10-årsjubileum

Dagen till ära har jag varit ute på en "långpromenad". Februarisolen lyste från en klarblå himmel och det enda man kanske kunde anmärka på var den efterhängsna vinden sedan stormen Otto drog förbi. Att gå Salingerundan som är drygt 7 km har tidigare varit vardagsmat men sedan kom tiden då artrosen i höften omöjliggjorde så långa distanser. Det följdes av operation, höftprotes och rehabilitering men nu kunde jag äntligen traska hela sträckan utan några som helst problem med den opererade sidan. Att min andra höft sakta men säkert kommer allt närmare en höftoperation hindrade mig inte idag men vem vet när den sätter stopp för 7 km-rundor.

Snödropparna hemma i rabatten framför farstukvisten

När jag tog kameran med mig ut på Salingerundan kastades jag tillbaka 10 år i tiden. Då hade jag anledningar att dagligen ta promenaden i närområdet och ofta handlade det om just Salingerundan. Den 20/2 2013 publicerade jag det första inlägget i denna blogg. Då hade jag varit vid Kisäng. Snön täckte omgivningarna och så borde det ju vara nu också men av vintern ser vi inte många spår.

Nu är det mer som en lång och ändlös, ful höst vi ska tampas med från november till mars. Synd, även om jag inte är någon vinterfanatiker. För 10 år sedan minns jag att vintern aldrig ville ta slut. Det var tjäle ovanligt länge och grusvägarna runt Stigtomta var istäckta och hala in i april.

Jag gillar nog den analoga anslagstavlan bättre än någon digital variant på Facebook

På 10 år har det hänt mycket, både för mig personligen men även i Sverige och världen i stort. Omfånget är större och mer djupgående än vad jag har ambitionen att beröra i denna text. För enkelhetens skull konstaterar jag att mitt dagliga fotograferande har övergått i sporadiska tillfällen vilket i vissa avseenden gjort att jag retarderat i min fotografiska förmåga. Kanske har jag i någon mån blivit skickligare men med färre tillfällen ute i naturen då kameran är med desto sämre förutsättningar att fånga något vackert eller intressant på bild.

Klockarbol

Kyrktornet på Stigtomta kyrka

Trots höft-elände vet jag att jag är på en bättre plats i livet nu än var jag befann mig för 10 år sedan. Trots stigande ålder och tillhörande fysiska krämpor kan faktiskt saker och ting bli bättre. Då behövdes den fysiska aktiviteten av ett speciellt skäl och av helt andra skäl behöver jag den fysiska aktiviteten idag.

Stora Ramshult

Att gå Salingerundan i februari när inte snö och is präglar landskapet är ganska trist. Naturen är liksom inte igång på ytterligare någon månad. Det som inte är lerigt och kladdigt och torrt och dammigt. Hur kul låter det på en skala, liksom?

Hästen vid Starrlösa såg måttligt munter ut

Med några djupa andetag laddar jag inför en ny intensiv arbetsvecka. Sedan länge är det endast intensiva arbetsveckor som gäller tydligen. Att få chansen att vila i steget då och då skulle nog vara bättre men det känns inte som att det är ett valbart alternativ. Inte ens på dagens Salingerunda kunde jag vila i steget eftersom den andra hälften av promenaden skedde med solen ilsket lysande i ögonen och västanvinden pinade mig rakt i ansiktet. Svettig av promenaden men frusen om huvudet, typ.

Kavlinge

Jag kunde konstatera att mycket var sig likt utmed promenadvägen även om vissa förändringar här och där stack ut. Och där landade jag i min summering i stort av de passerade 10 åren sedan bloggen startade, en hel del är sig likt medan ytterligare annat sticker ut ganska mycket.

Vi kallar den Salingerundan

Sedan årets början fyller jag veckorna med en viss dos av träning. Totalt blir det tre timmar med pulsträning och styrketräning på gymmet och 1,5 timmar hemmavid där rehab-övningarna genomförs. Detta fördelas på 6 dagar, den sjunde dagen ska vara en vilodag. Det är dock svårt för mig att hålla mig i viloläge när jag känner att jag har energi nog för promenader. Är dessutom vädret bra är det etter värre.

Stigtomtas gamla brandstation

Kyrkbyn

Delvis renoverade fasader vid Klockarbol

Stigtomta kyrka

Efter att ha testat skrotenrundan för ett par söndagar sedan så var det idag dags för Salingerundan. Den är en halvkilometer längre men det avskräcker inte längre. Drygt 7 kilometer är kanske ingen sträcka att yvas över men för mig har det varit ett hinder under flera år. När jag senast försökte gå denna distans fick jag så ont i höften att jag knappt lyckades ta mig runt. Det var i mitten av maj 2020 och du kan läsa om det här.

