Energiknippe

Ännu en gång har vi fått förmånen att ta hand om den franska bulldogen Enzo. Han är lite knäpp, när jag själv gjort mig redo för en långpromenad och mega-rastning då vill han nästan omgående gå inomhus igen. När jag klär på mig lite slarvigt för att bara låta hunden kissa av sig så vill han vara ute i en evighet. Knäppgök.

Springa i snön = jättekul

Ett äkta fralla-ryck

Och upp för trappan till tomtens skogsbacke

När en nio månader gammal hund ska underhållas behövs uppenbarligen inte några större åthävor. Den är ganska duktig på att hitta på saker alldeles på egen hand. Enzo äter dessutom allt (tror han) vilket betyder att man får vaka som en hök över vad han försöker stoppa i sig. Jag trodde mest att det var retrievrar (läs "labradorer") som inte har tillstymmelse till stoppa-i-munnen-filter.

När man inget hellre vill än bli vän med kaninen...

...och den rackarn dissar en gång på gång och gömmer sig i sin bolåda.

Dagens spontana hundfotografering gick osedvanligt uselt. Jag tog en av kamerahusen som jag använde under lördagskvällen då jag fotograferade ishockey. Glömde att kolla inställningarna och lyckades fota 30 närapå kolsvarta bilder. Kameran inställd på "manuell" och helt knasiga värden. Jag måste chimpa mycket mer än vad jag gör, tydligen.

Med sikte rakt mot kameran

Att autofokusen ska hinna med när objektet rör sig rakt mot kameran är ingen självklarhet. Gång på gång kom Enzo ångandes mot mig och han struntade högaktningsfullt i att jag ville ta snygga bilder på honom. Vilken nonchalant modell!

Bättre så, stilla och med blicken fäst mot kameran. Och mossa hängandes ut ur munnen...

Nu tar jag sikte på att förbereda eftermiddagens futsal-träning. Utan fransk bulldog. Det är lugnast så.

Faluröd vinteridyll

"Hej mitt vinterland" rullade runt i mitt huvud. Den skrikiga och grälla rösten som hurtfriskt förkunnade att det var najs med snö och vinter var inte ett dugg välkommen i mitt medvetande. En av de mest påtagliga nackdelarna med vintern är väglaget. När jag åkte ner till Norrköping vid 7-tiden på fredagsmorgonen kunde jag givetvis själv välja tempo men hur fredar man sig på motorvägen från de som uppenbarligen tror sig ha mycket, mycket bättre vinterdäck än vad man själv har?

Och sedan är det ju det där med snöskottningen. Jag var ändå mer än nöjd med att det handlade om en fjäderlätt snö som behövde flyttas på lördagsförmiddagen. Vardagsmotion? Javisst men med tanke på att det just nu är ett tjockt istäcke längst där nere under snön så är det tusan så mycket mer än vardagsmotion. De enda som riktigt jublar är väl gipstillverkarna som levererar till regionens lasarett för glatta livet.

Någonstans djupt inombords finns det ändå en tacksamhet över att det slagit om till riktigt vinter. Det blir onekligen vackert där ute i verkligheten när landskapet inbäddas i ett vitt och fluffigt täcke. Dock ska ju skiten smälta så småningom...

Det kommer mer snö enligt väderprognosen och jag slipar snöröjningsredskapen och håller mig redo. De som äger längdskidor jublar säkerligen eftersom de ges chansen att uppleva glädjen med fastklibbad snö, bakhalt och ständig uppförsbacke. Det är i alla fall mitt minne av hur det var att åka skidor på tvären under uppväxten. Som tur är har jag hållit mig ifrån den aktiviteten sedan jag gjorde lumpen.

Den sötaktiga doften från nyhuggen asp var påtaglig

Vi är i slutet av januari och det lär inte bli lika mycket snö detta år som under de extremt snörika vintrarna i början av detta årtionde. Nederbörden behövs hur som helst så jag är glad och tacksam även om det som faller kommer i fast form.

Falurött och vit snö är en tilltalande kombo. Bland bilderna i dagens blogginlägg dominerar motiven med landsbygdens röda träfasader tillsammans med den nyfallna snön.

Efter en runda där jag bitvis slet hårt för att ta mig fram genom snön och över isen (trots broddar under sulorna) pustar jag ut en stund inomhus. Lugnar nerverna och konstaterar att jag inte kan göra något åt det nordeuropeiska vintervädret. Kämpar vidare.

Dags att dra till skogs

Det är en väldig lycka att äga ett par bra vinterkängor med broddar under hela sulan. De är inte lika åtråvärda i augusti men nu i halkjanuari är de värda sin vikt i guld. (De väger förhållandevis lite vilket innebär att man uppfyller detta påstående utan större besvär.)

Tomten håller tappert sin post trots att julen passerat med råge

Solen strålade över Stigtomta när jag vaknade efter en välbehövlig sovmorgon på söndagen. Jag bestämde mig för att ta en runda med kameran och denna gång fick det bli skogen. Vår "egen" skog väster om Tängsta-området. För mig blir det oftast de öppnare vidderna men det är trots allt något väldigt speciellt med en skogspromenad.

Hackspetten jobbade hårt i kylan

Skogspartiet vi har är inte jättestort men faktiskt väldigt fint. Att det är ett populärt strövområde skvallrar myllret av stigar om. Barrträden sträcker sig högt upp och den gröna mossan ligger som ett mjukt täcke på marken. Här och där ser man var vildsvinet vänt på marken i sin jakt på något ätbart.

