Mest en massa insekter

Efter den 1,5 timme långa promenaden runt Skillra, skroten, strutsfarmen och Mårtenstorp slog det mig hur förbaskat bra mitt 135 mm-objektiv är. Bilderna jag tagit var mestadels macro-försök trots att objektivet har en tämligen modest närgräns vid 90 cm. Men skärpan. Och bokehn. Mmmm...

Om det inte är skärpa i bilderna i detta inlägg beror det på mig. Kameran, min 1D Mark III, är kvick att sätta fokus och kan inte lastas. Däremot måste ju fotografen sikta och trycka av i rätt ögonblick. När dessutom de flesta av bilderna är tagna med max-bländare f/2.0 så är skärpeplanet tunt, tunt.

Eftersom kameran är lågupplöst, med dagens mått mätt väldigt lågupplöst, så kan jag inte beskära dem jättehårt om jag vill behålla bildformatet jag oftast använder här i bloggen. Jag vill i regel publicera bilder i 2048x1365 pixlar och kameran ger i original ifrån sig filer som är 3888x2592 pixlar.

Å andra sidan kan jag ju fundera på varför jag larvar sig med bilder i storleken 2048x1365. De flesta nuförtiden tittar väl på blogginlägg/Facebook/Google+ med en sketen mobiltelefon eller surfplatta. Småttigt, pluttigt och inte alls som jag skulle önska när jag sitter vid den 24 tum stora datorskärmen och redigerar. Tumnagel-eran kan möjligtvis rädda mig emellanåt när jag visar bilder där skärpan inte riktigt sitter där den ska...

Jag brukar roa mig med att variera min dators skrivbordsbakgrund med jämna mellanrum. Givetvis plockar jag fram någon av den senaste tidens bilder som jag känner lite extra för. Då, på en 24 tumsskärm, blir bilderna alldeles extra levande och fina. Tänk om jag kunde erbjuda det till de som tittar på bilderna jag tagit.

Alla sportbilder jag tar och lägger i bildgallerier, från ca 35 bilder upp till kanske 140 bilder, har jag redigerat i 1024x683 pixlar. Inte så tunga bildfiler för den som vill bläddra snabbt genom materialet. Å andra sidan är det samma sak med dem, i en mobiltelefon kan det inte vara lätt att se vad jag vill visa.

Bländare f/4.0. Oskärpan på ladugården är minst sagt mjuk.

Nu är det inget annat än att förhålla sig till nutidens teknik. Hellre bildgranskare på mobiltelefoner än inga granskare alls. Å andra sidan skulle jag inte palla att hänga tavlor någonstans bara för att nå en publik med bilderna i "rätt" storlek. Usch, både dyrt, läskigt och ouppnåeligt.

Jag ser själv allt för sällan på hängda bilder på utställningar eller gallerier. De gånger jag gör det hänförs jag av hur mycket bättre intryck man får av fotografier på det sättet. Oavsett storlek på utskrifterna. Och färgerna i kombination med papperskvalitén gör sitt till för att man ska inse hur begränsande det är att titta på fotografier i datorn.

Promenaden runt ett sommargrant Stigtomta förde med sig ytterligare en tanke. Jag insåg hur skönt det var att röra på sig och njuta av både frisk luft, intryck och ansträngningen. Fotograferandet var en biprodukt inte huvudanledningen till rundan.

Den mest kravlösa och oftast mest inspirerande fotograferingen för mig är just när den kommer av att jag är ute och rör på mig. Därefter tycker jag det är otäckt roligt att fota sport, men då är det verkligen riktad fotografering med "krav" på ett vettigt slutresultat. Längre ner på skalan kommer "uppdragsfotografering". Om uppdraget är formulerat av mig själv eller andra har viss betydelse.

Låt säga att jag åker iväg som turist någonstans. Då blir fotograferandet ett vagt definierat "uppdrag". Här och nu ska det minsann dokumenteras vad jag ser, upplever och känner. Oftast faller bilderna platt... Ska jag fota något på begäran från någon annan (oftast lagbilder eller kanske produktbilder på jobbet) så triggas jag lite av uppgiften. Jag vill ju inte misslyckas inför andra i dessa sammanhang.

Med allt det ovanstående sagt och skrivet så känner jag att jag har karbonpapper i käften. Tjatig då jag vet att jag funderat kring detta både en och fler gånger tidigare här i bloggen. Det är en fotoblogg och det är min fotoblogg så kanske är det relevant att påminna mig själv om dessa tankar då och då.

Vi ger oss i kast med att fortsätta konsumera den nordiska sommaren. Mitt i den traditionella semestertiden. Några har tagit sina resväskor och panikflugit till varmare länder. Själv är jag nöjd med att gå och sprätta i den svenska myllan detta år...