När arbetsdagen närmade sig sitt slut vred jag på mitt 135 mm-objektiv på kameran. Promenaden från kontoret till parkeringshuset vid Skvallertorget bjuder på det bästa som det gamla industrilandskapet har att visa upp.
Tyvärr konstaterade jag att brännvidden 135 mm blev väldigt tajt mellan alla byggnader. Jag har bra koll på vad 100 mm innebär på ett fullformatshus men ytterligare 35 mm tele gjorde att jag oftast kom på mig själv med att vrida upp kameran för att åtminstone kunna ta stående bilder.
Det finns mycket att fotografera i industrilandskapet. Jag skulle däremot behöva avsätta mer tid än att bara rusa fram mellan parkeringshuset och kontoret. Och inte ha ett 135 mm-teleobjektiv på kameran.
Närvaron av studenter är påtaglig. Under sommarmånaderna när jag var nere i Norrköping kändes det nästan ödsligt men nu i september kryllar det av folk bland de gamla industrifastigheterna vid strömmen.
Jag ska nog utforska och lära mig en bit i taget av Norrköping. Den stan och jag är inte kompatibla, jag har noll koll på vad, var och hur. Med mekanisk nötning, envishet och repetition har jag lärt mig en väg till och från Skvallertorget, det räcker väldigt långt för mig just nu. Det kommer ju sådana där spårvagnar när man minst anar det också.
Med lite tur hittar jag också till City Gross Arena, Ingelsta köpcentrum, Bollspelaren, Himmelstalundsfälten och vägen ner mot Söderköping. That's it, no more nor less.
Jag kämpar vidare för att lära mig Norrköping. I små steg och med kameran som sällskap kanske jag får grepp om grannbyn i söder så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar