Hästkastanjer och hästrumpor

Vilken galet men mystiskt varm försommar vi fått. Nästan 30 grader i mitten av maj. Denna värme sätter onekligen fart på saker och ting ute i naturen. Till min förfäran såg jag under torsdagskvällens promenad vid Ålspånga Säteri att gräsen börjar blomma. Redan.

Mogen timotej. Tjohej och attjo prosit.

Jag har ju stora, STORA problem med min bil. Sedan två veckor står den på verkstad med kraschad turbo (efter att ha fått en NY i november) och familjen får klara sig med hushållets andra-bil. Den lilla obehagliga Skoda Fabia vägrar att inse sina extrema begränsningar och bara rullar och rullar. Provocerande, minst sagt. Nu är faktiskt den stora SUV:en vid ett vägskäl; skroten alternativt lagas och säljas ögonaböj.

En sådan här kanske är ett transportalternativ? Om jag bara blir en säkrare ryttare undrar jag om någon kan tala om hur lång tid det tar på en sån här för att ta sig mellan Stigtomta och Norrköping?

Med hjärtat i halsgropen styrde jag den rangliga Skodan från Stigtomta till Ålspånga Säteri under torsdagskvällen. Som sällskap i bilen hade jag yngsta dottern Alva och en av hennes ridskolekompisar (tillika fotbollsspelare i näst yngsta dotterns fotbollslag). Givetvis följde även kameran med och på den satt mitt högt värderade och flitigt använda macro-objektiv.

Ovanför stalltaket höjer sig den vackert blommande hästkastanjen

Nu var det inte bara hästkastanjerna och deras vackra blommor som fastnade på kamerans minneskort. Innan jag visste var tjejerna skulle ta vägen denna ridlektion hann jag utforska stallets närområde under några minuter.

Gullvivor i det oslagna gräset vid säteriet

Och ett tu tre var tjejerna färdiga för att ge sig ut på en tur i finvädret

Jag följde efter de fyra hästarna utan att ha en aning om vilken runda de skulle ta. Det blev en ganska lång tur på grusvägar, skogsvägar och stigar. Tempot var lågt och jag hade snarare problem att inte gå förbi hästarna på vägen. Nu ville jag varken störa eller oroa så jag höll mig på behörigt avstånd från den häst som låg i kön. Tjejerna red barbacka och för mig som okunnig verkar det rent ut sagt skitsvårt.

Vi passerade denna vackra vy nedanför Ålspångas Säteri

På den nysådda åkern var mönstret fortfarande perfekt

Sedan blev det väldigt många bilder på hästrumpor. Det blir ju lätt så när man är längst bak i ett led med hästar. Nu försökte jag ändå göra något med bilderna där macro-objektivets 100 mm brännvidd ger tajta utsnitt men ändå med möjligheter att få med omgivningarna.

Grusvägen smalnade av och fick en frodigt grön mittremsa. Lockande för vissa av hästarna som inte kunde motstå att böja ner huvudet och ta en eller annan tugga av grönskan. Vi hamnade slutligen i skogen där plötsligt hästarna reagerade starkt. En rörelse i kanten av vägen avslöjade att ett rådjur sprungit rakt mot oss och tvärnitat. Under några sekunder stod bocken helt stilla innan den lade iväg parallellt med skogsvägen för att sedan skutta över den längre bort från oss. Tänk att hästar ryggar för rådjur... de är inte direkt kända för sina rovdjursegenskaper.

Rådjuret tog ett par skutt och var sedan försvunnen i skogen på andra sidan av skogsvägen

Ett idylliskt torp låg inbäddat i skogens grönska

När vi närmade oss stallet mötte vi ett annat gäng med ardennern Pixie i spetsen

Ormbunke under utveckling

Den molnfria himlen och den behagliga kvällstemperaturen gav en riktigt, riktigt härlig kvällspromenad i sällskap av de sympatiska hästarna. Jag får nu fundera vidare på om det blir en häst eller ett fordon med ännu fler hästkrafter som nästa transportmedel.