Att runda av vid Lummelunda

När jag lade upp en vag och skissartad planering inför min Gotlandsresa så visste jag åtminstone vad jag skulle göra under avresedagen. Färjan skulle avgå från Visby klockan 16. Ett utflyktsmål inom någorlunda körbart avstånd från färjeterminalen var önskvärt. Någon större stress för att checka ut från hotellet ville jag inte utsätta mig för.

Valet denna gång blev Lummelunda brukspark.

För två år sedan, i slutet av september, föll valet på Brucebo naturreservat när jag var i en liknande valsituation. Lummelunda är så väldigt mycket mer än bara ett spektakulärt grottsystem. Den lummiga grönskan har förmodligen sin förklaring i det vatten som passerar från öns högre delar ner till havet.

Svalört och vitsippa, sida vid sida

Lummelundaån

Det finns ordentligt uppmärkta stigar genom bruksparken. Skyltar berättar vad som växer och vad man ser vad gäller till exempel dammar. Området är varierande med olika biotoper och här skulle jag kunna tillbringa mycket, mycket tid med kameran. Denna gång stod jag mitt uppe i en omvälvande tid då våren sprintade fram mot en annalkande sommar.

Stigen ledde ner till havet där de unga svanarna positionerade sig

Denna aprillördag var det varmt, väldigt varmt. De svaga vindarna nere vid havet svalkade behagligt och det var lätt att förlora sig själv i tankarna när jag satt på en sten nere vid strandkanten. Jag tittade på svanarna som hade lite stridigheter att ombesörja. En blick inåt land och jag hittade strandängen som lockade.

Den finaste lilla blåsippsruggen som jag sett

Fältsippor förekom rikligt 

Med mitt macro-objektiv på kameran (100 mm brännvidd) var jag inriktad på att ta detaljbilder. Jag har med tiden insett att det även går att ta orienterande landskapsbilder med det objektivet, trots att det egentligen är ett lätt teleobjektiv. Jag hade självklart kunnat byta till ett vidvinkelobjektiv och varierat bildmaterialet. Att skifta objektiv kan dock bli kontraproduktivt. Att se möjligheterna till bilder med den brännvidd man för stunden använder ger mer än att skifta gluggar, zooma som en stolle och aldrig hålla ut med det val man gjort.

Blåsippor i en mindre blå ton

Ute på pallen står en fiskare och hoppas på hugg från en förbipasserande havsöring

Efter mitt besök vid bruksparken åkte jag ner till hamnområdet och såg till att jag fick i mig några kulor gelato från Glassmagasinets galet stora urval. Därefter hem till Stigtomta igen, en resa via Nynäshamn som tar ett antal timmar. Det känns lite trist varje gång jag lämnar Gotland men lika säker är jag att jag vill tillbaka. Det är inte så tokigt att ha en plats i världen att längta tillbaka till.

So long!