Stora Ramshult

Denna söndag tänkte jag utnyttja solskenet men det dröjde så länge för solen att bryta igenom molntäcket att jag till slut inte ville vänta längre. Istället för att fara ut vid 8-tiden blev klockan 10.30 innan jag begav mig av hemifrån. Jag tog med mig min Canon 5D Mark IV och mitt 85 mm-objektiv. Bilderna jag tog på promenaden har jag nog tagit många, många gånger tidigare. Tittar man noga kanske man ändå kan se detaljskillnader. Och om du följde länken här ovanför så inser du att sköna maj sannerligen bjuder på mer inbjudande landskap och natur än slutet av februari.

Den välfotograferade mötesplatsskylten bakom Stora Ramshult

Salinge, själva orsaken till namnet "Salingerundan"

Vid 11-tiden fick jag äntligen se blå himmel

Tallstugan

Innan jag kom fram till Tallstugan hade jag det stora nöjet att på avstånd betrakta en örn som slog sina lovar ovanför Udden. Jag hörde den innan jag lyckades få ögonen på den. Tyvärr är inte ett 85 mm-objektiv något att komma med om man vill fota örnar på flera hundra meters avstånd.

Starrlösa på behörigt avstånd

Jag ljuger om jag säger att inte den 7,25 kilometer långa promenaden känns i benen. Nu framåt kvällen är benen som stolpar, stela och trötta. Jag har dock inte ont i några leder och träningsvärk i musklerna har jag ju konstant av all annan träning. Det gäller väl att hitta en hälsosam belastningsnivå och förhoppningsvis kan jag även bygga på ytterligare uthållighet när det handlar om promenader så småningom.

"Se så alla barn, ut och lek PÅ sandlådan nu!"

Jag är medveten om att bilderna i detta inlägg inte är några kioskvältare. Jag ser dem som bevis för att jag tog mig runt hela Salingerundan och idag var promenaden huvudmålet.

Mot nya mål och promenadrundor!

Jag ångrade mig fort

Efter en dags stugsittande under lördagen ansåg jag mig vara i stort behov av en söndagspromenad. Lördagens födelsedagsfirande med tårta och kakor behövde lufsas bort helt enkelt. Det växlande vädret kryddades med väldigt hårda vindbyar.

Gräslöken blommar hemmavid

Lönn-skottet vecklar ut sig

Statusen för många, många arrangemang detta gudsförgätna år

När jag gått ca 2,5-3 kilometer på vägen runt Salinge kom jag på varför jag inte gått den rundan på över ett år. Mina artroshöfter tillåter liksom inte att jag promenerar längre än i ungefär en halvtimme. Jag var delvis medveten om att Salingerundans 7 kilometer skulle bli en onödig belastning men jag var nyfiken att se hur det såg ut bortanför Stora Ramshult, Salinge och Tallstugan.

Torp vid kyrkbyn

Stigtomtas fina skolbyggnad

Byggnader vid Stora Ramshult

Salinge

Rejält naggad vimpel vid Salinge

Tallstugan

Dagen till ära tog jag min Canon 1D X och mitt sällan använda 100-400 mm-objektiv. Det är onödigt tung utrustning att släpa på under en långpromenad men zoom-objektivet ger en slagkraftig flexibilitet. Till de öppna fälten som kantar Salingerundan passar en något längre glugg.

Vid Tallstugan

I bakgrunden syns ekonomibyggnaderna som tillhör Starrlösa

Beteshagen vid Varväng

Den sista halvtimmen av promenaden avverkades under en molnig himmel utan några solglimtar. Det kanske var lika bra med tanke på att jag då kommit in i samhället igen och inte hade samma palett av lantliga och mer avlägsna motiv att välja bland.

Kavlinge är den fastighet som markerar gränsen mellan landsbygd och Stigtomta

En ny arbetsvecka närmar sig och några av dagarna tillbringas vid hemmakontorets skrivbord. Det blir nog bra, tror jag.

Vårtung tisdagskväll med bildfunderingar

Tänk om inte fotografi fått fäste hos mänskligheten. Om inte synintrycken värderats så högt för att förmedla information, känslor och sinnesstämningar. Då skulle jag inte släpa runt på en systemkamera, mobiltelefonerna skulle inte vara försedda med linser och sensorer, selfies i toalettspeglar skulle gudskelov vara ett okänt fenomen.

Snödroppar vid farstukvisten

Det är ordentligt med liv i hasselsnåret

Tänk om vi istället skulle värdera ljudupptagningar högst. Då skulle separata mikrofoner vara redskapen som ljudnördarna gick runt med. Mobiltelefonerna skulle ha en riktigt bra mikrofon och apparna skulle ha ljudfilter och mixerbordsfunktioner. Alla sociala medier skulle dela ljud, inte bilder.

