Mellandagsutflykt till Nävekvarn

Inaktiviteten i mellandagarna, trots ett par besök på gymmet hemma i Stigtomta, gjorde att idén om en liten utflykt slog rot i min skalle på söndagsmorgonen. Vi kraftsamlade vilket innebar att även dotterns hund Enzo fick följa med till de sydligaste delarna av Södermanland.

Vädret har varit alldeles utomordentligt trist de senaste dagarna men denna söndag hängde i alla fall inte regnet i luften. Det blåste däremot vilket vi fick känna på när vi klev ur bilen på hamnplanen i Nävekvarn. Himlen var inte helt jämngrå, ljusare partier i molntäcket gav i alla fall lite variation på himlavalvet. Och banne mig om inte solen tittade fram under en minut också!

Vi gick bort till campingen och badplatsen men valde bort alternativet att fortsätta ut på Skäret. Det får bli en annan gång, Nävekvarn har sin givna plats på min utflyktslista (om den hade existerat). Det blev även en snabb inspektion av vår gamla båtuppläggningsplats som vi hade fram till 2010.

Sju plusgrader gör ingen vinter, det snötäckta landskapet lyser än så länge med sin frånvaro. Jag gillar ju inte direkt snö men nog sjutton är det en välkommen variation under vintern så att inte fulhösten och smutsvåren flyter ihop till en eländig visuell och mental prövning.

Apropå de två bilderna på båten Ernst som du kan se i detta inlägg så lockades jag att göra en internetsökning på båten. Det visade sig ge en intressant sökträff som du kan hitta HÄR >>>. Kul, en bogserbåt som ursprungligen var ångdriven från 1897. Sedan 2022 har den sin hemmahamn i Nävekvarn.

På hemvägen från Nävekvarn tog vi vägen via Koppartorp där vi stannade till och tog ett varv till minneslunden. Sedan hemåt via Buskhyttan, Bränn-Ekeby, Fada och Enstaberga. Om tid finnes åker jag gärna runt i mina barndomstrakter.

Gott slut!

Den avslöjande oskärpan

Jag har aldrig riktigt gillat mitt 50 mm-objektiv. Som nybliven digitalfotograf köpte jag Canons billiga och plastiga EF 50 mm f1,8-objektiv och det var, trots sin billiga prislapp, betydligt bättre än vad man kunde förvänta sig. När jag sedan tyckte att det var dags att levla upp så köpte jag Canons EF 50 mm f/1,4. Ett klart dyrare objektiv men inte på långa vägar lika dyrt som Canons röda-ringen-alternativ (50 mm f/1,2). Sedan dess har jag aldrig riktigt varit begeistrad i att sjunga normalobjektivets lov. Brännvidden på en fullformatskamera sägs ju vara just "normal" och fånga allt ungefär såsom ögonen gör utan förvanskning. 

På grund av ett påtvingat datorbyte i början av denna vecka så behövde jag ta några testbilder med ett par olika kameror för att testa överföringsfunktionerna mellan kamera och dator. Datorbytet kändes på sätt och vis onödigt eftersom min iMac 27'' oförtrutet snurrat på riktigt bra när jag kört Photoshop och Lightroom. Den senaste tiden har dock uppdateringarna från Adobe protesterat och klagat över att datorns operativsystem inte längre är kompatibelt med den nyaste versionerna av bildbehandlingsprogrammen. Jag tvingades tänka efter och konstaterade att datorn varit i min ägo i ungefär 9 år, operativsystemversionen har stannat på version 12 och de senaste versionerna från Apple är 15. iMac säljs inte längre i en 27'' version så jag valde att köpa en Mac Mini med Apples separata 27''-skärm. Alla lagrade bilder ligger på en separat hårddisk (som jag tar backup på till en molntjänst).

