Sommarpärlan Nävekvarn fortfarande i vinterdvala

Onsdagens lilla bilutflykt tog mig från Koppartorp till Nävekvarn. När jag klev ur bilen på parkeringen nere vid bryggorna kändes allt väldigt bekant. Inga stora eller dramatiska förändringar sedan årtionden tillbaka, skönt. Jag konstaterade att sommarsäsongen ännu inte dragit igång med full kraft, fortfarande igenbommat här och där men antagligen på väg att vakna upp ur den långa vinterdvalan. Givetvis satt några "gubbar" på ljugarbänken utanför båtklubbens lokaler men de är nog där oavsett om turistsäsongen dragit igång eller inte.

Jag har haft ruskigt svårt att bli bättre i min opererade höft. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag tränar, ingenting verkar ha någon positiv effekt. Den senaste veckan har jag dock märkt att jag haft något som liknar träningsvärk vilket jag tar som ett gott tecken. I slutet av april vägde jag som minst sedan jag lades in på sjukhus i juni -23. Återkommande virusinfektioner och därefter tumören i halsmandeln med efterföljande behandlingar har påverkat mig fysiskt (och mentalt). I fasen mellan den andra och den tredje antikropps-behandlingen mot tumören vände dock vikten uppåt och jag har successivt känt mig lite piggare. I början av innevarande vecka fick jag en fjärde behandling eftersom undersökningar pekar på att tumören förvisso har gått tillbaka men inte försvunnit helt.

Folkets Park i Nävekvarn

I kommande vecka ska jag ännu en gång till Akademiska sjukhuset i Uppsala och i samband med mitt besök till "min" BMT-mottagning för kontroller ska jag även träffa en av sjukhusets onkologer. Min leukemibehandling samt efterföljande vård har hanterats av hematologerna ("bloddoktorerna") men lymfomet i tonsillen är något som onkologerna kan bättre. De har tidigare tillfrågats om behandlingsmetod m.m. men faktum är att de ännu inte har träffat mig som patient. På onsdag råder vi bot på detta och då får jag chansen att bli mer insatt i hur de tänker sig den fortsatta behandlingen. Förhoppningsvis bedöms tumören försvinna med ytterligare två antikropps-behandlingar (med tre veckors mellanrum). Jag gissar att det även kommer att planeras ännu en PET-scanning för att kontrollera tumörens utbredning och status.

En effekt av behandlingarna jag får just nu är att mina blodvärden sjunker vilket också innebär att mina vita blodkroppar får väldigt låga nivåer under några dagar innan det vänder uppåt igen. Inte förrän behandlingarna är avslutade kan mitt nödvändiga vaccinationsprogram planeras in. Sedan stamcellstransplantationen i oktober har jag ju ett nytt och helt oprogrammerat immunförsvar som behöver lära sig de vanligast förekommande virusen såsom t.ex. mässlingen, vattkoppor och Covid. Kanske hade jag varit en god bit på väg med dessa vaccinationer om det inte hade varit för lymfomet som dök upp i början av mars.

Lågvatten i Bråviken

Med de försiktigt tilltagande krafterna har jag tagit mig iväg till några fotbollsplaner de senaste två veckorna. Där får jag möjlighet att ta del av något jag tidigare ansåg höra till vardagen, på behörigt avstånd snacka med bekanta samt se på matcher med de lokala lagen som jag håller högt och nära hjärtat. Jag har även passat på att titta in till mina kollegor på IT-kontoren i Eskilstuna och Nyköping, detta har dock behövt göras med viss tanke på fysisk distansering även om jag inte har haft med mig någon avståndspurjo.

Det är fortfarande en-dag-i-taget som gäller för mig men visst är livet avsevärt annorlunda nu än under förra sommaren och hösten då jag var isolerad på olika sjukrum i sammanlagt fem månader. Det är konstigt vad man kan uthärda när alternativet är otänkbart. Trots strul och komplikationer känner jag tacksamhet för var jag befinner mig i livet just nu. Förhoppningsvis blir det ännu bättre framöver.

På utflykt med kameran och kryckan

Tvärtemot vad väderprognosen sa så regnade det en liten stund på min bilresa mellan Stigtomta och Koppartorp under onsdagsförmiddagen. Nåväl, vad gör väl lite regn i Bränn-Ekeby när det är så hiskeligt vackert ute i naturen? Överraskningen att ha tillgång till en av hushållets bilar gjorde att jag gavs möjlighet att vara geografiskt flexibel vilket innebar att jag tog sikte på Nävekvarn via Koppartorp. Det senaste året har jag inte kört bil på daglig basis och kanske var det därför jag denna onsdag valde vägsträckor som krävde aktiv bilkörning (men i tämligen beskedliga hastigheter). Från Koppartorp till Nävekvarn är det smalt och slingrigt på grusunderlag. Från Nävekvarn till Stigtomta valde jag att ta vägen via Gälkhyttan och där handlar det om en ännu slingrigare väg men dock på jämn och fin asfalt.

Bikupor av modernare modell vid Tunabergs kyrka

Som resesällskap hade jag min krycka och en kameraryggsäck fylld med alldeles för många objektiv. När dagens bilder hade tagits visade det sig att jag enbart hade använt mig av mitt simpla men smidiga 28 mm-objektiv. Kanske var det av bekvämlighet som jag aldrig skiftade objektiv men ambitionen när jag packade ryggsäcken var uppenbarligen högre än vad verkligheten senare visade.

