En halvtimme räcker långt

Efter att ha suttit kvar lite för länge på jobbet konstaterade jag på hemvägen att dagens regn- och ruskväder tycktes ge vika för en solnedgångskväll. Sweet. Ombyte, kamerariggning och ut. Jag hade inte mer än drygt 30 minuter på mig innan solen skulle gå ner.

Tranor på väg till artfränderna vid Hallbosjön

På de första femhundra meterna hade 4 stora samlingar tranor trumpetat sig fram över mitt huvud. På förhållandevis låg höjd. När jag sedan kom lite närmare Hallbosjön, dit de gärna söker sig under september, såg jag på håll hur många hundra tranor cirkulerade i luften. Wow, är det nu de ger sig iväg? Eller imorgon? Det dröjer inte länge hur som helst.

Majsfältet står orört ett tag till (med Skillra i bakgrunden)

Det var både blött och lerigt på grusvägen under mina fötter. Vid mer än ett tillfälle trampade jag ner i vattenpölar eller gled runt på klibbig lera. Måste man titta ner på var man sätter fötterna när det finns så mycket att se ovan markhöjd?

Alens löv verkar vara föremål för någon slags sabotage. Eller frosseri.

Det var en ren njutning att komma ut en sväng ikväll. September har detta år inte alls blivit en utomhusmånad för mig (om man undantar alla fotbollsträningar m.m.) vilket är synd då den har så vansinnigt mycket naturskönt att erbjuda.

Rödklövern verkar fortfarande trivas

Det har regnat en hel del de senaste 10 dagarna. Så till den milda grad att inte ens några dagars sol och uppehåll klarat av att torka upp marken.Gräsmattorna är så vattenmättade att det sipprar fram vatten när man går över dem.

Jag vände på klacken relativt tidigt längst grusvägen på andra sidan TGOJ-banan. Solen hade några minuter kvar av livgivande ljus innan den skulle ner under horisontlinjen. Jag hade lite trädgårds- och inomhuspyssel att göra. Någon måtta på förlustelserna måste det ju vara, ute och nöjespromenera kan man väl inte vara hur som helst?

Septembersolnedgång

På återhörande!