Det senaste halvåret har jag fotograferat flitigt, ivrigt och entusiastiskt. Allt för att bli bättre. Inte i första hand för att bli bättre fotograf utan för att bli friskare. I början av februari hittade jag en vägg som jag inte trodde att jag någonsin skulle riskera att gå in i. Jag hade lyckats krafsa mig ner till botten av saltgruvan. Stopp. Utbränd, eller som det snarare ska beskrivas "utmattningssyndrom". Jag ska inte trötta dig med detaljer om hur och varför, detta är definitivt fel forum för den typen av spörsmål. Däremot vill jag summera det jag upplevt med kameran som följeslagare när jag nu står i begrepp att åter ta försiktiga steg inne i hamsterhjulet på nytt.
En del i återhämtningen från bottenläget har varit att vara ute i naturen. Promenaderna har varit välgörande både fysiskt och psykiskt. I början av sjukskrivningen var promenaderna knappast behagliga alls, fysiskt hängde jag med bra men i huvudet snurrade det rejält. Sakta började jag se, verkligen se, omgivningarna där jag gick dag efter dag. Och därefter kunde jag fånga upp detaljerna och se skillnaderna från dag till dag.
Någonstans där under vinterns slutskede lärde jag mig också att det är fullt möjligt att uppskatta saker jag aldrig brytt mig om tidigare. Jag lärde mig att en operaaria faktiskt kan ge ståpäls och att klassisk musik också kan vara riktigt häftig. Omgivningen har visserligen tittat snett och emellanåt gjort sig lustiga över denna plötsliga vidsynthet. Jag har tagit det med jämnmod. Att lyssna och ta in nytt har varit välgörande. Musiken har inte varit mitt följe så ofta på promenaderna då naturen själv erbjuder så mycket hörvärt. Hur många fågelläten finns det egentligen?
Med kameran och fotograferandet har jag intuitivt känt att jag haft verktyg för att fånga och dela med mig det fina vi har runt omkring oss. I det lilla finns det stora! Jag har rekommenderats av en beteendevetare att bara göra saker som jag gillar (nåja, ta det med en nypa salt.) För mig har uttryck i bildform varit melodin. Jag har försökt fånga det vackra för att därigenom styra mig själv åt rätt håll.
Vi lever i en värld där intrycken är många. Det krävs allt mer för att vi ska reagera. Pang, boom, pow och vi blir lätt avtrubbade samtidigt som sensationerna behöver vara allt mer och bättre. När jag i bloggen skrivit att jag tycker det är spännande eller häftigt med en iskristall, bofinkens sång, en blomma i dikesrenen eller vindens rassel i kornfältet har jag verkligen menat det. I det lilla finns det stora! Även här har jag från delar av omgivningen fått höra att "vad är det för spännande och häftigt med det?"
Sommaren har varit lång och varm. När mina vedermödor under våren långsamt tagit mig framåt har jag sedan fått sällskap av mina två yngsta döttrar (8 och 10 år) som plötsligt hade sommarlov och ville ha mat, omväxling i vardagen och markservice. Det har varit en behaglig period med kvantitetstid istället för den annars så rumphuggna kvalitétstiden som ska jagas. Jag har t.o.m. fått höra "nej, måste vi åka och bada idag med...!?"
Jag är inte någon avgrundsdjup själ. Önskar att jag kunde ha lite mer mindfulness i mig och allra helst efter den resa jag tvingats ta senaste halvåret. Men allt stannar inte av här och nu bara för att jag förhoppningsvis nu är redo för att i försiktig takt återgå till yrkeslivet. Om inte annat finns framtiden där för att göra något vettigt med.
Ta hand om dig, ingen annan kommer att göra det lika bra som du själv kan göra!
