Kylslaget Koppartorpsbesök

Det finns en person i denna världen som jag känt i hela mitt liv, redan från den första celldelningen. Min tvillingsyster. Vi är inte helt lika varandra, vare sig utseendemässigt eller till sättet. Sedan många år tillbaka bor vi på var sin sida av Sverige vilket gör att vi inte träffas särskilt ofta. I veckan tog vi dock chansen att synka ihop oss öga mot öga för första gången sedan jag diagnosticerades med leukemi. Tanken var att hon och hennes man skulle ha besökt mig på sjukhuset i Eskilstuna men då fick jag feber och det planerade besöket ställdes in. Självklart har vi haft en tät dialog i digital form sedan i slutet av juni men det är trots allt något extra att träffas IRL.

Torsdagen den 14:e satte vi oss i bilen och åkte ner till Koppartorp där Tunabergs kyrkas minneslund är sista viloplatsen för våra föräldrar. Med gravlyktor i händerna strosade vi ut i den påtagligt kalla decemberluften, förbi våra morföräldrars gravplats (som fortfarande är kvar på kyrkogården trots att stenen vid det här laget borde varit borttagen).

Det är inte så ofta jag åker ner till Koppartorp trots att det är relativt nära och väldigt charmiga omgivningar. Allt som oftast har det varit mulet när jag varit där, denna gång sprack molnen isär under den halvtimme vi var på plats. Tack för det!

Med viss ansträngning lyckades vi få fyr på några gravlyktor vid minneslunden och vi gav oss själva chansen att ta ett bonusvarv bakom kyrkan och till Koppartorps "centrum" innan vi korsade landsvägen och genade över den nedre kyrkogården. Minnen från vår barndom bubblade fram då vi under sommarmånaderna ofta åkte förbi Koppartorp på vägen ner till Nävekvarn. Det nästan obligatoriska stoppet innebar en koll på morföräldrarnas gravplats samt proviantering i kyrkogårdens lövhög där mask skulle plockas för fiske på Lilla Krokholmen där vi hade vår sommarstuga.

Efter torsdagens huvudmål i Koppartorp tog vi oss försiktigt fram på de hala vägarna förbi barndomshemmet i Bränn-Ekeby, därifrån mot Palmtorps Allé och Arnö innan vi återvände till Stigtomta. Vi fick några välkomna och välbekanta synintryck och hemma i husvärmen kunde kaffebryggaren bidra till att skänka ytterligare värme. Några eftermiddagstimmar som var värda sin vikt i guld för mig!