Sista vinterdagen!

Jag kröner vinterns sista dag (enligt min almanacka) med ett klassiskt blogginlägg; helt osammanhängande både i text och bild och med foton utan direkt tema annat än att de är tagna i utkanterna av Stigtomta. Som trogen bloggbesökare vet du att de flesta av alla inlägg här är ungefär på det viset.

Baksidan av Berggrenska huset

Idag fick det bli en långpromenad. Den första på en hel vecka och den var så välkommen. För ovanlighetens skull fick traskandet anstå till 14-tiden. Jag brukar ju vilja ge mig ut på förmiddagen men en inbokad fika med min gamla mor lade hinder för den schemaläggningen. Gott så och ännu en semla detta år.

Stråk av gäss söker sig förbi oss nu. Några mellanlandar på det gamla flygfältet.

Att jag plockade ihop min gamla 1D mark III med mitt 100-400 mm-objektiv för promenaden hade sin orsak. Nästan alla annan kamerautrustning ligger nedpackad i största kameraryggsäcken för kvällens prövning, mingel-fotografering. Ja, någon gång ska vara den första och har jag nu blivit ombedd i kombination med både egen nyfikenhet och svårigheter att säga nej så är det bara att ge sig i kast med det.

I kanten av diket bakom Stora Ramshult har marken tinat och vildsvinen har bökat efter käk.

Vad gör man inte när en bekant frågar om hjälp? Den tidigare tillfrågade fotografen lämnade återbud i sista sekunden. Man skulle kunna vända på steken och påstå att jag faktiskt gör vad som helst för att slippa undan Melodifestivaleländet. Vad som helst.

En uttjänt (?) pärla vid Salinge

Hur som helst var det lite synd att jag inte väntade ytterligare en timme innan jag gav mig ut på dagens promenad. När väl molnen sprack isär och solen tittade fram hade jag gått mer än halva sträckan. Det blev både finare och skönare ute som i ett trollslag. Å andra sidan finns det anledning till viss oro då söndagens väderprognos hotar med regn, en gnutta snö och allmänt ruskväder.

En snygg blondin som jag träffade bakom Salinge

Inga träd ska tillåtas växa till himlen så därför är det väl bäst att vädret hackar och tvekar ett tag till innan våren briserar med full kraft. Jag är nöjd med de steg som hittills tagits även om jag förvånades över att det fortfarande ligger snö både här och där.

I norrlägen är snön fortfarande ett inslag i naturen

En fördel med min fotoblogg, som nu precis påbörjat sitt tredje levnadsår, är att jag kan titta på gamla bilder och jämföra bl.a. vårens framsteg. Denna vårvinter är hittills ganska jämförbar med fjolåret men inte i närheten av våren 2013 som var en seg historia där vintern aldrig ville släppa sitt grepp.

Rovfågel modell större

Samma rovfågel men fortfarande på långt avstånd från mig

Tyvärr har årets februari givit på tok för få blogginlägg. Jag har gjort mig upptagen i helgerna med andra saker och slarvat med promenaderna. Ännu är det lite för mörkt på kvällarna när jag kommit hem från jobbet för att ge mig ut med kameran. Antalet inlägg är också jämförbara månad för månad här i bloggen. Självklart bör jag låta bli att jämföra "produktiviteten" med 2013 då jag ju gick sjukskriven huvuddelen av året.

Tall mot den allt molnglesare februarihimlen

Jag kan ha dåligt samvete för att jag inte promenerat som jag ska men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte skapar foton till blogginlägg. Någon måtta får det vara, särskilt med tanke på att jag fotat precis lika mycket nu som tidigare. Det har bara blivit andra typer av fotograferingar. Jag tänkte på det när jag gick Salingerundan idag och kom fram till att foto för mig är en passion. På både gott och ont.

Bakom träddungen skymtar Stigtomta Kyrka

Att göra något med stor passion betyder inte att det per automatik blir bra. Här gäller det att se upp och passa noga på sig själv så att man inte tror sig vara något inom det område man valt att brinna extra mycket. Du vet, ungefär som de som helt utan distans och självkritik ställer upp på Idol-uttagningarna. De kan faktiskt vara rent usla men ingen i omgivningen har hjärta att säga något för att de vet att personen ifråga älskar att göra just den grejen.

