måndag 25 februari 2019

Stigtomtas Beaver Creek

Söndagens lilla promenad hemma i Stigtomta tog mig ut på ett riktigt bäversafari. Att jag inte såg någon bäver förvånade mig inte, det ska nog mer till än att bara stövla ut mitt på dagen i februari och kliva fram till en oblyg bäver.

Här nere i sänkan söder om Stigtomta rinner den lilla bäcken på sin väg mot Hallbosjön
Till vänster ses Åsby och till höger finns bäcken

Mellan vägen mot Jönåker och till avloppsreningsverket ringlar sig bäcken några hundra meter. På denna sträcka har en eller flera bävrar etablerat sig sedan något år tillbaka. Jag har tidigare sett en mindre fördämning vid vägtrumman där jag också trott att den enda hyddan funnits. Sedan fjolåret har de enorma gnagarna dämt den lilla bäcken på ett par ställen nedströms i riktning mot reningsverket.

Här är den fördämning jag sett sedan tidigare och bilden är tagen från landsvägen mot Jönåker
Någonstans här inne i det kapade snåret fanns fördämning nummer två
Den tredje fördämningen är den som gett störst översvämning runt den lilla bäcken

Jag valde för första gången att gå på sydsidan av bäcken och här framträdde allt bävrarna (oklart om det är en eller flera) hade ställt till med. Som naturiakttagelse är det riktigt intressant att se på nära håll. Allt från hydda, fördämningar och fällda träd.

Vattnet har sjunkit undan sedan kylan senast satte sitt islock på bäcken
Bäverhyddan ur några olika vinklar
Bäverhyddan med Rogsmos gula fasad i bakgrunden
Bäverhyddan med reningsverket som skymtar i bakgrunden

Bävrar sätter verkligen sin prägel på landskapet där de etablerar sig. Översvämningarna är en sak, deras hyddor är inga små jordhögar men allra mest påverkan sker på alla träden. Här är det frågan om massavverkning och allt från buskage till enorma lövträd gnags ner. Imponerande, om man inte är skadedrabbad markägare för då tror jag man rimligtvis tycker och tänker annorlunda.

Work in progress






Detta blogginlägg innehåller verkligen inte några "snygga" bilder men för mig som passerade förbi detta bävertillhåll funkar bildmaterialet som dokumentation. Och vem vet om jag någonsin kommer att ha bäverspår så nära inpå mig i framtiden. Kul att studera och kanske jag lär mig något om dessa gnagare genom att titta till "skitdiket" fler gånger. Men någon skygg bäver gör jag mig inte någon illusion om att få se hur försiktig jag än är. (Gömsle och nattbesök kanske kan vara något men då lär det inte gå att ta några bilder i kolsvarta nattmörkret.)

söndag 24 februari 2019

Vårsöndag i februari

Jag ägnade lördagen åt bildredigering och bloggande efter fredagskvällens ishockeymatch i Gnesta. Lite då och då roade jag mig med hunden Enzo som var på tillfälligt besök när matte åkte till Norrköping på en shoppingrunda. Söndagens fokus låg till 99% på träningsmatchen som flicklaget i Stigtomta IF skulle spela mot DFK Värmbol under eftermiddag/kväll i Katrineholm. Eftersom solen sken så lockande så var jag bara tvungen att gå ut en liten stund innan surret med fotbollstjejerna skulle ta vid.

Snödropparna utanför vårt hus njöt av ljuset och plusgraderna
Jag skruvade dit macroobjektivet på kameran och tog mig över järnvägen för att därefter gå längst bäcken som rinner ut i Hallbosjön. Det där "skitdiket" som rinner öppet i landskapet där det inte stängts in i betongtrummor eller dikats genom odlingslandskapets åkrar.

Lite, lite snö men mestadels slipprig lera och en del is är statusen på vårvintern just nu

Min utomhusvistelse avslöjade två saker. Dels blåste det mycket och kallt, dels gav solen ifrån sig värme där jag hittade lä. Förväntningarna bör ju rimligtvis inte vara allt för höga vad gäller vårvärme i februari. Fjolårets vår dröjde och jag minns mer än väl hur det var 2013 då det inte vintern släppte sitt grepp förrän mars månad passerat.



