lördag 30 september 2023

På en höft

Sedan mitt senaste blogginlägg har det egentligen inte hänt något avgörande eller dramatiskt. Då hade jag precis festat loss på den tredje cellgiftsbehandlingen och faktum är att jag inte fått någon mer kur. Efter lång väntan har min benmärg börjat återhämtat sig och blodvärdena är på väg uppåt. Detta gäller även mängden vita blodkroppar som förser mig med ett immunförsvar. Från isolering och instängd i några veckor till en väldigt välkommen "permission" på hemmaplan i Stigtomta. (Senast jag skulle vara hemma några dagar fick jag en blodpropp i halsen och fick vända åter till mitt nya "hem" på Mälarsjukhuset.)


Planen för min fortsatta behandling är att jag ska skrivas in hos Akademiska sjukhuset i Uppsala den 6/10. Där förbereds jag med en hästsparkskur cytotstatika inför den kommande stamscellstransplantationen i mitten av oktober. Där och då gäller det att hålla tummarna för att saker och ting inte går snett.


Vissa biverkningar av hittillsvarande behandling har varit förväntade, till exempel att jag förvandlats till en aptit-, hår- och skägglös gubbstrutt. Ett tag var jag på väg att få moppemusche och jag blev villrådig om jag skulle raka av mig den eller låta den växa. Det har löst sig, fjunen lossnade efter den tredje cellgiftsbehandlingen. Mer deprimerande är att mina höfter packat ihop och lagt av som ett resultat av tappad muskulatur efter drygt 10 veckor i en sjuksäng. Dagarna efter mitt förra blogginlägg fick jag akut värk och några sömnlösa nätter (trots smärtstillande) och därefter är det kryckor som gäller för att gå mer än några meter. Min höft med protes är klenast och i den andra sidan gör sig artrosen påmind. Jag har givetvis gjort övningar för höfterna från inläggningen i juni men dessa rörelser har uppenbarligen inte varit tillräckliga för att bibehålla funktionaliteten i höfterna. Detta problem har ätit energi som jag egentligen behövt för min leukemibehandling.


Jag nämnde i mitt förra blogginlägg att jag uppmärksammats av ett par lokala fotbollslag i samband med en match och det som hände dagarna efter detta var att mängder av framförallt fotbollslag skickade stöd och krya-på-dig-hälsningar till mig i sociala medier. Detta noterades av vår lokaltidning Södermanlands Nyheter som skrev en artikel om mig, min sjukdom och idrottarnas stöd. Artikeln fångades upp av Radio Sörmland vilket ledde till att jag intervjuades i en direktsändning på P4. Mäktigt och hjärtevärmande med allt stöd, även på min blogg och i mitt Facebookflöde, men också märkligt att hamna så mycket i rampljuset för en stund. Tack alla!!


Alla timmar, dagar och veckor i ensamhet på ett sjukhus har prövat min förmåga att acceptera mig själv som enda sällskap. Visst har jag haft besök då och då samt dagliga videosamtal med de närmast anhöriga som lyst upp tillvaron. Även den fantastiska personalen på Viktoriaenheten har varit en skyddande mental krockkudde när det behövts. Nu är jag hemma i en vecka och ska bygga upp energidepåerna inför ännu en lång vårdsekvens i samband med transplantationen. Det är prövande men för mig handlar det bara om att gräva ännu djupare i fickorna efter den jävlar anamma som behövs för att komma i mål.


Jag vill avrunda med en uppmaning; tack vare alla blodgivare, donatorer och resurser till cancerforskning har jag och många med mig fått en andra chans. Ge fler den möjligheten!

Bli blodgivare

Tobiasregistret

Cancerfonden


Nu borrar jag ner huvudet mellan axlarna och kör vidare i mitt race mot målet.

19 kommentarer:

  1. En dag i taget. Det tar tid men är absolut inte omöjligt. Jag sickar styrke-tankar framför allt till dig men också till din familj. Ni verkar vara ett härligt gäng. Idag är i dag och i morgon en annan dag. Kamerakram. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är helt riktigt att "en dag i taget" är vad som gäller. Om allt går bra kommer det en tålamodskrävande återhämtningsfas efter transplantationen där immunförsvaret kommer att vara som hos en liten bebis vilket kommer att vara utmanande.

      Radera
  2. Massor med kämpa och krya på dig kramar till dig och din familj!🤗🤗🥰🥰

    SvaraRadera
  3. Skönt att se dina härliga bilder. Innebär att det finns hopp, så jag önskar dig välgång på vägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nog sjutton saknar jag möjligheten att använda mina kameror och att bara fota en gång i månaden i samband med tillfälliga permissioner från sjukhuset är föga tröst. Nåväl, det kommer förhoppningsvis bättre tider!

      Radera
  4. Krya på dig, stor kram.

    SvaraRadera
  5. Många styrkekramar till dig Lasse och din familj. Med din jävlar anamma och härliga humor kommer du att fixa det här. Kramar från Åsa och Mats 🥰

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa och Mats, vi står starka nu när det kommer att behövas som mest!

      Radera
  6. Kämpa på 🙏🏻 / PA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, jag biter ihop och förlitar mig på mitt tjocka pannben.

      Radera
  7. ❤️❤️Du är stark Lasse. Så in i helvete stark.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Erik, nu prövas pannbenet och tålamodet men nog sjutton ska det gå vägen att baxa skiten i mål. :-)

      Radera
  8. Styrkekramar 🥰 Päivan

    SvaraRadera
  9. En dag i taget låter som rätt tankesätt. Hoppas att uppmärksamheten stärker dig. Skönt med lite permis hemma antar jag. Jag tänker på dig varje gång jag lyfter en av mina kameror. Kämpa vidare, Lasse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I skrivande stund har jag hunnit vara hemma i drygt två dygn och det har hittills varit väldigt, väldigt bra. Det är så mycket lättare att återhämta sig och bygga upp energireserverna i hemmamiljö i jämförelse med sjukhusmiljön. Jag har till och med njutit av frisk höstluft i lungorna, något jag inte heller haft förmånen att göra eftersom sjukrummets fönster inte går att öppna.

      Radera
    2. Det regnar i mina krokar. Du brukar ju gilla mina naturbilder, så om och när regnet slutar tar jag en promenad till det gamla trädet för att se om det har börjat se lite höstligt ut. Njut av hemmavistelsen!

      Radera