Dagsaktuell status i magnoliaträdet utanför skolan

Några passionerade flanörer såg jag inte till denna eftermiddag. Förmodligen föredrar de flesta Stigtomta-bor att få motionsrundorna avklarade på helgförmiddagarna. Jag såg minsann fotspår i lervällingen på grusvägarna som avslöjade att jag inte var först med att gå där idag.

Hasseln har nu låtit sina hängen spricka isär helt och hållet. Atjo, alla allergiker.

Innan jag ställde ifrån mig skorna hemma på skohyllan så stannade jag till utanför huset och plockade ytterligare tre motiv. Den halva månen tog sig bra ut med en liten skogskant i nederkant av bilden så att man som betraktare får lite perspektiv.

Eftermiddagsmåne

I luften ner mot änden av Hallbosjön var det ett väldigt liv. Jag hörde vad det var men såg inte mycket av gässen som flög bakom några trädridåer. Plötsligt dök ändå tre gäss upp som gav mig chansen att avbilda dem.

Tre gäss på väg att ansluta till artfränderna vid Hallbosjön

En stund i stillhet vid fågelbordet gav dagens sista fågelbild. Min närhet skrämde iväg alla fåglar utom en liten tuffing. Blåmesar är 10% tuffare och modigare än de flesta andra små dunbollar. Elakast vid fågelbordet är nog nötväckan men den lilla mesen vinner min respekt!

Jag ser dig, du ser mig.

Nu ska jag snofsa till mig så att jag inte inte skrämmer folk på kvällens mingel. :-)

På söndag är det vår...

... men jag utropar våren redan idag. Say what? Jo, mars är i min sörmländska världsuppfattning en vårmånad och på söndag är det 1:a mars. Nu kan man alltid diskutera huruvida kalendern eller rådande väder ska styra hur vi definierar årstiden vi har för stunden. Kanske har vi metrologisk vår redan nu. För det krävs att det är över nollan sju dagar i sträck. Men det har varit frost ett par mornar denna vecka och då är det nog kört ur ett vetenskapligt vår-fastställande.

Tydlig snögräns

Dagens lunchpromenad skulle ske i härligt solsken hade jag tänkt. Hela morgonen och förmiddagen var solen framme och lagom när jag ställde ut skorna kom naturligtvis en molntapp som skymde solen 24 av de 25 minuter jag var ute. Tack.

Rester från fjolårets sniglar

Jag styrde som vanligt stegen till Stora Berga ute på Skavsta. En något lerig grusväg ersattes så småningom av ett parti framför det gamla huset där snön fortfarande låg tämligen opåverkad. Till min glädje och förvåning hade vintergäcken hittat upp ur det torra gräset som smält fram sista metern framför det gamla husets vägg. Det är visserligen där stenhuggarkonstnärerna placerat sina granitblock, men några ton sten ska väl inte få hindra vårens små guldstrålar att skina?

Vintergäcken vid Stora Berga kämpar både mot snö och stenbumlingar

Tänk att det nästan är exakt ett år sedan jag noterade de små vintergäcken framför Stora Berga för första gången. Alltså kan vi säga att vi ligger i fas med fjolårets vår. Den 26:e februari 2014 skrev jag detta blogginlägg.

Välkomna livstecken i form av vintergäck

Plötsligt nådde en solstråle ner

Nu bör jag vara lite försiktig med att utropa våren redan. På samma sätt som att en svala gör ingen sommar så bör vi förhålla oss till vintergäcken. Bakslag lär komma men vi vet att vi är på rätt väg!

Dagsfärska vårtecken!

Jag stormar vidare mot nya äventyr!

Bakslag?

Är det ens möjligt att prata om bakslag för att det kommer mer snö den 22:a februari? Nej, egentligen inte men efter den senaste tidens milda väder känns det som att inte bara jag utan även delar av naturen tagit ett ordentligt sikte mot våren.

Stigtomta Kyrka omgiven av ett vintrigt landskap

Stentorp inbäddad i nyvitt

Dagens iakttagelser:
Det var betydligt jobbigare att gå i den nyfallna snön än vad jag trott på förhand. Visserligen slaskade det underifrån men det 5 centimeter tjocka snötäcket var krispigt och kallt på toppen. Även hästen som gått längst min väg tycktes påverkad av underlaget.

