Avlägset fikaställe

Det finns vissa ställen vars rykte kan locka besökare från ganska långväga håll. Så är det uppenbarligen med Taxinge Slott vars café utlovar norra Europas största kakbord. Även vi i lilla Stigtomta förstod till sist att även vi borde åka dit och då planerade jag in det under sommarens sista semestervecka. Anita har redan börjat jobba igen så det innebar att en mindre delegation av Team Jansson gav sig ut på en tisdagsutflykt.

Lovisa och Alva är taggade för kakbord

Taxinge Slott såg välkomnande ut

Efter en bilresa som varade i en timme och en kvart kom vi fram. Det gjorde även en hel busslast med tyskar och de kom en minut före oss. En väldigt avgörande minut skulle det visa sig. Vi stod i kö i en timme innan vi kom in för att plocka åt oss av tårtor, kakor och annat gott.

Inte riktigt en välkomnande vy

Efter en halvtimmes köande såg Alva så här taggad ut

Detta var en desto mer tilltalande vy

Utöver inomhusplatserna i slottet fanns många utomhusbord att välja bland

Jag var hungrig och valde en laxsmörgås som uppvärmning

Lovisa och bloggaren (fotot taget av Alva)

Men tyvärr måste jag placera Taxinges kakbord i samma undanskymda skamvrå som Smultronstället i Söderköping och Skärgårdsvåfflan i Oxelösund. Ni vet de där ställena som lovar runt men håller tunt. Fantastiska platser och omgivningar men det som erbjuds är sannerligen inte värt köandet eller ansträngningen för att svälja ner det som säljs. Sorry, jag kan inte rekommendera detta och i fallet med Taxinge förstärktes intrycket av prisbilden och den servicetrötta personalen.

Efter ett halvvarv i den vackra slottsparken, med Mälarens vatten som granne, satte vi åter kursen hemåt. För att slippa E4:an valde jag att istället åka väg 223 hemåt. En slingrande landsväg genom det som är typiskt för Södermanland. Ett böljande landskap där odlad mark blandas med skogspartier och sjöar.