I en fuktigare sänka står några enorma aspar

Bortom skogsdungen finns en åtel och ett jakttorn för att decimera (?) vildsvinsbeståndet 

Jag kunde för en gångs skull inte riktigt bestämma mig för vilket objektiv som skulle få följa med på promenaden. Därför hade jag en ryggsäck på ryggen med ett par alternativ. Jag började med mitt 70-200 mm-tele men skiftade efter en stund till 17-40 mm-vidvinkelobjektivet. Mitt macro-objektiv följde också med men det slapp jobba denna gång.

Ofördelaktig belysning på den enorma eken som stod i skuggan från skogen

Pulkabacken i Tängstaområdet är just nu en stenhård isbana

Familjen tillbringade några eftermiddagstimmar inne i Nyköping hos näst äldsta dottern och på vägen hem till Stigtomta stannade jag som hastigast till för att ta en bild på ett motiv som jag spanat in några dagar tidigare. Ibland blir det ju så att man ser något genom bilfönstren som tilltalar men inte kan fotograferas exakt i den stunden. Detta motiv flyttade inte på sig så mitt stopp vid 17-tiden gav mig den bild jag ville ha.

Fors gamla fabriksområde med Nyköpingsån i förgrunden

Jag ser i väderprognosen att jag riskerar att skotta mer än en gång denna vecka. Måndagskvällens svordomar är avklarade men till helgen verkar det vara dags igen. Håll för öronen om du är i eller passerar Stigtomta den kommande veckan...

Mellan futsalmatcherna

Lördagen tillbringades tillsammans med spelarna och ledarna i Stigtomta IF:s F02-04. Vi steg upp i ottan, samling klockan 07.15 vid klubblokalen, för gemensam resa norrut. A-slutspel i futsal för klassen F15/16 i Vilstahallen som ligger i kanten av Eskilstuna. Ett uppdrag som på ett alldeles utmärkt sätt både räckte och blev över. Mellan match nummer två och tre fanns en lucka med tid för både lunch och vila, en stund som också räckte till för att ta sig ut i det närliggande rekreationsområdet.

Med hjälp av konstsnö han man fått till ett skidspår vid Vilstaområdet

Vädret och de vinterlika förhållandena lockade ut folk till skidspåren och slalombacken. Denna lördag skulle det säsongspremiär i backen men tyvärr gick liften sönder och det dröjde flera timmar innan de fick ordning på den (läste jag om i Eskilstuna-Kuriren).

Jag hade tagit med mig min gamla Canon 5D Mark II och mitt jättegamla Canon EF 50 mm f/1,8. Grejor som uppgraderats till nyare och bättre saker. Det slog mig hur förbaskat mycket det billiga (men otroligt skarpa) objektivet vinjetterar. Något jag aldrig tänkte på när jag använde objektivet på en crop-kamera. Hur som helst är jag inte så försiktig med just dessa grejor längre och då kunde de följa med i min delvis obevakade fotbollsväska till en idrottshall i bortre kanten av Södermanland.

Där de skjutit konstsnö till skidspåret fanns spår i naturen efter fruset vatten

Under en inte helt molnfri himmel kunde jag trampa runt en stund i snön. Byta luft i lungorna och lugna nerverna efter de två inledande futsalmatcherna (som båda slutade oavgjort). Vilsta-anläggningen gav riktiga vintervibbar, här rådde artificiell vinter för de som föredrar motion och nöje på det vita underlaget.

Jodå, väen vår tredje och avslutande futsalmatch slutade oavgjort och vi kunde åka från Eskilstuna vid 14-tiden. Morgonens -11 grader byttes ut mot nollgradiga temperaturer mitt på dagen.

Fjösvinter

Till min stora och odelade glädje är vintern så här långt beskedlig. Åtminstone sett till snömängden. Hittills kan jag summera en insats på snöskottningsfronten utanför villan i Stigtomta. Utmärkt. För de som kränger spolarvätska har det med stor säkerhet varit en kanonsäsong, slasket på saltade vägar runt nollgradersstrecket ger klirr i kassan av de ideliga påfyllningarna i bilarna.

Har tåg behov av spolarvätska?

Att snö och kyla behövs för vår nordiska natur kan inte förnekas. Och när den väl har fallit är den onekligen ganska grann att skåda på håll. Nu är jag lagd åt det hållet att jag nöjer mig med det lilla och frosten i söndags räckte för att jag skulle vara belåten.

Skillras ladugård

Den observante har kunnat notera att vi verkligen går mot ljusare tider. Då syftar jag på jordlutningen och inte på något annat, till exempel samhällsrelaterat. Solens ökande närvaro är ett faktum och det märks, allra helst de dagar då molnen skingrats på morgnarna och eftermiddagarna.

Allén upp till Åsby

Åsby

För dig som hoppas och tror på snörika vintrar finns fortfarande chansen att få lägga ögonen på ett helt kritvitt landskap. Om så skulle bli fallet står jag redo, i givakt, på farstukvisten med skovel och snösläde redo. Och kameran eftersom omväxling förnöjer i det fotografiska bildarkivet.

Nu tar vi oss an årets tredje vecka med oförtruten kraft och optimism. Tjo på er!