dock föredrar att slippa möten med andra fordon med tanke på vägbredden. Denna torsdagsförmiddag var det dock många bilar ute och åkte, som tur var slapp jag möta traktorer och skördetröskor på min väg mot nästa stopp vid Harhålet.

Jag gick längst den långgrunda badstranden och konstaterade att det trots vindarna fortfarande kändes som högsommar. Hade skollovet fortfarande pågått hade det säkerligen funnits några barnfamiljer på stranden. Nu var det tomt på folk så när som på en större husbil vid ställplatsen.

Tallsäter som ligger mellan Sörkärr och badplatsen vid Harhålet

Min resa tog mig vidare på Hallavägen för att därefter leda upp mig på Katrineholmsvägen och tillbaka till Stigtomta via Vrena. Jag hade kunnat stanna vid Pilgrimsbo men det sparar jag till en solnedgångskväll för att få optimala fotoförutsättningar.

Ett litet men betydelsefullt avbrott

Sedan tre veckor är mina dagar synnerligen snarlika varandra. Och de är tämligen innehållslösa. Var sjätte timme är det dags att ta någon av alla mediciner som jag ordinerats och däremellan är det promenader mellan TV-rum, skrivbordsstol, kök, badrum och sovrum. Om skugga råder på uteplatsen kan jag även tänka mig att sätta ner rumpan där en liten stund.

Vetefälten står och mognar

Tack vare de två antibiotikakurerna är det lite si och så med koncentrationsförmågan vilket innebär att jag inte lockas att läsa någon av böckerna i traven på nattduksbordet. Varje torsdag har jag haft en läkartid bokad på ortopedmottagningen för att följa upp mina blodvärden, levervärden och "mini-sänka". Torsdagarna har alltså betytt att jag fått se mig om i världen, en tur till Nyköpings lasarett är ju verkligen något att absorbera intryck från. Dessa turer kräver även att jag på något sätt hittar någon i min omgivning som är beredd att agera privatchaufför åt mig.

Gräsen torkar i dikesrenarna

Under onsdagskvällen var tiden mogen att bearbeta en av privatchaufförerna i min närhet. Jag tyckte att det var hög tid att åka med bilen på en liten kvällstur i finsommarvädret. Vad väljer man då som Stigtomtabo? Hallarundan, förstås! Jag lyckades baxa med mig en del av fotoutrustningen också med förhoppning att inte välta med kryckorna när jag skulle hålla kameran framför mig.

Blåklockor vid Harhålet

Vi stannade till vid Harhålet. Tittade på alla husbilar vid ställplatsen men även på ett par tältande entusiaster som åtminstone jag kände var helt rätt ute. När ska man tälta om inte när sommaren är som varmast och finast?

Solen kämpade sig nedåt över Yngaren

Vi gick en bit in mot viken och tog in naturen och omgivningarna. Den av oss som inte konstant bär kompressionsstrumpa avslöjade att vattnet var varmt i strandkanten. Det tror jag säkert men det blir inget bad för mig denna sommar och inte heller någon exponering av min bleka lekamen i solen. Skulle sommaren vara kvar efter den 30/9 kan jag lova att jag badar och solar!

Harhålet

Vi gick tillbaka till bilen och fortatte på Hallavägen mot Katrineholmsvägen (väg 52) mellan Vrena och Bettna. Ett par korta stopp gjordes på den slingrande vägen för att ta del av något intressant i det kvällssolsindränkta landskapet. Siktet ställdes därefter in på Pilgrimsbo i Vrena, en plats man liksom aldrig kan se sig trött på.

Vi spanade på caféets skylt med öppettider i sommar

Solen hade nu sjunkit lågt på himlavalvet. Den behövdes inte för att hålla temperaturen uppe, vid det här laget är marken och vattnen så uppvärmda att det liksom är sommarvarmt av bara farten oberoende av om solen behagar visa sig eller inte. 

