En helt annan del av Oxelösund

Lucia-söndagen inleddes med en repris av föregående söndag. Det innebar alltså att Oxelösund fick chansen att ännu en gång visa upp sig. Vädret var exakt lika uselt som vid förra besöket men jag lät mig inte nedslås och höll mig också borta från de mer skönhetsprovocerande delarna av byn.

Efter att min medresenär släppts av vid Ramdalen fortsatte min resa till Västra Femöre. Där vägen tog slut fanns en rejäl parkering och därifrån var det apostlavingarna som tog mig ut i naturen. Den vackra och kustnära naturen. Oxelösund har en oerhörd tillgång i sin kustnärhet, något som grannkommunen försöker möta upp med ideliga marknadsföringskampanjer för ... Örstigsnäs.

När jag gick på Sörmlandsleden och följde strandlinjen fastnade jag för de tydliga spåren som inlandsisen en gång lämnat efter sig. Man kan inte direkt påstå att det var en lätt smekning som slipade gråberget till dessa former.

Jag kom fram till platsen där en gång i tiden Strandstugan (aka SSU-stugan) låg. Sedan 2008 riven och kvar är en plattform på den gamla husgrunden. Grillplatsen vittnar om ett populärt utflyktsmål och en blick ut över det öppna havet räcker som argument varför man ska söka sig dit.

Med svårt haltande gång tog jag mig ytterligare en bit på leden innan jag valde att vända tillbaka samma väg som jag kom. Efter veckor av mulet väder är förväntningarna minimala och jag lyckades faktiskt uppbringa en tacksamhet över att det inte regnade. Bara en sån sak.

Om drygt en vecka är vi framme vid vintersolståndet. Sedan vänder det, en väldigt välkommen förändring i dessa mörka tider.