10-årsjubileum

Dagen till ära har jag varit ute på en "långpromenad". Februarisolen lyste från en klarblå himmel och det enda man kanske kunde anmärka på var den efterhängsna vinden sedan stormen Otto drog förbi. Att gå Salingerundan som är drygt 7 km har tidigare varit vardagsmat men sedan kom tiden då artrosen i höften omöjliggjorde så långa distanser. Det följdes av operation, höftprotes och rehabilitering men nu kunde jag äntligen traska hela sträckan utan några som helst problem med den opererade sidan. Att min andra höft sakta men säkert kommer allt närmare en höftoperation hindrade mig inte idag men vem vet när den sätter stopp för 7 km-rundor.

Snödropparna hemma i rabatten framför farstukvisten

När jag tog kameran med mig ut på Salingerundan kastades jag tillbaka 10 år i tiden. Då hade jag anledningar att dagligen ta promenaden i närområdet och ofta handlade det om just Salingerundan. Den 20/2 2013 publicerade jag det första inlägget i denna blogg. Då hade jag varit vid Kisäng. Snön täckte omgivningarna och så borde det ju vara nu också men av vintern ser vi inte många spår.

Nu är det mer som en lång och ändlös, ful höst vi ska tampas med från november till mars. Synd, även om jag inte är någon vinterfanatiker. För 10 år sedan minns jag att vintern aldrig ville ta slut. Det var tjäle ovanligt länge och grusvägarna runt Stigtomta var istäckta och hala in i april.

Jag gillar nog den analoga anslagstavlan bättre än någon digital variant på Facebook

På 10 år har det hänt mycket, både för mig personligen men även i Sverige och världen i stort. Omfånget är större och mer djupgående än vad jag har ambitionen att beröra i denna text. För enkelhetens skull konstaterar jag att mitt dagliga fotograferande har övergått i sporadiska tillfällen vilket i vissa avseenden gjort att jag retarderat i min fotografiska förmåga. Kanske har jag i någon mån blivit skickligare men med färre tillfällen ute i naturen då kameran är med desto sämre förutsättningar att fånga något vackert eller intressant på bild.

Klockarbol

Kyrktornet på Stigtomta kyrka

Trots höft-elände vet jag att jag är på en bättre plats i livet nu än var jag befann mig för 10 år sedan. Trots stigande ålder och tillhörande fysiska krämpor kan faktiskt saker och ting bli bättre. Då behövdes den fysiska aktiviteten av ett speciellt skäl och av helt andra skäl behöver jag den fysiska aktiviteten idag.

Stora Ramshult

Att gå Salingerundan i februari när inte snö och is präglar landskapet är ganska trist. Naturen är liksom inte igång på ytterligare någon månad. Det som inte är lerigt och kladdigt och torrt och dammigt. Hur kul låter det på en skala, liksom?

Hästen vid Starrlösa såg måttligt munter ut

Med några djupa andetag laddar jag inför en ny intensiv arbetsvecka. Sedan länge är det endast intensiva arbetsveckor som gäller tydligen. Att få chansen att vila i steget då och då skulle nog vara bättre men det känns inte som att det är ett valbart alternativ. Inte ens på dagens Salingerunda kunde jag vila i steget eftersom den andra hälften av promenaden skedde med solen ilsket lysande i ögonen och västanvinden pinade mig rakt i ansiktet. Svettig av promenaden men frusen om huvudet, typ.

Kavlinge

Jag kunde konstatera att mycket var sig likt utmed promenadvägen även om vissa förändringar här och där stack ut. Och där landade jag i min summering i stort av de passerade 10 åren sedan bloggen startade, en hel del är sig likt medan ytterligare annat sticker ut ganska mycket.