Stegrad träning

Efter några dagar med yttest låg himmel trodde man att det inledande solskenet under söndagsmorgonen var inledningen på något ljusare och gladare. Nja, riktigt så bra blev det inte eftersom molnen slöt sig på nytt över våra huvuden. Men varmare blev det i alla fall och 19 grader funkar utmärkt för mig.

I torsdags besökte jag en sjukgymnast på vårdcentralen Åsidan i Nyköping. Det var dags att se över vilka rehab-övningar jag sedan tidigare hade fått att jobba med och tilldela mig ett helt batteri med nya övningar. Och utfallet av mitt besök hos sjukgymnasten är att jag sedan dess kämpar hårt med att hålla ihop kroppen. Jag välkomnar detta alldeles otroligt mycket! Träningsvärk är helt okej, den tar jag gärna eftersom den indikerar nytta. Nu är jag dock så öm att jag inte vet vad som är ont och vad som är träningsvärk ...

Sjukgymnasten föreföll duktig och hon tittade på hur jag rörde mig och hur jag gjorde mina tidigare tilldelade övningar. Hon konstaterade att min muskulatur runt höft och rumpa på den opererade sidan inte på långa vägar är återställd. Jag vaggar som en optimistjolle i kastbyar om jag försöker gå utan kryckor. Men från och med i torsdags försöker jag ta mina dagliga promenader på 2-4 km med hjälp av endast en krycka. Och det är väl på tiden, nu har det gått drygt 12 veckor sedan den ursprungliga operationen och 9 veckor sedan sista (?) operationen. Det är tydligt att musklerna runt höften tagit stryk och att min sjukhusvistelse med efterföljande återhämtning inte gjort underverk med min rörlighet.

För att råda bot på ledan som uppstått av att i flera veckor gått samma rundor i Stigtomta tog jag bilen till grannbyn Vrena där motionsspåret intill Mårtens Vall lockade. Ett spår jag gått flera gånger tidigare och även berättat om här i bloggen. Skönt att gå i skogen även om asfalt är slätare och lättare för gubbar med krycka att sväva fram över. Motionsspåret verkar dock få en hel del TLC både vad gäller underlaget och belysningsstolparna (som var nya med LED-lampor högst upp).

Jag borde nog göra mina 14 rehab-övningar tre gånger per dag (a' 10 repetitioner i två set). Men stegringen har varit så kraftig så jag klarar för närvarande inte av att göra dem mer än två gånger per dag än så länge. Och väntar jag till kvällen med promenaden är benen redan så möra att det knappt kan kallas "promenad" utan snarare ett "stilla släntrande i grannskapet".

Söndagspromenaden togs mellan de två passen med rehab-övningar. Krut fanns i tillräcklig grad för att även bära kameran runt nacken. Det är inte lätt att fota som kryck-brukare, den förbaskade pinnen ska ställas eller läggas åt sidan så fort en bild ska tas. Och några låga fotoställningar är inte att tänka på, kommer jag ner till marken kommer jag garanterat inte upp igen. Något som fått mig att lockas ännu mer av ett kamerahus med vikbar display ...

Jag vill betona att även om jag kan förefalla gnällig så försöker jag verkligen att ta saker och ting för vad de är. Nu har jag hamnat i denna situationen och jag jobbar utifrån de förutsättningarna. Humöret är gott även om det krävs mer tålamod än vad jag var beredd på. Min ursprungsplan för följderna av höftoperationen har kraftigt fått revideras och den processen står jag mitt i.

Nu ska jag ta en allvarlig funderare på hur det blir med ett nytt kamerahus.