Kylslaget Koppartorpsbesök

Det finns en person i denna världen som jag känt i hela mitt liv, redan från den första celldelningen. Min tvillingsyster. Vi är inte helt lika varandra, vare sig utseendemässigt eller till sättet. Sedan många år tillbaka bor vi på var sin sida av Sverige vilket gör att vi inte träffas särskilt ofta. I veckan tog vi dock chansen att synka ihop oss öga mot öga för första gången sedan jag diagnosticerades med leukemi. Tanken var att hon och hennes man skulle ha besökt mig på sjukhuset i Eskilstuna men då fick jag feber och det planerade besöket ställdes in. Självklart har vi haft en tät dialog i digital form sedan i slutet av juni men det är trots allt något extra att träffas IRL.

Torsdagen den 14:e satte vi oss i bilen och åkte ner till Koppartorp där Tunabergs kyrkas minneslund är sista viloplatsen för våra föräldrar. Med gravlyktor i händerna strosade vi ut i den påtagligt kalla decemberluften, förbi våra morföräldrars gravplats (som fortfarande är kvar på kyrkogården trots att stenen vid det här laget borde varit borttagen).

Det är inte så ofta jag åker ner till Koppartorp trots att det är relativt nära och väldigt charmiga omgivningar. Allt som oftast har det varit mulet när jag varit där, denna gång sprack molnen isär under den halvtimme vi var på plats. Tack för det!

Med viss ansträngning lyckades vi få fyr på några gravlyktor vid minneslunden och vi gav oss själva chansen att ta ett bonusvarv bakom kyrkan och till Koppartorps "centrum" innan vi korsade landsvägen och genade över den nedre kyrkogården. Minnen från vår barndom bubblade fram då vi under sommarmånaderna ofta åkte förbi Koppartorp på vägen ner till Nävekvarn. Det nästan obligatoriska stoppet innebar en koll på morföräldrarnas gravplats samt proviantering i kyrkogårdens lövhög där mask skulle plockas för fiske på Lilla Krokholmen där vi hade vår sommarstuga.

Efter torsdagens huvudmål i Koppartorp tog vi oss försiktigt fram på de hala vägarna förbi barndomshemmet i Bränn-Ekeby, därifrån mot Palmtorps Allé och Arnö innan vi återvände till Stigtomta. Vi fick några välkomna och välbekanta synintryck och hemma i husvärmen kunde kaffebryggaren bidra till att skänka ytterligare värme. Några eftermiddagstimmar som var värda sin vikt i guld för mig!

Adventsbesök vid Kisäng

Söndagen den 3:e december satte jag mig i min bilen och puttrade iväg till Kisäng. Solen hade vänligheten att visa sig denna första advent men naturligtvis kom en molnslöja och lade sig i vägen under huvuddelen av tiden då jag var på min expedition.

Framme vid badplatsens parkering valde jag att gå tillbaka längst vägen jag nyligen hade åkt för att ta några bilder på välbekanta fotomotiv. På kameran hade jag denna gång skruvat på mitt 85 mm-objektiv som väger förvånansvärt mycket. Mycket glas i den gluggen men oj oj oj vad bra det är. En klassisk porträtt-lins som naturligtvis går att använda till många andra motivområden.

Vinterbesöken vid Kisäng är speciella. Nuvarande snötäcke gör dessutom att det blir lite extra bling i omgivningarna. Å andra sidan är det väldigt vackert där även på somrarna. En sak är säker och det är att det ligger fler båtar förtöjda vid bryggorna under de varma sommarmånaderna. Från bryggorna tog jag den strandnära stigen till badplatsen. En gubbe med krycka bör ta det försiktigt, vilket jag gjorde, och jag tog mig fram men svor över mitt vägval eftersom det till sist visade sig ha bildats små snödrev längst stigen. Jobbigt med hamsterlungor, tandpetarben och försvagade höfter.

Det blev till sist en precis lagom lång promenad för mig och det är trevligt med variation eftersom jag annars tar dagliga promenader i hemmets närmaste omgivningar. Nu hade jag tillgång till en av våra bilar och då gäller det att passa på att göra små utflykter.

Jag har i skrivande stund lagt ännu ett kontrollbesök i Uppsala till handlingarna. Provsvaren är överlag positiva nu när det gått tre veckor sedan utskrivningen från sjukhuset. I nästa vecka har det gått två månader sedan stamcellstransplantationen och vid kommande besök på Akademiska sjukhuset (13/12) görs därför en extra koll på vissa specifika värden. Nästa benmärgsprov får jag längt ända till mitten av januari för att uthärda ...