Hästens hovar rev upp stora kokor med tydliga märken av skor och broddar

Vårtecknen består inte bara i att talgoxar, blåmesar och andra övervintrare fått luft i lungorna och numera ger ifrån sig en ökande ström av kvitter. En ensam svan kom flygande i nordlig riktning högt över mitt huvud.

En smula optimistiskt av mig att fota en svan med 100 mm-objektiv...

Snödroppen hemma har väckts ur sin dvala. Den står i skydd under en tuija men det innebär också att den i praktiken alltid är i skugga.

Snödroppe hemmavid

I hasselsnåren visar vårens speedkula hasseln att det nu börjar vara dags att göra sina hängen redo för våren.

Hasselns hängen börjar blåsa upp sig

Hasselhängen

Utöver dessa vårtecken slog det mig efter dagens promenad att ungefär 95% av alla som köpt och använder promenadstavar borde låta dem stå kvar hemma. Bättre att röra armarna ordentligt längs sidorna av kroppen än att gå med armarna stelt framför sig och peta lite löjligt med pinnarna i ett ivrigt småklapprande. Hur tänker de? Är vandringsstavarna till för att träna upp handlederna och finmotoriken i händerna ber jag om ursäkt för då har jag missförstått hela grejen.

Träd nedanför prästgården vid Skillra

En delvis solig och skön promenad ersattes de sista kilometrarna av ett mulet blåselände. Det var plötsligt inte alls skönt. Men det är väl så det ska vara, en smula upp och ner med väder, vind, vår och vinter i en salig röra.

Takdropp i söderläge

Dags att göra sig redo för dagens fotbollsträning med tjejerna i Björkvikshallen. Förra söndagen var det torr och fin vägbana men idag kan man nog vänta sig sämre väglag på den något krokiga och smala landsvägen. Vinterdäcken sitter trots allt kvar på bilen vilket känns bra.

Av nattens snöande har is bildats på trädens grenar

Ha en fortsatt fin söndag!

I fädrens spår...

...men knappast för framtids segrar. Dagens blogginlägg är mer uttalat viktigt för mig själv än något annat jag tidigare publicerat. Möjligtvis finns ett par blogg-besökare (mina systrar?) som också förstår att uppskatta det dokumentära i bildinnehållet. Jag är mycket medveten om att bilderna inte är varken vackra eller särskilt fotografiskt spännande. Det förstod jag redan innan jag åkte iväg till dagens promenadmål i gråmulet väder. Det finns inget spektakulärt i motiven. Inget blingbling eller buzz.

Bränn-Ekeby

Det är bilder från min uppväxtmiljö. Bränn-Ekeby, 7 km söder om Nyköping längst vägen ner mot Nävekvarn. Att jag inte dokumenterat mina uppväxttrakter slog mig som en klubba i huvudet när jag häromdagen pratade med en jobbarkompis som berättade att hon åkt genom byn.

Hustru och de två yngsta döttrarna framför Dalhem, huset till vänster där jag växte upp

Dalhem från en något annan vinkel

Det har nu gått 29 år sedan jag flyttade från huset i Bränn-Ekeby och in till mitt första egna boende inne i Nyköping. Året var 1986 och knappt 10 år senare sålde min mor huset som nybliven änka och bosatte sig även hon inne i staden. Åren går och mycket har hänt i Bränn-Ekeby sedan jag slutade att besöka byn regelbundet. Jag erkänner utan omsvep att de nybyggda husen inte intresserar mig ett dugg. Jag vill se hur de äldre husen, de jag känner till från förr, ser ut idag snart 30 år senare.

Hällen

Min allra bästa barndomsväns morfar bodde i Hällen. En tomt styckades av en liten bit från Hällen och jag fick vara med att se kompisens familj bygga upp ett stort och jättefint hus i kanten av ängen mot den stora och spännande skogen. Nu bor min barndomsväns mamma i Hällens ursprungsbyggnad men vilka som bor i det hus hon och hennes make en gång byggde har jag ingen aning om.

Min barndomsväns uppväxtplats vid Hällen

Det är lätt att distansera sig. Jag har inte haft någon direkt anledning att bibehålla kontakten och den sinnliga närheten till Bränn-Ekeby. Under årtionden har det byggts nytt, husförsäljningar och flyttar har gjorts utan att jag har en aning om vem eller vilka som rört sig i området.

