För exakt en vecka sedan stapplade jag med extremt stor möda ur bilen hemma på garageuppfarten. Torsdagen den 3/6 opererades jag på Nacka sjukhus där Aleris ortopedklinik bytte ut min artros-anfrätta vänsterhöft till en ny och fin protes-variant. Ett dygn senare släppte de hem mig och jag fick fr.o.m. då klara mig på egen hand. Det går att hantera men det krävs en hel del smärtlindrande mediciner samt ett par kryckkäppar.
 |
| En av trädgårdens aklejor |
Att tvingas till en rörelsepaus under läkningen går att förhålla sig till. Under de tre inledande veckorna har jag och övriga höftledspatienter ett enklare rehabiliteringsprogram med fyra övningar att göra några gånger per dag. Detta kompletteras med promenader på 5-10 minuter. Svårighetsgraden ska därefter ökas på och jag har bokat en tid hos min vårdcentrals sjukgymnast dagarna före midsommar. Det jag inte varit beredd på är att hela benet svullnat upp och att detta är det mest smärtsamma och rörelsebegränsande. Jag får inte någon av mina skor att passa på den svullna vänsterfoten.
Att variera sittande, stående och liggande är inga problem. Jag måste eftersom det gör ont om jag hamnar i en position för länge. Framför teven har jag nu bytt ut karmstolen mot en av trädgårdsstolarna som har högre ryggstöd. Armstöd är nödvändigt om jag ska komma upp till stående. TV-soffans lockrop får jag ignorera, kommer jag ner i soffan lär jag aldrig komma upp (för låg och för mjuk för min nuvarande fysiska status).
Jag läker och under denna läketid följer jag klockan slaviskt. Var 6:e timme ska en viss medicin tas och andra ska tas var 12:e timme. Men i övrigt känner jag efter en veckas sjuktillvaro att både kroppen och knoppen är understimulerad. Titta på TV, glo på mobiltelefonens skärm eller försöka sova. En eller annan bok ligger och väntar på nattduksbordet, jag kommer till dem när jag får lite mer ro i kroppen och värken lättar några grader.
 |
| Sex veckor med kryckor |
En av de jobbiga grejorna att hantera, utöver att vara beroende av de övriga i hushållet för vissa saker som t.ex. att få på mig strumporna, är att all breddidrott nu dragit igång för fullt. Restriktionerna har lättat och det tävlas överallt. Att inte kunna ta del av detta är påfrestande. Jag gillar verkligen att fota sport och en del av mitt liv är att titta till de lokala fotbollslagen under matcher vilket också inkluderar att snacka med bekanta i publiken.
Fyra dagar innan operationen kraschade min hårddisk där alla mina bilder fanns lagrade. Jag har en backup-lösning men det kommer att ta enormt lång tid att återläsa backupen från molnet. Och jag behöver självklart få fatt på en ny 6 TB-disk. Detta hann jag inte mer än initiera innan jag lade mig på operationsbordet. Ja ja, det håller huvudet sysselsatt att bekymra sig över 10 års bilder som just nu inte är under kontroll.
Alla fotografers mardröm. Jag använde Google photos men det blev för dyrt så nu är det flickr och externa diskar som gäller. Mina äldsta bilder från 2004 och ett par år framåt ligger på en hårddisk som slutade fungera för många år sedan, enligt min bror som är lite av en expert så borde vi kunna föra över bilderna med hjälp någon programvara så disken ligger i en garderob i väntan på det...
SvaraRaderaFör ungefär 5 år sedan skiftade jag till den lösning som nu brakat. Jag har en Mac Mini med en extern 6 TB-disk där jag lagrat alla mina bilder och dokument. Innehållet har jag sedan tagit backup på med CrashPlans lösning. Det var vid kraschen ungefär 3,4 TB data. Nu blir det antagligen en ny hårddisk på 6 TB och en återläsning av backupen från Crashplan. Det kommer antagligen ta några månader att läsa tillbaka allt, det tog i alla fall 3 månader att ta den första kompletta backupen för 5 år sedan. (Deras bandbredd är usel i förhållande till mängden användare.)
RaderaTyvärr kommer alla bilder jag tagit sedan 27/4 fram till kraschen att vara borta för alltid. Av någon anledning verkar det som att den inte funkat sedan dess. Ett smärre problem, det är någon match och några lagfotograferingar (spelarporträtt och lagbilder) som försvunnit men jag har åtminstone hunnit leverera redigerade bilder till respektive lag.
På sikt borde jag kanske ha ett RAID-system i en NAS som jag sedan tar en backup på till CrashPlan. Att se till att ha en extern lagring har fördelen vid stöld eller brand. En NAS med flera diskar är mer redundant när en disk går sönder. Allt kostar dock pengar och jag får väl fundera på om det är värt slantarna.
Som gammal Rogstorpsvägen-bo (nr 2 1963–77) så brukar jag följa din blogg och fina bilder, med förhoppning om igenkänning av Stigtomtamiljöer. Skönt att läsa att operationen gick bra och att du är på benen igen. 🌸 Mvh Britt-Inger
SvaraRaderaTillägg - det är ganska kul att inse att din tomt ligger där tant Valborg hade sitt potatisland och framför min kompis Anettes kök. Mycket minnen som kommer upp med familjerna Hedman, Bornecrantz, Forsman, Olai, Gunnarsson, Alvin, Eriksson och så vi, Johansson, m.fl.
SvaraRaderaTack, vad trevligt med denna återkoppling. Tyvärr har de senaste två åren inneburit allt färre promenader i och utanför Stigtomta för min del. Det beror enbart på att artrosen i höften gjort det svårt för mig att gå.
RaderaJag och min familj har bott i Stigtomta sedan 1993 då vi flyttade till det nybyggda området i förlängningen av Pegevägen. Sedan sommaren 1999 har vi bott på Rogstorpsvägen och vi köpte huset av Stellan och Helen Boman som byggde huset 1986. Vi har förstått att tomten styckades av och huset "klämdes in" där kanske ingen förväntat sig att något skulle byggas.
Visst är det många nya grannar som tillkommit under åren vi bott här. Och lika märkligt är det att jag fortfarande inte alltid känner mig "hemma" i Stigtomta, åtminstone inte om jag jämför med hur jag förhåller mig till mina uppväxttrakter i Bränn-Ekeby. Men vi trivs fantastiskt bra i både Stigtomta och på Rogstorpsvägen. Det har varit en bra plats för våra fyra döttrar att växa upp på.
Förhoppningsvis kan jag fortsätta att leverera en och annan intressant Stigtomta-bild i framtiden. När efterdyningarna av höftledsoperationen har lagt sig behöver jag rehabilitera genom att promenera och då har jag oftast någon av mina kameror med mig.