Efter mycket trixande och fixande fick jag allt att rulla med filöverföringarna från ett par av mina kameror. De testbilder jag tog är verkligen inte något att skryta med men de var intressanta ur ett perspektiv eftersom de tydligt visar varför jag inte hyllar mitt 50 mm f/1,4-objektiv. De första tre bilderna är tagna med mitt billiga 28 mm f/2,8-objektiv som knarrar när det fokuserar (saknar Canons USM-motor som de hade i många av sina objektiv). Jag valde att konstnära lite och tog medvetet ett par bilder med varje objektiv för att få oskärpecirklar från belysningen på vårt hus farstukvist.

 Bilderna med 28 mm-gluggen gav runda och fina cirklar. Annat är det med det förbaskade 50 mm-objektivet, där ser man tydligt kantigheterna från lamellerna inne i objektivet. Usch.

Roligare bilder än så här blir det inte i dagens blogginlägg. Förutom några sportarrangemang har jag inte fotat någonting. All energi har gått åt till att jobba halvtid samt träna på gymmet. Dessutom kan jag inte vara ensam om att notera hur gråeländigt vädret varit de flesta dagarna de senaste veckorna. Nu närmar vi oss julen och jag har jobbat 8 veckor på halvtid. Under januari fortsätter jag på 50% innan jag kliver upp till 75% i februari. Min mentala energi har räckt för att göra nytta under fyra timmar med därefter är jag dränerad på hjärnkraft. Detta kallas fatigue och enligt en av mina läkare är det inte onormalt eller konstigt utifrån det jag varit med om och de tunga behandlingar som bombarderat min kropp.

Nu laddar vi inför storhelgerna och kanske, kanske tar jag fram någon av kamerorna för att ta de sedvanliga detaljbilderna på pyntet och allt som plockats fram till jul.

Olika nyanser av brunt och grått

November. Olika nyanser av brunt och grått, knappt dagsljus, död och förruttnelse. En månad som utsätter oss för prövningar. En månad som bygger pannben. Fulhösten personifierad.

Vår pelargon är körd. Verkligen körd.

De kvarvarande Ingrid Marie-äpplena har förfrusit

Det är givetvis endast de yttre förutsättningarna som är usla i november. Om den inre glöden kan hållas igång är det business as usual. I skrivande stund har jag jobbat i fem veckor och någon slags vardagslunk har äntligen infunnit sig igen efter den långa sjukskrivningen. Visserligen jobbar jag bara halvtid men det räcker för att forma dagarna och min inställning till tillvaron. Den mentala energin räcker i ungefär fyra timmar just nu och räckviddsångesten gör sig påmind de dagar då jag behöver vara på topp även på eftermiddagarna eller kvällen.

Björkstammar, lång slutartid och uppenbart skakiga armar ...

För ett par veckor sedan gjordes ett par undersökningar av min opererade höft. Ortopedläkaren ville jaga bevis för den troliga infektion som setts på PET-CT-scanningsbilderna som tagits i Uppsala under våren och sommaren. Dels gjordes en punktion för att få ut vätska som skulle påvisa vilken sorts bakterie det handlade om, dels gjordes en traditionell slätröntgen för att kontrollera att ingenting hänt med protesen och dess infästningar mot skelettet. Förra fredagen ringde min ortopedläkare på Nyköpings lasarett och meddelade att han efter konsultation med ortopedteamet i Uppsala kunde blåsa "faran över" för min höft. Vad de sett på PET-CT-bilderna kan de inte förklara men bakterieodlingen gav inget utslag och därmed slipper jag operation för att byta ut protesen. Jippi! Tyvärr har jag fortfarande rätt stora besvär av höften men tålamod och fortsatt träning kan förhoppningsvis råda bot på detta.

Att slippa ännu en sjukskrivningsperiod, obehaget med en höftledsoperation och den efterföljande rehabiliteringen är väldigt skönt. Nu räcker det med att fortsätta vaccinationsprogrammet samt lämna blodprover då och då tills i april då ännu ett benmärgsprov ska tas (1,5 år efter stamcellstransplantationen). Dessa kontroller och uppföljningar känns nödvändiga och givetvis hoppas jag att inte min gamla och felaktiga benmärg ska ta över igen och därmed generera leukemi på nytt. Man kan bli nojig för mindre men jag känner mig just nu ganska trygg med att den behandling jag fått ska fungera fullt ut.

