Höstvinterns blygsamma ljus

Senhösten och den inledande vinterperioden bjuder förvisso allt som oftast på ett molntäcke tätare och lägre än någon annan gång på året. När väl solen visar sig är det något alldeles speciellt och mycket karaktäristiskt med ljuset som uppstår. Mitt på dagarna står solen inte särskilt högt på himlavalvet. Det är ytterst lågmält, försiktigt och tar överhuvudtaget ingen som helst plats.

Skuggorna är långa. Himlens färgskiftning går mer åt det turkosa hållet än åt det djupblåa. Jag tycker inte solen verkar blyg men ljuset från vårt solsystems centrum känns sprött och skört. Känslan förstärks av fallande temperaturer som gör luften syrerik men också en aning ettrig mot blottlagd hud.

Häst i en av Åsbys hästhagar

En annan häst

Jag var inte först att gå på gångvägen som Åsby iordningställt

Åsbys stall

Åsby sett från landsvägen mellan Stigtomta och Jönåker

Dagar som i söndags kan man inte annat än älska. Hur mycket november det än är. Några dagars minusgrader har gett stadga i marken och grusvägarna går att beträda utan att få lerstänk på byxor och skor. Och för mig med kamera i handen är novemberljuset tillräckligt karaktäristiskt för att locka och inspirera. Plötsligt händer det.

Detta motiv är nog på vippen att vara utslitet vid det här laget

Under en period har jag fotograferat oerhört lite, sportfotograferingen undantagen. Fritiden har inte räckt till och allt förvärvsarbetande har satt käppar i hjulen under vardagarnas ljusa timmar. Det är som det är.

Jordkokor, knappast det mest spektakulära fotomotiv du sett...

Snart är december över oss och då börjar hysterin inför julen. Jag ska inte dra igång en lång drapa om detta utan chillar med i högerfilen så får andra hålla sig i omkörningsfilen så länge. Kanske gasar även jag när vi närmar oss den 24/12.