När det inte alls blir som man vill eller tänkt sig

Jag vill med detta blogginlägg ge en kort lägesrapport då jag inser att det var väldigt länge sedan jag skrivit något. Det blir både utelämnande och kanske lite för privat. Bloggen borde vara en fotoblogg och inte en dagbok. Nu har det ändå blivit så att jag inte kunnat hålla i någon systemkamera den senaste månaden av skäl som framgår här nedanför.

Natten mellan den 13:3 och 14:e juni, akuten på Nyköpings lasarett

Efter min höftledsoperation den 3/6 fick jag en och en halv vecka på hemmaplan. Söndagen den 13/6 blev det ambulansfärd in till Nyköpings lasarett. Enorma smärtor i höften och sätesmuskeln vilket skulle visa sig bero på både infektion och blödningar. Fullproppad med morfin hamnade jag på Nyköpings ortopedavdelning där tre operationer genomfördes under en dryg vecka.

Utsikt från den lilla fönsterspringan i mitt rum på Ortopeden

Eftersom oturen grinande mig rakt i ansiktet fick jag även min vänstra lårmuskel uppsnittad eftersom jag fått kompartment syndrom. Muskelhinnan behövde skäras upp för att lätta på trycket, i annat fall går helt enkelt de underliggande muskelfibrerna sönder för gott. Vätskebildningen och framförallt blödningarna upphörde dock inte och det blev fyra dygn på Karolinska i Solna. Ett angio-ingrepp avbröts kvällen innan midsommarafton eftersom ingen ny blödning kunde konstateras.

Efter 2,5 veckor på sjukhus hade jag haft infarter överallt på underarmarna och händerna

Midsommarlunchen på Karolinska

Dränage sattes i mina två operationssår och läget stabiliserades. Jag fick komma tillbaka till Nyköpings ortopedavdelning måndagen den 28/6 och sedan blev jag hemskriven onsdagen den 30/6. Tiden därefter har inneburit vila och återhämtning på hemmaplan. Det är förvisso tryggt att vistas på sjukhus men naturligtvis är hemmet en betydligt muntrare miljö för återhämtning.

Tilltufsad men vid hyfsat gott mod

Jag har hunnit besöka provtagningslabbet och ortopedmottagningen några gånger sedan hemkomsten. Mina usla blodvärden (p.g.a. blödningarna) och levervärden m.m. måste regelbundet kontrolleras framöver. De två olika antibiotikakurerna jag måste äta under tre månader påverkar mig och min lever. Jag får inte vara i solsken, magen pajar och aptiten är bortblåst.

Ortopedmottagningen på Nyköpings lasarett

Rehabiliteringen och träningen som jag i normalfallet skulle ha kommit långt med fem veckor efter höftledsoperationen har inte alls gått att ta tag i. Jag är kvar på ruta 1 i detta avseende. Och jag ropar definitivt inte hej eller blåser faran över, infektionen kan fortfarande ställa till det för mig och risken finns att hela höftprotesen måste bytas ut om inte antibiotikan biter på infektionen. Det gör mig väldigt ödmjuk inför mina kvarvarande utmaningar.

Inte särskilt vackert

Jag vill avrunda med att lyfta och hylla vår vårdpersonal. Oavsett om det varit ambulanspersonal, operationspersonal eller all personal på ortopedavdelningen har jag känt mig omhändertagen och trygg. Jag var nojig inför min höftledsoperation men när jag blev akut sämre var det bara att "go with the flow" och släppa kontrollen. Om jag behöver kuratorhjälp för att hantera det jag varit med om kan jag inte riktigt säga ännu men erbjudandet från vården kvarstår. Värst har det nog varit för mina anhöriga som till och från varit väldigt oroliga (jag har ju hela tiden vetat vad som händer men det har inte alltid varit lätt att förmedla det till omgivningen i rätt tid). Jag vill även tacka alla er som är blodgivare, utan ert bidrag skulle jag vid det här laget vara tom på blod.

Eget rum med TV även om skärmen är frimärksstor

Jag ägnar nu dagarna åt att streta runt med min kompressionsstrumpa, mina stramande operationssår och ett idogt läkemedelsintag. Enklare rehablitieringsövningar görs några gånger per dag. Återgången till normalläge kommer att dröja, något som också betyder att fotografering (framförallt sport) ligger i en avlägsen och okänd framtid.

Nu vet du vad jag haft för mig den senaste månaden.