I den lilla stugan bodde en äldre dam som hade en hund som emellanåt smet och jagade oss barn

Bränn-Ekeby är en by. Ingen bygd. Det går inte att jämföra med de mer isolerade samhällena Ålberga eller Björkvik. Byn tillhör Nicolai församling och någon kyrka finns inte utan man hör till stan i detta avseende. En gång i tiden fanns ändå en affär, Lövsta handel.

F.d. Lövsta handel, en gång en viktig plats i lantsortsbyn

Jag har flera minnen från det som i mina yngsta år var en traditionell lanthandel med köp över disk med mera. Det blev sedermera en liten ICA-butik med modernare form av kassa. Jodå, i sådana här fall är det lätt att bli en smula nostalgisk.

Sandstugan, ett par stenkast från föräldrahemmet och ett hus min äldre syster bodde i några år

Jag mer eller mindre tvingade mina två yngsta och fortfarande hemmaboende döttrar följa med på dagens utflykt. De har ingen som helst känsla för utflyktsmålet och tyckte nog mest att det var en ganska tråkig promenad. Det är ju inte någon strandnära lyxmiljö vi pratar om eller en enorm lekpark som jag växte upp i. (Även om barndomens lek i skogarna runt om kändes som att man ändå bodde på världens bästa ställe.) Jag förstår deras grundinställning och låter dem ha sina tankar men förhoppningsvis kan de med mer vuxet perspektiv minnas att de varit vid sin pappas uppväxtmiljö.

Lövhagens skola

Den gamla nedlagda skolan Lövhagen har spelat en oerhört stor roll i min uppväxt och förmodligen på sitt sätt bidragit till att forma mig till den jag är idag. Här var samlingspunkten för oss unga och vi enades under IOGT-NTO:s ungdomsförbunds stadgar i allt från teater, föreningskunskap, drog- och alkoholutbildning till idrott, lek och kamratskap. Jag har varit inne i skolan ett par gånger sedan jag flyttade från Bränn-Ekeby och minnena dränker mig nästan när jag går in genom ytterdörren. De kompisar och äldre som fanns i denna miljö under mina tonår har alla en plats i mitt hjärta.

Ett hus jag aldrig varit närmare än idag (vad jag minns) är det gamla pumphuset som ligger ute på gärdet i korsningen mellan Nävekvarns- och Oxelösundsvägen. Sedan flera år har det bedrivits någon form av café och ateljé i pumphuset men så var det definitivt inte när jag var en liten knodd. Jag minns bara en olycksalig kurvtagning på cykel i "120" som slutade i diket utanför pumpstationen i mina yngre år.

Bränn-Ekebys gamla pumphus

En luggsliten entré till pumphusets tomt

En mer kommersiell inbjudan till den gamla pumpstationen. Särskrivet och fint...

Det jag skriver här är min verklighet. Så här minns jag. Dessa är de ställen jag har en relation till. Du får ingen underbyggd faktabas av mina ord och bilder. Ingen historisk karta att placera runt Bränn-Ekeby. En by som jag vill minnas fått sitt namn efter en kvinna som ropat "bränn icke byn" till ryssarna när de en gång i tiden stövlade och skövlade på vår mark. Skröna? Ja, förmodligen även om vi vet att bl.a. närliggande Ryssbergen också har en koppling till den berättigade rysskräck som en gång funnits här hos oss på ostkusten.

Här låg en gång Bränn-Ekeby gård, nu ett modernare hus som en barndomsvän bebor 

Jag såg till att förlänga promenaden ner mot den ursprungliga Bränn-Ekeby gård och in på en grusväg förbi den gamla gården Backa och slutligen vände vi där vägen tar slut uppe i skogskanten. Jag ville dit eftersom min äldsta syster varit med och satt sin prägel på landskapet genom att bygga ett hus där. Det är sålt i ett par omgångar sedan dess men jag kände att jag ändå ville dokumentera den lilla delen av vår stora värld.

Den gamla gården Backa

Till vänster ser du min äldsta systers tidigare hus

Jag fotade de allra flesta bilderna idag med mitt vidvinkelzoom, EF 17-40 mm/4.0. Det funkar för landskapsfoto men de enda tillfällen där jag riktigt tyckt att det överraskat positivt är i tighta sportsammanhang. När vi vänt vid min systers gamla hus bytte jag objektiv till mitt 85 mm-objektiv. Det har verkligen puffats undan och fallit i glömska. Förra vintern använde jag det vid handbollsfotografering eftersom det är ljusstarkt och snabbt men egentligen är det värt flitigare användande.