Att jag svänger förbi Tunaberg och Koppartorps fina träkyrka någon gång per år är något jag berättat om tidigare här i bloggen. Att mina morföräldrars gravplats finns på kyrkogården är en orsak och numera är även minneslunden och mina föräldrars sista viloplats något som gör att platsen får återkommande besök. Kyrkan och dess omgivningar är dock så pass fina att platsen lockar även utan de personliga kopplingarna.

Den senaste veckan har jag upptäckt att rapsfälten lyser gula. Till min förvåning insåg jag under min lilla utflykt att rapsen redan är på väg att blomma ut. Jag har väl inte varit ute i omgivningarna tillräckligt mycket för att hänga med i svängarna. Min värld är fortsatt begränsad och utöver den egna tomten, villagatorna i Stigtomta samt vägarna till och från Uppsala respektive Eskilstuna så är det inte mycket mer jag får synintryck av. Något jag i alla fall har noterat är att syrenerna blommar och de är en fröjd för både ögon och näsa.

I nästkommande inlägg får du följa med mig till Nävekvarn och besöket ute på Skäret. Ytterligare några bilder som precis som i detta inlägg är snarlika många av de bilder som jag redan har tagit. Nåväl, rör man sig enbart inom sin komfortzon så hamnar man i de hjulspåren ...

Flugsnappare inreder holken

Igår (den 16:e maj) fyllde jag år. 59 år är för de allra flesta ingen bedrift att uppnå. För mig har det däremot varit ett hyfsat motsträvigt och utmanande år sedan jag fyllde 58. Därför kändes det som en ynnest att faktiskt få fira den 59:e födelsedagen.

Gullvivorna på vår gräsmatta blommar för fullt

Finvädret har infunnit sig och därmed har det blivit mer lockande att tillbringa tid utomhus. I helgen som var satte jag mig på parkbänken som är placerad uppe i skogsbacken på bakre delen av vår tomt. Det tog inte lång tid förrän småfåglarna avslöjade sig bland trädgrenarna. Livet runt en av fågelholkarna dominerades av ett flugsnappar-par som med frenesi försökte hålla andra fåglar borta. Det är inflyttningstider och holkarna ska inredas med småkvistar m.m.

Svartvit flugsnappare

Under måndagsförmiddagen bestämde jag mig för att försöka fota flugsnapparna. Jag riggade min Canon R6-kamera med telekonvertern och mitt 400 mm-objektiv. Det gamla objektivet är tungt och något jag med nöd och näppe lyckades bära med min onda och strulande höft. Jag valde att använda mitt enbensstativ eftersom mitt trebenta stativ i kombination med gimbalhuvudet hade blivit några kilo för mycket för mig just nu.

Jag satte mig tillrätta på parkbänken och behövde inte vänta länge på att mina tilltänkta motiv visade sig. En rödstjärt satte sig på en björkgren för en kort stund, tyvärr hann jag inte få någon skarp bild på den lille rackaren. Jag kände ringrosten när jag skulle ställa in kameran och dessutom fota motiv som inte ville hålla sig blickstilla framför kameran.

Canons R6-kamera är absolut en trevlig och kompetent kamera men den hade gärna fått vara något mer högupplöst. Canon har tagit utvecklingen vidare och i R6:ans Mark II-modell har de gått från 20 till 24 megapixel. För ett år sedan var jag på vippen att köpa en R6 Mark II men sedan kom leukemin i vägen och min investeringsiver stannade av. Vi får se var jag landar i allt detta så småningom.

Nu fortsätter vi njuta av vad maj har att erbjuda!

Årets bästa månad är nu!

Sköna maj - nu är det gudagott att vara. Sippornas tid, lövsprickning med skir grönska och allehanda blommor som ivrigt signalerar sin existens. Med bakslags-april i backspegeln, sommarvärme som gör sig påmind, hösnuva och studentstress dröjer till juni. Jag fyller år i maj, med tanke på vad jag har genomgått och fortfarande kämpar med känner jag än mer tacksamhet för att jag har förmånen att faktiskt bli äldre.

Maj är bäst!

Lövsprickningen har exploderat i inledningen av maj

Bilderna i detta inlägg är tagna torsdagen den 2:a maj med min Canon 5D Mark IV samt macroobjektivet Canon EF 100 mm f/2,8. Längre än till vår trädgård gick jag inte. Björkarna är förvisso prydnader men de är också till besvär när de drar både vatten och näring ur gräsmattan som de gränsar till. Sedan bidrar de med en hel del fallna löv när hösten kommer. En liten bonus är de lätträknade blåsipporna som växer glest i skogsdelen av tomten. Några enstaka sippor på ett par ställen där den tidigare lekstugan var placerad.

Nu har maj rivstartat med sol och värme. Svalare väder är på ingång men vi har alla blivit påminda om vad årets bästa månad kan leverera. Inom några dagar är landskapet inte längre kalt, skogskanterna kommer istället att kantas av gröna lövträd. Jag behöver det och gläds i år lite extra, det gör gott för själen. Dessutom blir de ständiga sjukresorna till Uppsala och Eskilstuna något mer uthärdliga när det är vackert utanför taxibilarnas rutor.