Bästsämsta blåsippssällskapet

Denna torsdag gav jag Enzo, den franska bulldogen i min närhet, en riktig lyxpromenad. Vi hängde inte mer än under ett par timmar mitt på dagen men då såg jag till att le française fick en utflykt som kunde ge en 10 månader gammal hund minnen att ta med sig i livet.

Blåsipporna spirar

Vi åkte till Linudden och det naturreservat som finns där. Hade blåsipporna börjat hitta upp genom de multnande fjolårslöven? Hur mycket bryr sig en fralla om vårens finaste juveler? Är det något som inbillar sig att jag fick chansen att fota blåsipporna vid Linudden utan att bli konstant bortdraget av en hund i andra änden av flexikopplet?

Enzo har en alldeles egen vilja

Vi gick genom naturreservatet och kom fram på andra sidan där sommarstugor ligger vackert utplacerade på en höjd med utsikt över fjärden in mot Nyköping. Mitt livliga promenadsällskap hade hunnit nosa på skogens ALLA löv, ätit odefinierade saker på marken, markerat revir på i princip alla stubbar, rötter och tuvor i hela reservatet samt gnagt på en och annan pinne. Dessutom skitit ett par gånger för säkerhets skull.

Efter en terrierattack ute på Linudden fick jag trösta Enzo med några hundgodisar. Han blev på bättre humör och såg inte lika ledsen ut efter några tuggor. Den soliga torsdagen hade tyvärr blivit mulen, tillfälligt i samband med vår promenad, så vi knallade tillbaka längst stigen i naturreservatet.

Den blicken

Fin hund

Några blåsippsbilder hann jag ta innan vi kom tillbaka till bilen igen. Nu hör det till saken att jag behöver lägga mig på mage för att fota macrobilder på små sippor och det är ju en position som en busig hund har svårt att se utan att agera på.

Enzo och jag tog bilen den korta sträckan till Örstigsnäs där jag lät kameran ligga kvar i bilen. Vi utforskade stranden, blev rädda för de små vågorna, åt ilandflutet sjögräs och busade i sanden. Med "vi" menar jag Enzo, Jag behöll men coolhet i andra änden av flexikopplet.

Sen åkte jag och lämnade tillbaka busfröet. Nya tag en annan dag.