Ångbåten Munter vid sin brygga vid Pigrimsbo

Den minnesgode vet att jag faktiskt åkt med ångbåten för några år sedan. Jag passade på i samband med att Vrenadagen arrangerades. Det lockar givetvis att göra en "riktig" tur med Munter men det har ju varit lite trassligt nu i pandemi-tider att styra upp en sådan familjeutflykt. Och med min nuvarande fysisk status bör jag nog inte försöka mig på några vådliga brygg- och båtäventyr.

Pilgrimsbo, Vrena

Så roligt det var att tillfälligt byta sovrummets vita takplattor och badrummets kakel mot grönskande natur i solnedgång. Sinnena behövde dessa intryck och därmed blir det lite, lite lättare för mig att förlika mig med min rörelsebegränsning.

För övrigt har jag nu lyckats rädda tillbaka alla mina bilder med hjälp av en ny hårddisk och en återläsning av den molnplacerade backupen. Ca 500 000 filer och 3,5 TB. Tyvärr saknas de bilder jag tagit under maj månad, en period då uppenbarligen backupen slutat funka utan min kännedom.

Blåsig ickevinter vid Pilgrimsbo

När jag tittar tillbaka bland blogginläggen från Pilgrimsbo i Vrena så domineras bilderna av vinterlandskap. Visst har jag gjort besök i solnedgång, på sommaren med lummig grönska och vid enstaka andra tillfällen under året. Vinterbilderna med marken täckt av snö, is på Hallbosjön och frost i trädgrenarna längst Vrenaån är ändå tilltalande speciella i mina ögon. Det är inte lätt att åstadkomma den stämningen denna vinter.

Den gamla landsvägsbron vid Pilgrimsbo i Vrena

Lördagens oväder gjorde sig fortfarande påmind denna söndag. Himlen var förvisso blå och solen sken men vindarna piskade med pondus och eftertryck. När jag var på Tunavallen i Eskilstuna under lördagseftermiddagen gjorde de hårda vindbyarna vad de kunde för att välta mig av pallen som jag satt på när jag fotograferade fotbollsmatchen. Jag var inte helt trygg när jag åkte hemåt genom Södermanland, risken för nedfallna träd var överhängande.

Ångbåten Munters sommarbrygga

Utan att ha lyckats fånga några spektakulära vidvinkelbilder vid Pilgrimsbo denna gång riggade jag om kameran och monterade mitt 300 mm-objektiv och min telekonverter. Satte mig i bilen och valde att åka västerut för att ta Hallavägen som en rejäl omväg hemåt. Denna förtjusande sträcka i det böljande och bördiga landskapet mellan Hallbosjön och Yngaren.

Gamla faluröda byggnader gör vårt sörmländska landskap komplett

Tallsäter (eller Tallsätter med modernare stavning) vid Harhålet

Tallsäter från en annan vinkel

Tyvärr är inte mitt 300 mm-objektiv och min telekonverter de allra bästa vännerna. Bilderna blir inte riktigt skarpa. Till min glädje funkar telekonvertern desto bättre tillsammans med mitt 400 mm-objektiv. Om det är värt att lämna in grejorna för kalibrering? Nej, jag tror inte det.

Rådjur fotograferade på väldigt långt avstånd, ursprungsbilden hårt beskuren

Nu laddar jag för en vädermässigt fortsatt turbulent vecka. Söndagens 8-9 plusgrader och blå himmel ska bytas ut mot kallare väder och en hel del sön (!) enligt prognoserna. Himla onödigt med tanke på att vi är i slutet av februari och har inte sett någon snö sedan i senhöstas.

Teoretiskt var det en god idé

Jag tyckte det var en utmärkt tanke att ge mig ut en sväng på tisdagsmorgonen med kameran. Solsken, morgonljus och allmänt inbjudande. Detta var förutsättningarna innan jag väl kom utomhus.

Blåmes i björk

Videkvistar i motljus

Jag skruvade på mitt sällan använda telezoom Canon EF 100-400 mm på min 5D Mark IV. En kombination jag endast testat någon enstaka gång. Satte mig sedan i bilen och åkte upp till sommarstugeområdet och badplatsen vid Kisäng. Det var när jag klev ur bilen som jag insåg att varken mössa eller handskar räckte för att hålla nordanvindarna på avstånd.