Jag är för tillfället allra mest nöjd med att ljuset återvänder med allt större tydlighet. Nu har jag solen i ögonen när jag åker österut på mornarna till jobbet. Och snart har jag solen i ögonen när jag åker västerut till Stigtomta efter arbetsdagarnas slut. Förutsatt att det inte är mulet, förstås.

Banvaktsstugan vid TGOJ-banan i kanten av Stigtomta

Det kommer fler kalla, ruggiga, mulna dagar innan vi med säkerhet kan utropa att våren är här. Jag är i alla fall glad att flicklagets första träningsmatch denna söndag fick ske i plusgrader. Må så vara att solen gick ner lagom till matchstarten strax efter klockan 17.

Fjolårets boklöv som vägrar släppa taget

Nästa blogginlägg kommer att innehålla en hel rad fruktansvärt fula bilder. Men de bjuder förhoppningsvis på något som har ett visst dokumentärt intresse. Jag kombinerade nämligen min söndagspromenad längst den ringlande bäcken med bäversafari.

söndag 17 februari 2019

Hundsöndag

Att börja helgdagen med att stiga upp och rasta en hund är inget jag är van vid. Men om man är hundvakt så får man finna sig i sin lott och självklart måste jycken få chansen att gå på toaletten. Strax före klockan 08.00 en söndag är det inte direkt någon trängsel på Stigtomtas villagator. Jag och två andra hundägare var vad jag såg. En soluppgång in i ett tjockt molntäcke gjorde inte detta till en spektakulär morgonrunda.


Den franska bulldogen Enzo dammsuger verkligen marken på alla spännande lukter

Senare under förmiddagen rastade en av de yngre döttrarna Enzo på baksidan av vårt hus där tomten är inhängnad. Uppe i skogsbacken kan hunden springa fritt utan att rymma och det är ju både praktiskt och skönt för alla parter.

Kaninen är måttligt road av annat sällskap än mänskligt
Enzo vill jättegärna skaffa en kaninkompis men...
...det är kaninen inte alls lika intresserad av utan hoppar in i sin bolåda inne i buren


Nackdelen med att inte behöva koppla den lilla frallan är att det är lögn i helvete att få in honom. Han tycker det är skitbusigt att springa runt och slingra sig när han märker att man vill att han ska gå inomhus. Och att då springa efter honom i halvhukande ställning för att kroka i kopplet i selen blir en löjeväckande aktivitet som man inte är direkt stolt över att delta i.

lördag 16 februari 2019

Vårkrav

Fåglarnas sång i värmen och solen förstärktes så till den milda grad att de inte längre bara antydde förhoppningar utan snarare krävde vår. Omgående. Det som bör få vara en vintermånad har de senaste dagarna förvandlats till ett töande tillstånd som jagar vintern på flykten, långt långt bort.




Jag kan glatt konstatera att ännu en av årets 50 deltävlingar av Melodifestivalen fjäderlätt fladdrar förbi genom TV-apparaten utan min inblandning. Istället har jag suttit i någon timme och svurit framför datorn när jag skulle ta hand om dagens pyttelilla bildskörd efter solskenspromenaden.

Här sägs det ha funnits en dansbana för länge sedan

Anledningen till mina svordomar var att jag inte kunde öppna och redigera mina bildfiler i Photoshop. Det gick utmärkt att hantera Canons CR2-filer (raw-format) i Lightroom, Bridge, Photo Mechanic eller granska dem i Finder på min Mac. När jag skulle öppna dem i Photoshop fick jag bara ett felmeddelande om att filen inte gick att hitta!



Häromdagen hade jag låtit uppdatera mina Adobe-program vilket jag brukar göra utan att blinka när nya uppdateringar kommer och min Creative Cloud-app plingar till att det finns uppdateringar. Nu gick det säkert minst en timme innan jag kunde ringa in problemet och då blev det också lättare att googla sig fram till en lösning.

Tängstaområdets pulkakulle

Jag hittade en länk till en äldre version av Adobe Camera Raw (version 11.1) och genom att installera den kunde äntligen Photoshop öppna mina bildfiler. Suck, jag måste nog lära mig att vara lite mer återhållsam innan jag installerar helt nysläppta releaser av mjukvaror som jag använder. Å andra sidan installerar jag uppdateringar flera gånger om året utan att det blir några problem så riskerna är inte jättestora när jag har bråttom och anammar det allra senaste som släppts.

