Det finns några platser som bara genom sin existens skänker något alldeles extra till oss som besöker dem. Yttre omständigheter har mindre betydelse för dessa platser. Väder och vind samt mängden samtida besökare bekommer inte dessa platser. De är vad de är och det vet de. Vi tar dem till oss och låter oss både förföras och förtrollas.
 |
| Ales Stenar vid Kåseberga på Österlen |
När vi besökte Ales Stenar för första gången år 2015 hade jag inte jättehöga förväntningar. En fornlämning kan alltid vara intressant men när en samling stenar blir så hajpade trodde inte jag att det skulle vara mödan värt att åka dit. Jag hade fel. Till och med promenaden från parkeringen till den karga sanddyns-höjden levererar synintryck värda att ta vara på.
 |
| Bredvid bykrogen stod denna gamla skönhet |
 |
| Stockrosor i motljus |
 |
| Det böljande landskapet vid Kåsebergas kustlinje |
 |
| Mer växtlighet i motljus |
 |
| På vägen upp mot Ales Stenar mötte vi många som var på väg därifrån |
Många av bilderna i detta blogginlägg är tagna med mitt 70-200 mm-objektiv. Vi hade en molnfri solnedgång och himlen bjöd inte på av solnedgången vackert färgade molnformationer. Där hade ett vidvinkligt objektiv kommit bättre till sin rätt. Vi återbesökte Ales Stenar några dagar senare och då gjorde vidvinkelzoomen omständigheterna bättre rättvisa.
 |
| Lovisa och Alva med några av stenarna i bakgrunden |
Det fanns två motiv som stack ut denna kväll. En kvinnlig schaman (?) satt på en av Ales Stenar och trummade och sedan var det tre fallskärmsflygare som bjöd på ett fenomenalt skådespel att fota i kanten av branten ner mot havet. Solnedgången och den magiska platsen som Ales Stenar utgör lockar till sig de som av mystik tilltalas. Termiken i stupet mot havet lockar till sig paragliders.
 |
| Med månen som sällskap på himlen |
Vi njöt av sommarkvällen, fikade på den torra marken och sedan packade vi ihop våra saker och började traska ner mot Kåseberga och bilparkeringen på nytt. När promenaden tagit oss en liten bit nedåt kunde jag inte motstå ett sista motiv och kameran plockades upp igen. Några betande får hade tagit en kvällspaus uppe på åsen av en sanddyn och deras siluetter mot den pastellfärgade himlen kunde jag inte motstå.
 |
| Kvällsfika vid Ales Stenar med Anita, Alva och Lovisa |
 |
| Dagens sista fotomotiv blev Kåseberga-fåren uppe på åsen |
Det skulle komma att bli ytterligare ett besök vid Ales Stenar under resan. Då var det en blodmåne som lockade men om det mindre lyckade besöket återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Nu blir jag lite avundsjuk. Häftiga bilder rakt igenom.
SvaraRaderaJag är verkligen nöjd med besöket och möjligheten till bilder tack vare kvinnan på stenen och de tre fallskärmsflygarna. Det blev en helt annan upplevelse några dagar senare då det säkert var 3-400 personer på plats och varken skärmflygare (det blåste nog för hårt) eller trumspelande kvinnor.
RaderaJa, Ale stenar är fantastiska att besöka. Historiens vingslag ekar högt. Och den storslagna naturen är makalös. Jag har varit där ett par gånger och som du säger, till och med promenaden upp är en del av upplevelsen.
SvaraRaderaTurister i massor brukar sänka fotomotivationen, men du har lyckats att få med dem på ett alldeles naturligt sätt; människor och stenar i harmoni. :)
Ha det gott!
Om det var ”ganska” många besökare vid tillfället som beskrivs i detta inlägg blev det helt galet många ett par dagar senare då blodmånen lockade. Stenformationen är det som jag tycker är svårast att fota vid Ales Stenar, allt annat är tacksammare att avbilda. En drönare var i luften när vi var där och det kan vara ett bra redskap för att ge en bra överblick över Ales Stenar. (Sedan kan man tycka och tänka vad man vill om drönare.)
Radera