Rapsgult äventyr i Vrenabygden

Strax innan man kommer in i Vrena från den östra sidan hittar man en grusväg ner mot Länninge. Denna vår kantas grusvägen av rapsgula fält. Oemotståndligt lockande i en tilltalande omgivning. Där stannade jag till under onsdagskvällen för att njuta och fotografera. Själavård.

Precis i början av grusvägen står en blommande oxel. Lockande.

Där vägen korsar TGOJ-banan fann jag en plats att ställa bilen

Jag behövde komma ut en stund i friska luften under onsdagskvällen. Dittills hade jag inte satt min fot utanför hemmets ytterdörr. Efter över 30 år som tjänsteman hade jag tills i onsdags inte jobbat en endaste dag hemifrån trots möjligheter. Visst har jag jobbat hemma på kvällar och helger men alltid åkt till min arbetsgivares kontor under ordinarie arbetstid.

Oxel är en rosväxt som är släkt med bl.a. rönn

Min plan är att jobba en hel del dagar hemifrån de kommande veckorna. Men att inte träffa arbetskamrater för att ägna lite tid åt korridor- och kaffeautomatsnack är otänkbart för mig i längden så viss variation kommer det att bli. Jag har de senaste två månaderna konstaterat att vissa av arbetskamraterna i Nyköping inte har visat sig på kontoret utan jobbat hemifrån hela tiden. Att inte få åka bussen upp till Eskilstuna någon gång i veckan känns också trist, även där har jag arbetskamrater som just nu enbart blir kontaktade med distanserande digital teknik.

I skrivande stund har jag under tre arbetsdagar suttit hemma vid mitt eget skrivbord, i mitt eget kontorsrum och försökt vänja mig vid att "gå till jobbet" på 5 sekunder från det att tänderna är borstade på morgonen. Kaffeförbrukningen har skenat på dessa tre dagar och vårt välbunkrade toalettpapperslager minskar dramatiskt. Aj aj aj.

Ännu en gång konstaterar jag att det är märkliga tider vi lever i och måste förhålla oss till. Hur det blir efter pandemin återstår att se och jag är väldigt fundersam på exakt när någon kan utropa att den faktiskt är över. Vi får vänta och se.