Under måndagskvällen var det dags för dottern Lovisa att spela träningsmatch inne i Nyköping. Jag åtog mig att skjutsa henne och en av hennes lagkamrater till Rosvalla dit vi anlände strax före klockan 19. Matchstarten var klockan 20 och jag hade med andra ord väldigt mycket tid att slå ihjäl innan det var dags att skjutsa hem tjejerna till Stigtomta igen. Jo, det är ju fortfarande publikförbud på all fotboll annars hade jag garanterat tittat eller sannolikt fotograferat matchen.
Jag parkerade bilen i Nyköpings hamnområde och sedan gick jag en runda som tog mig runt slottet och tillbaka till den väntande bilen. Det är tyvärr med allt större ansträngning jag går och varje steg är mycket smärtsamt. Artrosen i höfterna måste jag nog ta på fullaste allvar, den långsamma och omständiga processen genom vården måste initieras av herr Jansson.
Jag hamnade nedanför vallarna och framför Svandammen. Uppe på vallarna satt flera mindre sällskap och fikade i kvällssolen. Jag förstår dem, det är en utomordentligt vacker miljö även om trafiken på den alldeles för närliggande Hamnvägen är allt annat än vacker. Jag satte mig på en av bänkarna för att vila höfterna men också för att byta objektiv för andra gången denna kväll.
För att slippa gå hela kvällen valde jag att åka en tur med bilen. Tog mig till Strandstuvikens havsbad/camping. Vid den stranden har jag nog inte varit sedan jag var 7 eller 8 år. Nu konstaterade jag efter en snabb titt att det gärna kan vänta ytterligare 47 år innan jag besöker platsen igen. Campingplatser med uppställda husvagnar där trädäck, staket och blomlådor är riggade får mig både att skratta och känna smaken av magsyra. Om någon råkar fisa kommer alla att anklaga varandra i de 20 närmast närliggande husvagnarna. Usch. Men det är väldigt naturskönt runt Strandstuviken vilket gör att jag någon gång får sikta in mig på att besöka det närliggande naturreservatet.
Tillbaka i bilen började jag fundera på var jag kunde se solens nedgång. Med en halvtimme kvar innan klockan var 21.10 (då solen enligt SMHI-appen skulle glida ner under horisontlinjen) hittade jag fram till Lindbacke. Där har jag inte heller varit sedan jag gick på låg- eller mellanstadiet.
På ryggen av Lindbacke konstaterade jag att jag hade sällskap av ungefär 89430 myggor. De kan ha varit fler men jag tappade räkningen när jag skyndsamt försökte ta mig därifrån samtidigt som jag mosade så många som möjligt av blodsugarna som landat på mina skenben. Ingen vacker syn med en gravt haltande gubbe i nedförsbacke, framåtlutad för att med händerna försöka nå ner under knäna utan att trilla.
Så blev det denna semestermåndag, varken mer eller mindre.
Aj då, jobbigt med dina höftproblem, låter ju inget vidare kul alls. Jobbigt med en begravning också, min mor gick bort för två år sedan, har fortfarande lite ångest för att vi, jag och brorsan glömde att ta kontakt med en släkting angående dödsfallet.
SvaraRaderaIdag fick jag en tid bokad för röntgen av mina höfter. Dessutom har jag gått en artrosskola som vårdcentralen gjort tillgänglig för mig på nätet. Ja, det är mer än tråkigt att inte ha någon rörlighet kvar. Det går ut över mitt fotograferande och mitt flugfiske.
RaderaBegravning i coronatider begränsade kretsen som kunde närvara och vi syskon kunde därmed göra ett val att endast låta den närmsta familjen närvara. Jag förstår att det skaver att ni missade att berätta för en släkting om dödsfallet, i mitt fall har vi en liten släkt och därmed inte så många att berätta för.