Sommarpärlan Nävekvarn fortfarande i vinterdvala

Onsdagens lilla bilutflykt tog mig från Koppartorp till Nävekvarn. När jag klev ur bilen på parkeringen nere vid bryggorna kändes allt väldigt bekant. Inga stora eller dramatiska förändringar sedan årtionden tillbaka, skönt. Jag konstaterade att sommarsäsongen ännu inte dragit igång med full kraft, fortfarande igenbommat här och där men antagligen på väg att vakna upp ur den långa vinterdvalan. Givetvis satt några "gubbar" på ljugarbänken utanför båtklubbens lokaler men de är nog där oavsett om turistsäsongen dragit igång eller inte.

Jag har haft ruskigt svårt att bli bättre i min opererade höft. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag tränar, ingenting verkar ha någon positiv effekt. Den senaste veckan har jag dock märkt att jag haft något som liknar träningsvärk vilket jag tar som ett gott tecken. I slutet av april vägde jag som minst sedan jag lades in på sjukhus i juni -23. Återkommande virusinfektioner och därefter tumören i halsmandeln med efterföljande behandlingar har påverkat mig fysiskt (och mentalt). I fasen mellan den andra och den tredje antikropps-behandlingen mot tumören vände dock vikten uppåt och jag har successivt känt mig lite piggare. I början av innevarande vecka fick jag en fjärde behandling eftersom undersökningar pekar på att tumören förvisso har gått tillbaka men inte försvunnit helt.

Folkets Park i Nävekvarn

I kommande vecka ska jag ännu en gång till Akademiska sjukhuset i Uppsala och i samband med mitt besök till "min" BMT-mottagning för kontroller ska jag även träffa en av sjukhusets onkologer. Min leukemibehandling samt efterföljande vård har hanterats av hematologerna ("bloddoktorerna") men lymfomet i tonsillen är något som onkologerna kan bättre. De har tidigare tillfrågats om behandlingsmetod m.m. men faktum är att de ännu inte har träffat mig som patient. På onsdag råder vi bot på detta och då får jag chansen att bli mer insatt i hur de tänker sig den fortsatta behandlingen. Förhoppningsvis bedöms tumören försvinna med ytterligare två antikropps-behandlingar (med tre veckors mellanrum). Jag gissar att det även kommer att planeras ännu en PET-scanning för att kontrollera tumörens utbredning och status.

En effekt av behandlingarna jag får just nu är att mina blodvärden sjunker vilket också innebär att mina vita blodkroppar får väldigt låga nivåer under några dagar innan det vänder uppåt igen. Inte förrän behandlingarna är avslutade kan mitt nödvändiga vaccinationsprogram planeras in. Sedan stamcellstransplantationen i oktober har jag ju ett nytt och helt oprogrammerat immunförsvar som behöver lära sig de vanligast förekommande virusen såsom t.ex. mässlingen, vattkoppor och Covid. Kanske hade jag varit en god bit på väg med dessa vaccinationer om det inte hade varit för lymfomet som dök upp i början av mars.

Lågvatten i Bråviken

Med de försiktigt tilltagande krafterna har jag tagit mig iväg till några fotbollsplaner de senaste två veckorna. Där får jag möjlighet att ta del av något jag tidigare ansåg höra till vardagen, på behörigt avstånd snacka med bekanta samt se på matcher med de lokala lagen som jag håller högt och nära hjärtat. Jag har även passat på att titta in till mina kollegor på IT-kontoren i Eskilstuna och Nyköping, detta har dock behövt göras med viss tanke på fysisk distansering även om jag inte har haft med mig någon avståndspurjo.

Det är fortfarande en-dag-i-taget som gäller för mig men visst är livet avsevärt annorlunda nu än under förra sommaren och hösten då jag var isolerad på olika sjukrum i sammanlagt fem månader. Det är konstigt vad man kan uthärda när alternativet är otänkbart. Trots strul och komplikationer känner jag tacksamhet för var jag befinner mig i livet just nu. Förhoppningsvis blir det ännu bättre framöver.