Fy sjåen så kallt det var. Efter 20 minuter i fria luften så frös jag så där obehagligt mycket om fingrarna som man bara kan göra i handskar. Riktiga vantar, helst av lovikka-sort, hade behövts denna marsmorgon.

Det stannade vid en utomhusvistelse på 25 minuter. Sedan satte jag mig i bilen. Någon måtta får det liksom vara. Hur mycket solen än lyste så lockade det inte längre att exponera sig för elementen.

Alarna har väldigt bråttom om våren

Jag valde att ta en liten biltripp istället och styrde mot Vrena för att sedan svänga av ner mot Hallavägen. Tanken var att jag skulle se några av de större flyttfåglar som börjat visa sig. Svanar, gäss, tranor och även tofsvipor har tagit sig tillbaka till våra trakter. Tofsvipor såg jag i stora antal när jag under söndagen åkte till Katrineholm men denna tisdagsmorgon höll de sig borta. De kanske flyttade söderut igen med tanke på de svinkalla vindarna ...

Sångsvanar

Vandrande bajsmaskiner eller gäss i allmänt tal

En av de allra fulaste bilder på tranor som någonsin tagits?

Jag kryper ihop inomhus i värmen. Det räcker så gott denna tisdag.

Safari längst Hallavägen

Man ska inte ta för mycket. Inte slösa med superlativ. Vad har man då att ta till när man upplever något alldeles extraordinärt? När egendriven ordinflation förminskat värdet av varje kvarvarande bokstavskombination och man kommer fram till att de enda förstärkningsord som återstår är skit, bauta eller svin. Hur som helst och när allt kommer omkring var fredagskvällens sväng till Harhålet och därefter runt hela Hallavägen näst intill magisk, naturupplevelsebelönande, enormt rogivande och hyfsat fotografiskt stimulerande.

Redan på vägen till Harhålet blev det några tranfotografier

Jag hade riggat en av kamerorna med teleobjektivet samt telekonvertern och lagt bredvid mig på passagerarstolens säte. Kanske skulle något dyka upp som jag kunde stanna och fota från bilen. Mycket riktigt, tranorna gick och spatserade på inte allt för långt håll från vägen. När jag kom fram till vändplanen vid Harhålet tog det inte många sekunder innan nästa udda iakttagelse gjordes i kanten av Yngarens guppande vatten. Under en flyktig sekund såg det ut att komma en enorm flytande bajskorv (ursäkta det vulgära ordvalet, fekalier kan anses som ett lindrigare ord men inte lika slagkraftigt).

En mink kom glidande nära mig 

Efter att ha slingrat sig upp bland all vass blev den medveten om min närvaro och pep iväg igen

Redan några minuter efter att jag lämnat hemmets lugna och trygga vrå hade jag med råge fått ta del av vad naturen kan erbjuda. Ett äkta safari med bil längst en av Södermanlands absolut vackraste vägsträckor, Hallavägen.

Alkvistar speglar sig i kvällssolens glitter på Yngarens vattenyta

Eftersom det hade varit för mycket begärt att även få se bäver så bjöds jag endast på tydliga spår av en sådan. Därefter kom det en gräsand flygande, och det är också precis lagom ospännande om man nu ska gradera fåglar. Ungefär som den extremt pratglada talgoxen som satt i en tall och omöjligen kunde hålla snattran inför sin tilltänkta vårflört.

Halvt genomtuggad al vid Yngarens strand

Inte så spännande men desto mer and-ligt

Talgoxarna är extremt talföra just nu

Huvudanledningen till mitt fredagskvällsbesök vid Harhålet spar jag på att avslöja till ett kommande inlägg. Jag kan bara meddela att jag inte villa försitta chansen och de kommande helgerna är ytterst uppbokade.

På hemvägen fick jag stanna till ett par gånger för att fortsätta dokumentera min safariresa genom den sörmländska myllan. Givetvis efter en noggrann koll i backspegeln så att ingen bakomvarande bil skulle ränna in i mitt kombinerade foto- och safariekipage.

Ett rådjur

Två rådjur

Jag ber att få återkomma med inte bara ett utan två inlägg från denna kalasfina kväll längst Hallavägen i vårskrud.