Vimpel med Stigtomtas finast renoverade hus till höger i bilden

Nu ska jag borra ner mig i TV-soffan bredvid Enzo, Melodifestivalen är över för denna gång. Vi är ännu en gång hundvakt åt dotterns franska bulldog och så länge han inte fiser och luktar som en sulfit-fabrik är det väldigt mysigt att ha honom nära sig. Absolut.

tisdag 12 februari 2019

Vardagsfotografering en vardag

Det ena ledde till det andra men likväl blev det fiasko och strandade planer. Och till kvällsmat blev det pannkaka. Receptet på en perfekt dag? Nja, men i det stora hela blev det inte så pjåkigt.



Denna tisdag bjöd på förföriskt solsken. Lockande och pockande men ack så bedrägligt sken solen från en klarblå himmel. Det var inte ett dugg skönt. Iskalla och besvärande vindar störde det som kanske hade kunnat bli en behaglig lunchpromenad. Efter en halvtimme i friska luften var summeringen av upplevelsen varmkallt.



Den egentliga anledningen till lunchpromenaden vid stadsfjärden på lunchen var att jag förväntade mig en fin kvällshimmel vid 17-tiden då arbetsdagen var slut. Jodå, väderprognosen lockade mig att ta med kameran och stativet med idéer om att fota siluettbilder av Vattensportens hus där den nyligen nedstigna solen skänkte en molnfri himmel ett ljuvt skymningsljus. Så blev det icke, lagom tills arbetsdagen var slut kom molnen från väster och allt blev skumt, färglöst och tråkigt.



Jag kunde ju inte låta kameran ligga i ryggsäcken hela dagen och tog därför chansen till en sällsynt lunchpromenad i ett stråk som delvis är ganska trevligt och naturnära. Kvällsbilderna kanske jag får chansen att ta inom kort, förutsatt att det blir en molnbefriad solnedgång. Dagsljuset varar allt längre och snart hinner jag hem till Stigtomta innan solen gått ned.



Vintern kämpar vidare men med tanke på att det påstås bli upp till 10 plusgrader inom de närmaste dagarna har februarikylan ganska svårt att övertyga. Dagens iskalla vindar är ett minne blott och lika bra är väl det.

söndag 10 februari 2019

Vardagsfotografering en söndag

Den senaste omgången av finvinter gick mig helt förbi. Förra helgen, framförallt söndagen, bjöd på ett vintervitt landskap och jag satt mestadels i bilen och plågade mig på Eskilstunavägen där underlaget var galet dåligt. Sedan följde en arbetsvecka då väderomslaget tog oss till innevarande helt då allt slaskar, töar och förfulas i snabb takt.

Utomhusgranen måste banne mig väck nu

De senaste helgerna har fyllts med mycket sport. Har det inte varit flicklagets egna futsalmatcher så har det varit bevakning med fotografering av lokal idrott för min sportblogg. Fantastiskt kul med allt detta trots att det tar mycket av min fritid.

Vattenflödet i skitdiket / bäcken är högt nog för att gå över gångbron vid Åsby


Efter en förmiddag i sällskap av hundratals innebandybilder fick jag en stund över under söndagen då det fortfarande var dagsljus. Jag riggade en av mina kamerahus med mitt 300 mm telebojektiv. Det är fullständigt opraktiskt att promenera med men ger ju lite möjligheter att fota saker på visst avstånd.

Ambitionen var att komma närmare men de ville inte bli kompisar med mig

Grusvägarna har övergått från isgator till blöt sörja. På åkrarna tittar det bruna fram. Vi som hade så mycket snö för bara en vecka sedan. Plusgraderna tär men framförallt har ett par dagars regn satt sina tydliga spår på. Tänk om vintern kunde tillåtas vara vinter med stabil värdighet.

Spårkatt
Vinterträd med sina krumma och kala grenar är ändå ganska fina

Jag avrundar detta inlägg med ett par bilder på vinterfåglar. Dessa härdiga små tuffingar som i takt med att ljuset kommer tillbaka hörs oftare och oftare. De har en hel del emot sig men naturen har uppenbarligen ordnat det så att de allt som oftast överlever och klarar de strama tyglar som råder under vinterhalvåret.

Pilfink
Blåmes med jordnöt i näbben

Jag laddar om för en ny arbetsvecka. Det blir nog bra.