Mitt promenadsällskap i mina uppväxttrakter

En lantlig detaljbild

När vi närmade oss platsen där jag valt att parkera bilen passerade vi ännu en gång mitt ursprungliga föräldrahem. Jag passade på att ta ett par bilder på barnen framför huset och sedan bad jag hustrun ta en bild på mig framför Dalhem. Kan ju vara kul att ha när gubben blir ännu äldre...

Bloggaren framför Dalhem i Bränn-Ekeby

Som du kan se är inte bilderna några kioskvältare. Ibland är det dock viktigast att dokumentera, och så kände jag idag. Kanske kan det intressera någon annan men troligtvis är detta en liten parentes för alla utom undertecknad.

På återhörande!

Fokus på ofokusering

Det har inte saknats fina dagar att fota på den senaste tiden. Februari har brutit gråmånadernas väderläge och bjudit på solsken lite då och då. Där solen nått fram har den isbelagda bottenytan anfrätts så till den milda grad att man kan skönja barmark. Mildvädret har måhända bidragit till att grusvägarna varit en smula leriga. Ändå har jag inte varit ute i friska luften såsom jag borde. Promenaderna har uteblivit. Fritiden har vikts åt annat än vandrande med kameraremmen runt nacken.

Frekvent fotade trädstammar bakom vakten vid Skavsta

Jag har fotat en del, det har du kunnat se här i bloggen. Om jag fokuserat på något med en kamera inblandad har det varit sport. Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt fokuserad för att företa den typ av fotografering som oftast leder till att bilder hamnar i min fotoblogg.

Ännu finner jag bara fjolårets vissna växtlighet

Nu känns det inte som att det är hela världen. Bilder kommer att tas när tillfälle ges, jag oroar mig inte för det. Idag blev det en lunchpromenad till den övergivna gården Stora Berga på Skavstaområdet. Det var länge sedan sist. Ingen hade varit framme vid huset sedan senaste snöfallen, sista biten upp till huset är inte plogad.

I väntan på en stenkonstnärs bearbetning

Stenhuggarnas stenbumlingar och granitblock ligger orörda där de en gång lastades av. Tyvärr har de landat på marken framför huset där jag ifjol fotade vintergäcken när våren kommit lite längre än nu. Synd, de gula små blommorna växte så fint där i det torra gräset.

Mitt på vintergäckens växtplats...

Jag fotade med macroobjektiv idag och det var väldigt länge sedan sist. Det blir en vana, en vana att se både den lilla världen och landskapet i ett 100 mm-perspektiv. Och därmed kommer ringrosten snabbt om man under en period väljer att titta på omvärlden i annat perspektiv. Jag har varit lite mer vidvinklig den senaste tiden, t.o.m. i sportsammanhang (freestyle i skidbacken och basketmatchen) fotades med mitt 17-40 mm-objektiv (i olika stor utsträckning.)

De gamla brännässlorna håller stjälkarna fria från snö

Hemma runt fågelbordet surrar den allt större mesflocken. Till min glädje finns både domherrar och steglitsar bland pilfinkarna, blåmesarna och talgoxarna. En och annan talltita kommer förbi ibland. Och plötsligt är alla borta när grannens katter glider in i handlingen. Jag tror inte de aktuella kattskrällena är särskilt begåvade jägare men de kanske lär sig. I detta fall hoppas jag de är för ofokuserade och tröga för att snappa upp fågeljaktens konster.

Två polskregistrerade och identiska långtradare i väntan på förarbyte (via Wizz Air kan jag tro)

Dagen till ära har jag intagit en semla. Det hör liksom till på fettisdagen. En tacksam tanke går till den arbetskamrat som ordnat fram en rejäl laddning semlor till oss alla på jobbet. Tyvärr måste jag erkänna att jag faktiskt ätit en semla innan den rätta dagen. Det var för ett par veckor sedan då det blivit ett liknande bakverk liggandes efter ett kompisbesök som min hustru haft i vårt hus. Semlan riskerade att bli torr och gammal och det kan ju icke tillåtas...

Dagens läckerhet och fröjd

Mot nya mål och äventyr!