Orörlig i vintervädret

Nu kommer ännu ett sånt där intetsägande blogginlägg som illustreras med skitbilder. Sorry, jag har känt ett stort sug att ge mig ut med kamerorna och vädret har varit ganska tilltalande vissa dagar i februari. Det är tyvärr inte görligt för mig sedan en tid tillbaka eftersom jag med stor ansträngning endast kan ta mig fram med en krycka i vardera näven. Min ännu inte opererade artros-höft bråkar så mycket med mig att jag inte bara har fysisk värk oavbrutet, det tär även på sinnet att ha konstant ont.

Magnolian jag fick i 60-årspresent uppvisar vissa livstecken

Jag har valt att allt oftare jobba hemifrån eftersom jag då slipper promenaden på 900 meter mellan personalparkeringen och kontoret. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova ordentligt eftersom jag vaknar av att det gör ont. Jag vet precis när Alvedonen jag tagit innan jag har gått och lagt mig gått ur kroppen. Nästan allt i min tillvaro handlar om höften. Som tur är har jag med envishet lyckats hålla i min träning på gymmet och det går fortfarande hjälpligt att trampa i en halvtimme på motionscykeln samt göra några övningar för bål- och benstyrka. Tack för det!

Lite nysnö under lördagskvällen och skifte från plus till minus skapade lite is i buskagen

Det finns i alla fall ljus i tunneln! För en och en halv vecka sedan fick jag ett brev från regionen med en kallelse till en planerad operationstid för min höftled. Onsdagen den 4:e mars är det dags och jag blir opererad på Nyköpings lasarett. Klockan 07.00 glider jag in, dubbelduschad med det hemska Descutan-rengöringsmedlet och får en "skoj" dag på operationsbordet.

Buxbomen hade nog behövt en liten trimning i somras ...

Nu gäller det bara att jag håller mig frisk. Ingen förkylning eller annan infektion, snälla rara. Jag har allt jag behöver för hemkomsten efter operationen, det enda jag behövt be om var en griptång som jag nu har kvitterat ut på min vårdcentral. Sittdynor och kryckor har jag sedan tidigare och till skillnad mot förra höftoperationen sommaren 2021 har jag nu tränat flitigt på att använda kryckorna. Jag minns att det var lite trixigt i början och att jag fick väldigt ont i händerna.

Lite fruset vatten på spetsen av ett rhododendron-blad

Det går att se fram emot en operation samtidigt som man bävar, har jag upptäckt. Det är ett "dussin-ingrepp" för vården men för patienten är det ändå en utmaning. Att slippa värken är belöningen men den kommer när ingreppet börjar läka och när rehabiliteringsträningen fått göra nytta. Min första operation för snart fem år sedan följdes av komplikationer, något som jag verkligen hoppas slippa denna gång. Då blev det ofrivilligt 4,5 månaders sjukskrivning, nu räknar jag med kanske en månads frånvaro från jobbet.

Kaprifolen är en underlig växt som är grön trots sträng vinter

Vid ett par tillfällen i februari har jag trotsat värken och tagit med mig kameraryggsäcken och kryckorna för att fota lokal inomhussport. Det är ju mitt livselixir! Tyvärr har det inte kunnat bli någon bandyfotografering och säsongen hinner ta slut under min konvalescens. Det är lite för långt mellan bilparkering och bandyhall i Katrineholm för att jag ska kunna släpa mitt 400 mm-teleobjektiv. Nåväl, det kommer nya säsonger och nya matcher.

En spretig brudspirea med mer av det frusna vattnet

Nu håller jag och mina närstående tummarna för att operationen går bra och att jag kan få en drägligare tillvaro. Läkemedelsindustrin är ambivalent ... en tillfällig topp efter operationen är ju kul för dem men sedan kan de se sig blåsta på mina återkommande inköp av smärtlindrande medicin.

På återhörande!