Tisdagskvällens motionsrunda

Vid Tallstugan ligger snön fortfarande kvar i dikesrenarna

Nu lever vi i en bildintensiv värld. Både stillbilder och rörligt material produceras och delas i en strid ström. Det känns som att den tekniska utvecklingen ständigt ökar kraften i den forsande strömmen. Personligen har jag svårt att hinna med att titta på alla bilder i alla kanaler jag skulle vilja ha bra koll på. Sålla, filtrera och följa det som är mest inspirerande och givande är nog melodin.

Kvällssolens varma sken i grenverket på den lilla tallen och en snöfläck i bakgrunden

En flock starar svepte fram över kvällshimlen

Det blev en långpromenad med många funderingar under tisdagskvällen. Frisk luft och fysisk aktivitet är mumma för välmåendet, både bra för kropp och knopp. Jag använde mitt gamla 100-400 mm zoomobjektiv och det hör numera inte till vanligheterna.

Solnedgång med trädsiluetter

Kvällens sista bild satte en bra punkt på promenaden

Mot nya mål och äventyr!

Med hoppsasteg runt Salinge

Kanske inte så mycket skutt och språng utan snarare släntrande i modest fart. Salingerundan är ju onekligen flera kilometer lång. När jag ändå var ute med kameran för att dokumentera byggnationen vid Stigtomtas nya skola i söndags morse hjälpte fysikens lagar mig att fortsätta i riktning mot Kavlinge, Starrlösa, Varväng, Tallstugan, Salinge, Stora Ramshult, kyrkbyn och hemmet. Har man väl fått upp farten hjälper rörelseenergin och den inbyggda trögheten till för att kroppen ska röra sig framåt av sig själv. Som en oljetanker. Nästan, i alla fall.

De öppna markerna efter Kavlinge ner mot Stora Ramshult

Mina julklappskängor från Icebug med broddar under sulorna är verkligen en fröjd att promenera i. Lätta, varma och stadiga. Inte en enda gång slant fötterna under mig trots is och packad snö på grusvägarna. Nej, jag får inte ersättning för att skriva detta. Men pjucken är bra. :-)

Starrlösas lagårdsbacke, fotograferad flera gånger tidigare men värd uppmärksamheten

Med vidvinkelzoomen på kameran hade jag huvudsakligen låst mig till landskapsbilder. Okej, max inzoomat till 40 mm på en fullformatskamera kan man kanske ta bilder som är åt det tajtare hållet men där vill jag hellre ha sällskap av mitt 100 mm macro-objektiv.

Nedanför Varväng

Detalj- och omgivningskombo

Jag längtar efter ljuset. De längre kvällarna som vi har framför oss. Helgerna försvinner iväg på så mycket annat och det vore en fröjd att få chansen att ta promenader efter arbetet när dagsljuset fortfarande hänger kvar. Det går i rask takt åt rätt håll, inget snack om den saken.

Nu när vi har ett ynkligt och tunt men ändock snötäcke kan det lika gärna få vara vinter ett tag till. Det förutspås kyla den kommande veckan och därmed får vi den årstid som också almanackan berättar att det är. Våren blir mer välkommen när den anländer. Kontrasterna blir tydligare.

Tallstugan med Salinge synligt långt där borta

Jag tänker tillbaka på senvintern 2013. En period av mitt liv då jag var ute och gick dagligen. Det behövdes och underlättade återhämtningen. Den vintern ville aldrig släppa taget och det var fruset, isigt och halt hela mars innan äntligen våren fick fäste. Mycket av Stigtomtas omgivningar fick min uppmärksamhet det året.

Dimma? Nej, rök från Salinges uppvärmningsanläggning.

I hembygdsföreningens fotspår (syftande till skylten de en gång satt upp)

Exakt fem år har gått. Nödvändiga år som gett erfarenheter men också lindat in minnena av utmattningssyndromen i bomull. Jag talar extremt sällan om detta och gör mig inte heller ansträngningen att få alla i omgivningen att förstå. Var och en har nog med sitt.

En av byggnaderna vid Salinge

Jag lärde mig en hel del om mig själv när jag var sjukskriven. Men jag lärde mig också mycket om naturen. Fåglar, växter och djur. Den seglivade snön 2013 gav mig chansen att se spår från de djur som rör sig runt Stigtomta. Då slogs jag av hur få harar det verkade finnas i mina trakter. Denna vinter tycker jag mig se en definitiv uppgång av harstammen. Eller är det en stackars hare som irrar runt som en galning?

Många spår av harar i omgivningarna

Jag sliter vidare. Låter vintern ha sin gång, övertygad om att det kommer en vår. Tids nog.