Fullt vinterläge i Stigtomta

Dagarna innan övergången till december har Stigtomta klätt sig i fullskalig vinterskrud. Det har varit kallt ett tag men med snö på marken och i träden ändrar omgivningarna karaktär "på riktigt". Och det är onekligen tacksamt ur ett fotografiskt perspektiv även om det för mig som icke-vinter-människa tar emot att erkänna detta faktum.

Min ambition att ta dagliga promenader för att hjälpa till i återhämtningen efter den långa sjukhusvistelsen kräver en viss självdisciplin. Samtidigt har de senaste dagarna bjudit på en hel del solsken vilket underlättar när ytterdörren ska öppnas. Dagens lilla runda hade snömotiv som tema och allra mest hemma på Rogstorpsvägen.

För att få variation valde jag denna torsdagsförmiddag att gå ett halvvarv på Tängstaområdet. Mina broddförsedda kängor är jättebra men jag borde nog försöka få fatt på en ispigg till min krycka, den halkar iväg emellanåt. (Problemet är att jag fick kryckorna av en fysioterapeut på Målarsjukhuset och därmed har jag ingen naturlig kontakt på min vårdcentral för att be om en komplettering av kryckorna.)

Vi gör oss redo för mer snö under andra hälften av denna torsdag. Därefter blir det väl min uppgift att tjata på övriga familjemedlemmar tills det är skottat utanför huset. För motionens skull borde jag kanske skotta själv men det är inget alternativ just nu med tanke på hur svag jag är i höfterna och benen. Tittar jag i SMHI-appen så är det fortsatt vinter den kommande 10-dagarsperioden.

Frubäcken i Stigtomtas utkant

Under onsdagseftermiddagen fyllde jag på fågelborden för första gången denna vinter och nu väntar jag ivrigt på att fåglarna ska hitta tillbaka till "mina" solrosfrön. En fin vinterdag finns det därmed tänkbara fotomotiv utanför köksfönstret vilket kan göra att det är värt att rigga kamera och teleobjektiv på det gimbal-försedda stativet och försöka fota några tappra övervintrare. Torsdagens vinterväder bjuder enligt bondepraktikan på en jul som kommer att slaska, så nu vet vi det ...

Absoluta nollpunkten var nära vid Bärsta

Under lördagen visade sig ännu en gång solen i Stigtomta-trakten och det lockade tillräckligt mycket för att jag skulle greppa kameran och ge mig ut i närområdet. Höfterna skickade tydliga signaler att de inte ville ha någon svårare prövning vilket gjorde att jag istället satte mig i bilen och åkte iväg till Bärsta där badplatsen och kärret var tänkta fotomotiv.

På plats vid sydspetsen av Yngaren lärde jag mig snabbt att de västliga vindarna förde med sig temperatur-nivåer som närmade sig den absoluta nollpunkten. Trots att jag klätt mig klokt, trodde jag, frös jag som en whippet där vid strandkanten. Jag lärde mig också att kärret för närvarande är en no-go-zon.

Till lördagens lilla fotoutflykt valde jag min Canon 5D Mark IV och normalzoomen 24-70 mm. Det fick räcka eftersom jag inte ville ha en ryggsäck med fler objektiv som tyngde mina staplande steg. Kanske hade 25 kg extra på ryggen gjort nytta ifall tyngden gjort att jag fått upp kroppstemperaturen några grader.

Vattenståndet i sjön var tämligen högt, inte helt förvånande efter några månader med mycket nederbörd. De senaste dygnens minusgrader har satt sina spår, isen börjar titta fram närmast land och marken var halvfrusen.

Bärsta är en spännande pärla i min absoluta närhet. Tyvärr inte helt inom promenadavstånd (eftersom det innebär en mindre säker promenad längst den smala landsvägen ner mot Jönåker) men med bilens hjälp tar det endast några minuter från Stigtomta.

Någon timme efter hemkomsten hade jag tinat upp och kan tänka mig fler framtida besök vid Yngarens strand. Väderprognosen utlovar dock inget annat än fortsatta minusgrader vilket gör att jag konstaterar att vintern definitivt är etablerad så här i ingången till adventstider.