"Tar du ett steg till, gubbskrälle, så sticker jag härifrån!"

Dagarna är korta och vädret har allt som oftast varit mindre lockande vilket har gjort att jag inte varit ute med kameran och fotat. Det jag däremot har gjort de senaste veckorna är att jag besökt ett antal olika matcher, idrottsanläggningar och lag för att fota sport. Och jag har verkligen haft kul! En efterlängtad närkontakt med sportvärlden och med många av dess utövare.

Allt är inte brunt eller grått i november

Ett av mina allra mest använda objektiv fick följa med mig ut på en promenad under torsdagslunchen. Mitt macro (Canon EF 100 mm f2,8) gjorde det jag förväntade mig av objektivet och resultatet ser du i bilderna här ovanför. Vis av erfarenheten vet jag att december kan bli minst lika grå och trist som november och därmed lär inte omgivningarna i närheten av hemmet locka ut mig och kameran. Blir det däremot snö så ändras landskapet och då ökar inspirationen (men även transpirationen av snöskottningen).

På återhörande!

Åpromenad i Nyköping

För en vecka sedan, torsdagen den 24/10, tog jag sista chansen till en solskenspromenad innan jag skulle börja jobba igen. Hösten har hittills varit snäll mot oss och denna torsdag var inget undantag. Förhållandevis varmt i luften och strålande solsken. Siktet ställdes in mot Nyköping och där blev det ett besök hos Sörmlands Museum för att sedan gå fram och tillbaka längst Nyköpingsån.

Hamnrondellen bjöd på spöktema

Museet hade ett par utställningar som roade mig lite extra. Tyvärr har jag missat två utställningar tidigare i år som jag verkligen velat se men min försiktighet p.g.a. dåligt immunförsvar har hållit mig borta från denna typ av miljöer. Min nuvarande status tillåter mig att röra mig mer fritt men jag ska undvika uppenbart sjuka personer och kanske inte heller sätta mig på en fullsatt läktare där det är omöjligt att gissa om någon är smittbärare eller inte.

Nu har jag jobbat halvdagar sedan i måndags och det känns huvudsakligen jättebra. Tröttheten är dock påtaglig, tänk att fyra timmars arbete kan vara så krävande om man inte har tränat på detta de senaste 16 månaderna. Jag är ändå inte överraskad, hade förväntat mig att det skulle gå åt mycket energi så här i inledningen av återkomsten. Att jobba bara fyra timmar om dagen är svårt, det känns som om ingenting hinns med på en förmiddag.

Det var många år sedan jag gick på denna sida av Åkroken

Allra mest efterlängtad har kontakten med arbetskamraterna varit. Visst, jag har besökt kontoret några gånger sedan i maj men nu är det "på riktigt". Fördelen med mina tidigare besök är att tröskeln varit lägre att kliva över denna gång. Det gäller både för mig själv och jobbarkompisarna som åter får se mig i korridorerna. Mindre dramatiskt på något sätt.

Nu låter jag det gå några veckor innan jag utvärderar om orken kommer att räcka till för att kliva upp till 100% efter årsskiftet. Mitt mål är givetvis att det ska bli så men den mentala tröttheten efter cellgifterna, sjukdomstraumat och alla komplikationer gör att jag är ödmjuk inför vad krafterna räcker till och hur mycket tid återhämtningen tar.

Bilderna i detta inlägg är tagna med mitt 40 mm pannkaksobjektiv. Jag tyckte de såg lite "mjuka" ut när jag kollade ordentligt på bilderna. Det är åtminstone ett supersmidigt och lätt objektiv och det är värt något i vissa sammanhang.