Höstpromenad i motionsspåret

Efter många om och men är det äntligen dags för mig att påbörja vaccinationsprogrammet efter stamcellstransplantationen i mitten av oktober -23. Redan i februari började läkarna på BMT-mottagningen i Uppsala prata om detta men mina återkommande virusinfektioner och sedermera även det virusframkallade lymfomet med efterföljande behandling sköt dessa planer i sank. Måndagen den 30:e september beger jag mig till Mälarsjukhuset för den allra första vaccinsprutan. Vaccinationsprogrammet inleds med lunginflammation och följs därefter av Covid och säsongsinfluensan. Det är tydligt att luftvägsinfektionerna är farligast för mig och ska mottas i grinden först.

Början av motionsspåret vid Friluftsgården utanför Stigtomta

Nästa planerade vårdinsats är undersökningarna jag ska göra på Akademiska sjukhuset den 7-8:e oktober. Årskontrollen efter stamcellstransplantationen innebär bl.a. undersökning av lungfunktionen (spirometri), kontroll hos specialisttandläkaren av slemhinnorna i munhålan och det alltid lika "trevliga" benmärgsprovet. Efter en övernattning på patienthotell och sedvanlig fasta ska jag rullas in i en PET-CT-scanner för kontroll av lymfkörtlarna i halsen och bakterieansamlingen i höften. 

Hackspetten bearbetade en av belysningsstolparna vid motionsspåret

Mina förhoppningar är att jag ska slippa fler bakslag, undersökningarna som rör min behandlade leukemi och lymfomet ska förhoppningsvis ge positiva besked. Värre är det med höften, jag känner att det inte är som det ska vara runt protesen. Den senaste månaden har jag inte behövt använda krycka när jag går men jag haltar och besväras när jag är ute och promenerar. Mentalt förbereder jag mig på det ortopeden målade upp som tänkbart scenario; efter kontroll av PET-CT-scanningen kommer de att boka in mig för att ta en biopsi på vävnaderna runt protesen för att göra en bakterieodling. De kommer tillfälligt att öppna upp och därefter sy ihop mig igen. Bakterieodlingen kommer att ge svar på vilken bakterie som bosatt sig på protesen, ge mig en antibiotikakur och därefter placera mig i ordinarie ortopedkö för ett kommande protesbyte.

I mitten av oktober lär jag veta lite mer om hur tankarna går kring mina höftrelaterade problem. I slutet av oktober mynnar min nuvarande sjukskrivning ut och då är det troligtvis så att jag kommer att börja jobba så smått igen. Det är en massiv tröskel att ta sig över för att komma igång igen på ett produktivt sätt men under hela min sjukskrivning sedan juni -23 har jag hållit mig uppdaterad på vad som händer inom regionen. Jobbdatorn har varit igång regelbundet och min inkorg har jag haft daglig koll på via mobiltelefonen. Den stora nackdelen är väl om jag inom någon månad behöver vara sjukskriven igen p.g.a. protesbytet.

Skrivbordet hemma i vårt lilla kontorsrum har rensats så att jag återigen ska kunna sitta där för att jobba på distans. Pandemin lärde oss att det går utmärkt att jobba hemifrån men nu är det bara jag som behöver tänka "pandemi-avstånd" medan övriga världen har gått tillbaka till normala rutiner. Min infektionskänslighet kommer jag att behöva ta hänsyn till under en längre tid framöver innan vaccinationsprogrammet kommit i mål och det handlar snarare om år än månader.

Undantaget min strulhöft har jag kunnat bygga upp fysiken igen. Sedan i juli har jag tränat på gymmet och det har varit nyttigt och behövligt. Det mest påtagliga som är kvar efter min leukemi- och lymfombehandling är den mentala trötthet som dagligen gör sig påmind. I våras sov jag åtminstone 9 timmar varje natt samt någon timme varje eftermiddag. Nu klarar jag mig med 8 timmar per natt och jag sover sällan på dagarna, dock behöver jag gubbvila en stund under de flesta eftermiddagarna. Gör jag något extra utöver gymmet eller promenader, t.ex. att titta på en fotbollsmatch på någon lokal fotbollsplan, blir jag fortfarande trött i huvudet. "Fatigue" kallas det och jag har lärt mig att förhålla mig till detta i min nuvarande tillvaro.

Bilderna i detta inlägg tog jag i torsdags då jag med bilens hjälp tog mig till motionsspåret vid Friluftsgården som ägs av OK Hällen. Strålande solsken och 100% höst. Härligt! Jag knatade runt i 2 km-slingan med min kamera och mitt makroobjektiv för att hitta så många höstmotiv som möjligt.

