På plats hos Akademiska sjukhuset i Uppsala

Det är dags att skriva ännu ett kapitel i min leukemi-berättelse. Min cancerbehandling har tagit mig från Viktoriaenheten i Eskilstuna till Region Uppsalas Akademiska sjukhus. Där återfinner vi kompetensen som behövs vid stamcellstransplantationer. Efter några dagar hemma i Stigtomta skrevs jag in på Hematologiavdelningen i Uppsala den 6/10.

En luddig gubbe på sjukhusbalkongen

Dagen efter inskrivning började förberedelserna inför den kommande stamcellstransplantationen. Fem dagar med cellgifter, betydligt tuffare än vad jag fick i tre omgångar när jag var inlagd på Mälarsjukhuset, följdes av ett par dagar då jag fick ett preparat som skulle trycka ner mitt befintliga immunförsvar för att minska risken för avstötning. Fredagen den 13:e (!) oktober var det sedan dags för att ta emot donatorns stamceller.

En påse stamceller. Tackar tackar.

I skrivande stund är det ”dag 18” vilket innebär antalet dagar som passerat sedan transplantationen. Jag har lyckats slingra mig igenom alla behandlingar utan komplikationer vilket jag är otroligt tacksam för. Faran är dock inte över eftersom avstötningsrisken finns lurande bakom hörnet under en längre tid. Att jag måste kämpa med min kropps uppenbart svagaste länk, höfterna, efter månaderna i en sjuksäng är jobbigt men har ju inte direkt med leukemin att göra. Till och från har jag ätit smärtstillande på grund av höfterna. I kölvattnet av cellgiftsomgång fyra har jag hittills sluppit infektioner och antibiotika men jag har istället det tveksamma nöjet att inhysa två olika virus i urinblåsan vilket leder till sveda och värk samt blod när taggtråden ska kissas ut.

Inredningsdetaljer i mitt isoleringsrum

Häromdagen fick jag göra något som jag inte gjort på 3,5 månader. Under någon vecka har jag behövt se min spegelbild som visat upp en gubbe med allt fjunigare haka och kinder. Jag skulle inte vilja beskriva det som skägg utan snarare som ludd. Hur som helst behövde rakapparaten tas fram ur packningen och göra sitt jobb. Kanske hade jag kunnat vänta på att allt lossnar efter den senaste cellgiftsomgången men gjort är gjort.

Personal- och besöksparkering utanför mitt fönster

Sommaren kom och gick utan min inblandning. Likaså hösten. Kvar är den bortre delen av hösten, fulhösten. Jag har sett höstfärgerna komma men också försvinna, kvarlämnade står de kala träden under den oftast molntyngda himlen. Det är detta jag har att längta hem till när det snart är dags att skrivas ut och påbörja den långa vägen som kantas av kontroller, återhämtning och uppbyggnad.

Utsikt från balkongen mellan avd. 100 och 101A

Jag har läst mig till att det vid utskrivning följer en period med två kontrollbesök i veckan där jag som patient behöver åka från Stigtomta till Uppsala. Förhoppningsvis behöver detta inte vara en nödvändighet i tre månader, utifrån vad en av läkarna har sagt kan det snart nog klara sig med ett besök i veckan. Det är väl främst nödvändigt att kontrollera så att inte de nya stamcellerna får för sig att stöta bort värden (alltså min kropp). Som de dagliga blodproverna visar i skrivande stund har jag i alla fall en allt mer fungerande benmärg som producerar trombocyter samt röda och vita blodkroppar.

Innergården som var min utsikt under första veckan i Uppsala

Att lära upp mitt nya immunförsvar kommer att bli en utmaning vilket kommer att ske med ett vaccinationsprogram som upprättas för mig inom några månader. En och annan åkomma lär jag dra på mig helt på egen hand. Det finns dock inga planer på att åka runt och slicka på handtag eller leta efter grannbarn som har vattkoppor. Någon måtta får det vara.

Jag påminner ännu en gång om Tobias-registrets existens. Är du mellan 18-35 år kan du göra enorm skillnad som donator. Utan att veta vem jag fått stamcellerna ifrån är jag ändå oändligt tacksam för att jag just nu befinner mig i en situation som ger mig tro och hopp om en framtid.