Jag har akut leukemi. Sedan den 21/6 är mitt hem Viktoriaenheten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Under de 10 veckor jag hittills varit inlagd har jag hunnit genomgå tre cellgiftsbehandlingar och några efterföljande infektioner och komplikationer. Behandlingen följer trots allt planen och jag reagerar såsom läkarna vill och hoppas. Mycket återstår dock innan det är möjligt att ropa ”hej!”.
 |
| En skägg- och hårlös sjuksängsgubbe |
Hittills har varje cellgiftsbehandling pågått i fem dagar och det har bjudits på hinkvis med cytostatika. Tillsammans med all antibiotika som behövts för att mota bort de efterföljande infektionerna som ett sabbat immunförsvar innebär känner jag mig som om jag är med i en Matrix-film. De verkar vilja använda min kropp som ett reningsverk för diverse kemikalier.
Givetvis tär behandlingen på mig och mina anhöriga. Jag är ju i första hand make och familjefar och jag lider med min nära omgivning som ska behöva genomgå denna prövning. I andra hand är jag en förvärvsarbetande förvalningsledare inom Region Sörmland och jag kan konstatera att jag lämnade min arbetsgivare i sticket när jag den 20/6 fick cancer-beskedet och morgonen efter infann mig på sjukhuset för inskrivning. Ingen överlämning hanns med överhuvudtaget eftersom inte heller några föraningar eller förvarningar fanns kring min hälsostatus. Den blodsjukdom som uppdagades i samband med höftoperationer 2021 föranledde regelbundna blodprover för medicineringens skull och plötsligt upptäcktes att blodsjukdomen övergått till akut leukemi.
I tredje hand är jag en ivrig hobbyfotograf med framförallt sportfoto som inriktning. Och under mer än 10 år har jag lagt ner mycket tid på att framförallt bevaka och lyfta fram den lokala idrotten i sydöstra Södermanland. Att jag nu skriver detta blogginlägg och på bredare front går ut med min aktuella hälsostatus beror på att min kamp mot cancern uppmärksammats av ett par fotbollsklubbar i samband med ett välbesökt derby på Folkungavallen. Tack IFK Nyköping och Hargs BK för omtanken och stödet och alla som på något sätt hört av sig med anledning av dessa inlägg!
Sannolikt har jag framför mig en fjärde cellgiftsbehandling innan jag senare i höst flyttas över till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där måste jag genomgå en stamcellstransplantation vilket är ett riskfyllt moment. I mitt fall är detta den enda vägen framåt eftersom jag annars kommer att drabbas av leukemi igen tack vare min genetiska felprogrammering.
För den som testat att ligga i en sjuksäng under 10 veckor är min nästföljande information överflödig. Sängliggande bygger sannerligen ingen monsterfysik. Som Nils Ferlin skaldade; ”Ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.” Lägg till lungor som bättre lämpar sig att syresätta en genomsnittlig dvärghamster så har du min nuvarande arbetskapacitet klar för dig. Att bädda sjuksängen eller duscha framkallar ett starkt behov av vila för att undvika att svimma.
Jag är inte först med att drabbas av detta och jag är tyvärr inte den sista heller. Många delar dessa erfarenheter och kanske tycker du att jag raljerar eller uttrycker mig respektlöst. Det är i så fall inte min avsikt, jag försöker vinnlägga mig om att inte glida ner i självömkan och att istället vara rationell men även se på tillvaron med lite humor. Vi har olika sätt att förhålla oss till tuffa tider och utmaningar.
Vad som händer på lite längre sikt vet jag inte. De som redan nu bekymrar sig för hur det ska gå med årets julköttbullar och julkort har tyvärr fog för sin oro. Det finns stor risk för ett mellanår då dessa traditioner inte kan upprätthållas. Och vem jag kommer att vara på andra sidan av allt detta kan jag bara fundera på emellan varven. Förblir jag oförändrad eller ser jag på tillvaron på ett annat sätt? Gör jag andra prioriteringar och kommer jag att upprätta en egen bucket list?
Ta vara på det livet har att erbjuda!