Norrskensdebut

Någon gång ska vara den första. När det gäller norrsken har jag tills nyligen bara haft nöjet att betrakta andras bilder på detta himlafenomen. Givetvis är de mest spektakulära iakttagelserna och fotografierna från nordligare trakter än Stigtomta. De senaste åren har det dock blivit allt vanligare att bilcder tagna i södra Sverige kan visas upp. Jag gissar att det först och främst beror på allmänhetens ökade medvetenhet om norrsken, mobilappar finns som stöd för att ha koll och bli aviserad när solaktiviteten ökar. Samma mobiltelefon duger sedan för att dokumentera Aurora Borealis.

Norrsken fotograferat den 12/9 -24 ovanför Stigtomta

Att det dröjt så länge innan jag ens försökt fotografera norrsken har mestadels berott på att jag för mitt liv inte kommit underfund med var jag skulle hitta en lämplig fotoplats. För någon månad sedan var det ett väldigt tydligt norrsken som fotograferades av övriga familjemedlemmar men jag låg lugnt kvar i sängen eftersom klockan var 01 på natten och jag orkade helt enkelt inte masa mig upp.

Den 12/9 började min app avisera ökad aktivitet och goda chanser att se norrskenet redan vid 21-tiden på kvällen. Förutsättningarna var goda men ett molntäcke kan självklart förstöra hela festen. Denna kväll var det inledningsvis en hyfsat klar himmel. För att släppa min låsning med den optimala platsen för norrskensfotografering gick jag sonika ut på vår balkong där jag riggade ett av mina stativ, min Canon 5D Mark IV samt mitt Sigma Art 14 mm.

Jag ställde in kameran på manuellt läge och hittade hyfsat rätt redan från början. ISO på 1600, bländaren på runt f/2 och sedan mellan 5 och 10 sekunders exponeringstid. Att det överhuvudtaget fanns något norrsken på himlen kunde jag inte se med blotta ögat men efter en exponering stod det klart att jag var rätt ute. Inget smaragdgrönt norrsken denna gång utan snarare åt det rödlila hållet.

Tyvärr tog festen slut onödigt tidigt. Efter en kvart hade ett moln glidit in från norr och skymde eventuellt kvarvarande norrsken. Jag lärde mig också att den ultravidvinkliga optiken fick med delar av det överhängade taket vilket gjorde att jag fått beskära bilderna i detta inlägg en del.

Nu har jag i alla fall lärt mig att agera på norrskensappens lockrop och att det inte måste letas en spegelbland sjö som förgrund för att fota norrskenet. Det är också tacksamt om norrskenet visar sig tidigare på kvällen än mitt i natten eller framåt småtimmarna. 

Vrenadagen 2024

Det har i skrivande stund gått en vecka sedan årets Vrenadag arrangerades. Den 7:e september bjöd detta år på högsommarvärme vilket uppskattades av alla som sökt sig till Vrena. Undertecknad i sällskap av hustrun Anita gjorde inget längre stopp men våra två timmarna i grannbyn hann bjuda på tillräckligt för att vi skulle kunna åka hemåt med belåtna ansiktsuttryck.

Trots alla fina veterantraktorer och fräna bilar så var det loppis-konceptet som dominerade gatubilden i Vrena. För mig som inte alls förstår grejen med loppis gällde det att rikta blicken mot annat. Hade jag varit piggare i buggarna hade vi gått över den nya järnvägsbron upp till Folkets Hus där Epa-traktorer var uppställda.

Bäst denna dag var alla samtal med andra besökare på Vrenadagen. De flesta av dem var dock Stigtomtabor som precis som vi styrt kosan mot grannorten i väster. Min sjukdomsresa sedan förra sommaren påkallar nyfikenhet men även omtanke vilket jag både förstår och är tacksam för. Roligast för mig är dock att prata om helt andra saker, behovet att bryta mig ur bubblan är ständigt närvarande.

Eftersom vi nått fram till Vrena vid lunchtid så hade vi bestämt oss för att hitta någonting att äta. Det fanns flera alternativ att välja på men vi fastnade för caféet vid Pilgrimsbo. Säsongen lider mot sitt slut och helgen den 14-15/9 är den sista innan stängningen för vintern.

Ångbåten Munter avgick varje timme på kortare turer över Hallbosjöns vatten. När vi satt på caféets uteservering och intog vår välsmakande lunch kunde vi iaktta båten när den avrundade en av flera turer den dagen. Vi traskade nöjda tillbaka till bilen som var parkerad på det gamla industriområdet och ser redan fram emot kommande års Vrenadagar, grannbyn kan verkligen samlas kring detta arrangemang vilket jag som Stigtomtabo uppskattar. 

