En ickerapport

När jag tänker efter har jag ingenting att skriva om som lyfter blicken från min egen skröpliga lekamen. Dagarna och veckorna går, det mesta flyter fram i en jämngrå trögflytande ström. Sedan en vecka tillbaka har jag i alla fall fått ytterligare fler rehab-övningar att göra några gånger per dag, då med inriktning att aktivera min snittade lårmuskel. Träningen innehåller just nu 10 övningar för höft och lår som jag gör tre gånger per dag i två set om tio repetitioner. Utöver detta försöker jag gå ett par kilometer (mitt max just nu) varje dag. Båda kryckorna behövs vid promenader och ska enligt Nyköpings ortopedmottagnings rekommendationer användas ytterligare flera veckor.

En lilja som planterats hemma i trädgården

Sedan någon vecka tillbaka har jag kunnat plocka bort all smärtstillande medicin. Nu är det länge sedan jag behövde äta starkare läkemedel (morfin) men paracetamol behövs alltså inte längre heller. Kvar i dosetten ligger den nödvändiga men ack så eländiga antibiotikan, två olika sorter som ska intas på bestämda tider. Klockan ringer 06.00 varje morgon för den första omgången och sedan rullar det på. Varför "eländig"? Jo, jag mår apa av antibiotikan. Kass mage, minskad aptit (vilket kanske är bra för mig ...) men allra värst är det eftersom jag får koncentrationsproblem och känner mig konstant trött och seg. Jag biter ihop eftersom detta är mitt öde tills kurerna mynnar ut i slutet av september. Tre månaders behandling som inte passerar obemärkt förbi, jag lovar.

En ros som nästlat sig in i buxbomen

För drygt en vecka sedan satte jag mig bakom ratten på vår automatväxlade bil för första gången på åtta veckor. Det är skönt att inte vara beroende av andra för att ta sig till olika platser i närheten. Jag kan äntligen köra själv även om jag inte bör köra längre sträckor p.g.a. ovan nämnda koncentrationssvårigheter och trötthet.

Kanadensiskt gullregn

Det där med att undvika att utsätta mig för solsken har sina sidor. Antibiotikan gör att jag kan få permanenta pigmentförändringar av solens strålar. Nu när vädret har blivit ostadigare är det lättare att sticka ut nosen utanför dörren även dagtid men annars är kvällarna min tid på dygnet. Bara inte kvällen blir för sen, vid 21 börjar jag titta på klockan och längta tills det är tillräckligt sent för att gå och lägga mig för natten. Jag har alltid varit mycket kvällspigg men nu är jag som en klubbad säl alldeles för tidigt på kvällarna.

Mer kanadensiskt gullregn

Man kan tycka att jag skulle ha oändligt med tid för att fotografera just nu. Men med den begränsade rörligheten jag har är det inte riktigt läge. Kryckor i båda händerna och en kamera som hänger runt nacken är inte optimalt. Allt har sin tid och jag är fortfarande i fasen läkning och återhämtning. Häromkvällen var jag på Stigtomta IP för att dokumentera ett världsrekordförsök i bolljonglering och då blev det en krycka för en kort stund. Resultatet av detta kan du läsa om HÄR >>>

Hortensian växer in över gången upp till huset men jag har inte hjärta att tukta den

Det kliar i fingrarna när det kommer till sportfotografering. Men det är inte läge att falla till föga för de locktonerna riktigt ännu. I helgen är det tourfinal för Swedish Beachtour uppe vid Frisksportartorpet i Nyköping, en plats och en idrott som är perfekt för foto. Men antagligen inte med mig på första parkett med kamerorna. Och all lokal fotboll lockar något förskräckligt men även där får jag nog finna mig i att vara "vanlig" åskådare ett tag framöver.

Dagarna och veckorna får fortsätta gå med mig kvar i min lilla läknings-bubbla.