Solnedgång vid Pilgrimsbo

Att fotografera kan vara lätt om man söker sig till motiv som är så vackra som Pilgrimsbo och ångbåten Munter. Väljer man dessutom en solnedgång är det ännu enklare att komma hem med bilder som kan anses som publikfriande. Sagt och gjort, jag valde att sparka in denna fotografiskt öppna dörr under torsdagskvällen.

Innevarande vecka bjuder på högsommarvärme och det var ingen större fråga om det var värt att åka till grannbyn Vrena eller inte. Med en marginal på ungefär en timme till solnedgången klev jag ur bilen med kameran runt nacken och kameraryggsäcken på ryggen. Jag alternerade mellan mitt 28 mm-objektiv och mitt 135 mm-objektiv för bilderna du kan se i detta inlägg.

Nu på lördag (7/9 -24) arrangeras Vrenadagen och då kör även Munter kortare turer på Hallbosjön för de som vill uppleva något alldeles speciellt. Jag rekommenderar detta efter att ha testat en sådan tur för några år sedan i samband med Vrenadagen. Det mysiga caféet vid Pilgrimsbo har öppet i helgen samt nästkommande helg innan de stänger för säsongen, kan vara guld värt för den som väntar på nästa avgång.

Jag var inte helt ensam vid Pilgrimsbo utan ett par herrar fanns där med sina fiskespön för att försöka lura upp en eller annan fisk. Undrar hur man får tag på fiskekort för Hallbosjön och Vrenaån? Den sedvanliga flocken gräsänder som brukar finnas i inloppet på vintrarna höll sig dock borta och det är nog inte konstigt eftersom allt vatten är öppet denna del av året.

Solen gick ner i en rasande fart och då försvann också den varmgula lystern i omgivningarna. I och med detta satte jag punkt för mitt besök vid 19.30-tiden och åkte hemåt igen. Ett ganska kort besök till en plats jag besökt med min kamera många gånger förut och som jag räknar med att besöka många gånger till innan jag lämnar in.

Hund- och svamprunda i Kiladalen

Efter lördagens högintensiva trädgårdsaktivitet (jag försökte klippa häcken med hjälp av den nya långbommade elsaxen jag köpt från Stiga) var det läge för en lugnare söndag. Trodde jag. Ack nej, det gavs istället möjlighet att ge sig ut i terrängen bakom vår näst äldsta dotters sommarstuga i Kiladalen.

Kameraskeptiska Sally

Kiladalen i all sin prakt

Jag plockade med mig min Canon R6-kamera med det enda RF-objektiv jag hittills äger, 35 mm f/1,8 med makrofunktion. I baksätet på bilen lade jag även in min krycka för säkerhets skull. De senaste två veckorna har jag försökt genomföra mina promenader utan krycka trots att jag har en viss hälta och känner av höften vid ansträngning.

Under svampletandet i skogen blev jag hundförare eftersom mitt sällskap hade letandet i fokus och var sin svampkorg i händerna. Jag hittade också några kantareller men det var inte helt lätt att plocka dem med kamera runt nacken, koppel i ena handen och orörlighet som en genomsnittlig lyktstolpe. Att lämna skogsvägen och kliva ut i den ojämna och blåbärsristäckta marken med en hund stretande i andra änden av kopplet var utmanande. Efter trekvart var jag helt slut.

Sally tittar långt efter var hennes matte tog vägen (gammelmatte räknas inte ...)

Det var flera år sedan jag gav mig ut för att plocka svamp. Jag har absolut ingenting emot att leta svamp, det ger frisk luft och en naturnära upplevelse vilket gör gott för både kroppen och själen. För tydlighetens skull vill jag dock påpeka att jag inte kan tänka tanken på att äta svamp, det är en åkomma och inte något man stoppar i munnen! (Jodå, genom åren har jag försökt men det är fullständigt outhärdligt äckligt både till konsistens och smak.)

Kantarellfynd den 1:a september i tämligen knastertorr skog

Vi hittade en hel del kantareller på den korta stund vi svepte genom delar av skogen bakom stugan. Här i sydöstra Södermanland har det inte kommit många millimeter regn den senaste månaden och det är ruskigt torrt i skog och mark. Svampen verkar klara sig på den högre luftfuktighet som hör till sensommaren.

Nu är min svampletarkvot fylld för ett tag framöver.